Camille – Music Hole

Fick lite smygpanik när jag strax efter att ha publicerat årsbästalistan upptäckte att Camille släppt en ny platta i år som jag helt missat.

Efter en genomlyssning måste jag dock tyvärr säga att ”Music Hole” är en besvikelse. Förra alstret, ”Le Fil”, är en suverän (till största delen) à capella-platta med lagom artsy låtar framförda på franska.

Nu låter à capella-låtarna istället som något från Lejonkungen, och generellt är det mycket tråkigare. Camille sjunger på engelska och det är inte lika skoj. Det tar sig visserligen en aning mot slutet. Tokroliga ”Cats and Dogs” är värd en lyssning. ”Katie’s Tea” och melankoliska ”Winter’s Child” är fina.

Men nja, nån plats på årsbästalistan hade det inte blivit, och jag föreslår istället att du i första hand spanar in tre år gamla ”Le Fil” när du ska stifta bekantskap med denna ljuva fransyska.

Här är några länkar:
”Music Hole” på Spotify
”Le Fil” på Spotify
MySpace
Officiell site

Svensk dramaserie

Ni har väl sett den svenska storproduktionen "Goda Vänner"?

Dagens Spotify-lista

...heter "Udda sångröster" och återfinns här: spotify:user:brothernumpsy:playlist:6zBbxacgs5EDl4ZbO3DDzQ

Den är "collaborative", så du är mer än välkommen att logga in och lägga till de alster du saknar.

Kravet är, utöver en udda sångröst, att låten också är bra. Du behöver alltså inte lägga in exempelvis "Chocolate Rain" om det inte skulle vara din favoritlåt.

Dave Gorman: America Unchained

Inte för att jag är någon större shoppingfantast, men de senaste årens resor (Japan till stora delar undantaget) har gjort mig aningen deprimerad beträffande affärsutbudet. Svenska städers inomhusgallerior är bland de värsta. Det är samma uppsättning H&M, Carlings, KappAhl, MQ, Twilfit, Expert, trötta skoaffärer, ruttna kaffeställen och burgarhak. Resultatet är förstås inte speciellt oväntat, och ok, visst springer man på en och annan ”TV-Lasse i Mörbylånga” under sina odyséer i Svea Rike.

Mer deprimerande är det utomlands, när shoppingen är precis likadan i Amsterdam, Rotterdam, Valencia, Barcelona, Istanbul och Paris. Visserligen slipper man KappAhl och Wayne’s Äckliga Coffee utomlands, men i grova drag är det samma opersonliga, multinationella, feta kedjor som erbjuder sina varor och tjänster. Zara, Illy, H&M och Subway.

Varför har det blivit så här? Är det vi konsumenter som valt att ha det på det här sättet? Vi är nog aningen styrda av The Man, men de senaste årens uppsving av All-inclusive-”turistande” skvallrar om att många vill ha trygghet och igenkännande i sitt resande. Vad hände med begrepp som ”andra kulturer” och ”spännande möten”?

Andra färger på samma skjorta från H&M. Wow.

Hur som helst. Vi såg en rätt intressant film på ungefär det här temat igår.

Den spexige britten Dave Gorman bestämde sig för att åka från kust till kust genom USA, helt utan att stödja The Man (kort och gott: stora kedjor) med några pengar. Med andra ord: begagnad bil, inte bo på några Holiday Inn, inte tanka hos några kedjor, inget käk hos vare sig Kung Birger eller The Golden Arches.

Han vill se om entreprenörerna med de familjeägda haken finns kvar. Om det är ett omöjligt uppdrag att inte trycka mer pengar i fickorna på de stora kedjorna och istället stötta den lille mannen.

Resultatet av Gormans övning är en film och en bok, båda med namnet ”America Unchained”.

Filmen blir stundtals lite tjatig, med ständiga bilproblem och en desperat jakt på ”unchained” bensin. Enklare är det med maten och hotellen, och framförallt jakten på personligt boende leder till ett par riktigt komiska möten.

”America Unchained” är en skön, lättsmält och samtidigt tänkvärd 75 minuter lång dokumentär som du kan spana in nästa gång du har lite tid över.

Årets bästa album, 2008

2008 är året då jag till stora delar tagit ledigt som musikrecensent. Det har varit rätt skönt att kunna lyssna på musik utan att tänka betyg och fyndiga formuleringar. Att kunna införskaffa två sprillans nya album utan att först behöva tugga igenom de tio i recensionshögen.

Genremässigt blir det därför den spretigaste listan på mycket länge. Dödsmetall, postrock, mespop, gammal god hårdrock och instrumental dubmetal. Här är 2008 års 25 bästa plattor:

1. Satyricon – The Age of Nero
Om min lista i övrigt präglas av charmighet innehas förstaplatsen av ett tvättäkta undantag. Satyricon fyller glappet mellan MTV-black metal i Cradle of Filths och Dimmu Borgirs skola, och skitig DIY-black åt Burzum-hållet. Fyllig produktion, enkla och sjukt effektiva metalriff, brutalsnygga låtar och en helgjuten platta.

2. Intronaut - Prehistoricisms
Magiska basslingor och sköna psykedeliska utflykter. Intronaut är Isis på lite högre varvtal. Intronaut borde passa dig som gillar Tool, Neurosis, Isis, Mastodon och gammaldags krigsgolvpukor. Jazzigt och knallhårt. Lyssna eller dö.


3. Navid Modiri & Gudarna – Allt Jag Lärt Mig Hittills
Ofta blir man vansinnig på den lille Filmkrönikemuppens enerverande pratsång. Oftare rycks man med och vill bara dansa. Just nu: Bättre än Kungers.



4. Jaguar Love – Take Me to the Sea
Lagom dampig poprock med världens jobbigaste och samtidigt härligaste sångare - forne Blood Brothers-frontmannen Johnny Whitney. Jag är löjligt lättflörtad när det är skevt och trallvänligt på samma gång. (Nej, inte som Håkan Hellström, puckon.)

5. Lightspeed Champion – Falling Off the Lavender Bridge
Jämförs ständigt med Elvis Costello och Ed Harcourt. Med all rätta, samtidigt som Devonte Hynes stundtals är så lurig att han lätt kunde lura upp de två förstnämnda herrarna på läktaren om han började dribbla. ”Galaxy of the Lost” kan vara årets bästa låt. ”Midnight Surprise” är tidernas mest otippade tiominutersdänga.

6. She & Him – Volume 1
Zooey Deschanel är inte bara en väldigt charmig skådespelerska – hon gör även minst lika charmig musik. De sextiotalsdoftande karamellerna avlöser varandra på She & Hims debutplatta, som innehåller självklara guldkornen “Sweet Darlin’”, “Change is Hard”, “Sentimental Heart” och “I Was Made for you”.

7. Frida Hyvönen – Silence is Wild
Charmigheten får mig på fall igen. Den, tillsammans med några löjligt starka poplåtar med ”Dirty Dancing”, ”London” och ”Enemy Within” i spetsen.




8. Portishead – Third
Den femte maj i år utsåg jag, efter 7,5 minuters lyssning, Portisheads tredje fullängdare till årets bästa platta. (Aningen tidigt kan nu konstateras.) Då hade jag hunnit halvvägs in i ”Hunter” – en låt som är sådär skrämmande obehaglig och underbart behaglig på samma gång, vilket ju är det som gör Portishead så jävla bra.

9. Cult of Luna – Eternal Kingdom
Det är nära nog ett halvtidsjobb att ta sig in i den norrländska ångestmaskinens femte fullängdare. Tur att man blir rikligt belönad på andra sidan.




10. Be Your Own Pet – Get Awkward
Underbart är kort. Uppkäftiga Nashville-kvartetten Be Your Own Pet lade ned verksamheten bara 5 månader efter släppet av denna genombrottsplatta. Halvkorkat, punkigt, älskvärt. Det blir till att snoka på nätet efter sköna sångerskan Jemina Pearls framtida projekt.

11. Steve Von Till - A Grave is a Grim Horse
Av Neurosis främsta skäggapor släppte båda två varsin ny soloplatta i år. Scott Kellys alster är inte alls dumt när du vill sitta i mörkret i stugan och supa ihjäl dig, men jag håller ändå Steve Von Tills skiva som den klart starkare av de två. Fans av Tom Waits borde kunna gilla det här. Jag är ett stort fan av Tom Waits.

12. The Mars Volta – The Bedlam in Goliath
Inser att jag är rätt bortskämd med The Mars Voltas höga kvalitet. Deras näst sämsta platta hittills är lik förbannat ett jäkligt starkt alster. Då både sextio- och sjuttiotalet sedan länge är förbi finns det ingen som är i närheten av att låta så här idag.

13. Sigur Rós - Með suð í eyrum við spilum endalaust
2008 var året då Sigur Rós blev glada. Akustiska gitarrer och trallvänliga körer, vad är det som har hänt!? Inte lika bra som senaste föregångaren, mästerliga ’Takk’, men likväl en helgjuten platta ifrån Islands näst finaste.

14. Taint – Secrets and Lies
Inget nytt med Mastodon i år. Brittiska trion Taint är ett rakare och skitigare substitut, pang på bara.

15. Ben Folds – Way to Normal
Den gode Ben hade mig fast redan efter två lyssningar av ”You Don’t Know Me”, den mysiga duetten med Regina Spektor. Resten av skivan är full av stabil och skön pop.

16. Burst – Lazarus Bird
17. Opeth – Watershed
18. Bloc Party – Intimacy
19. Hate Eternal – Fury & Flames
20. Dub Trio – Another Sound is Dying
21. Jenny Lewis – Acid Tongue
22. Bloodbath – The Fathomless Mastery
23. Meshuggah – obZen
24. DeVotchKa – A Mad & Faithful Telling
25. Isobel Campbell & Mark Lanegan – Sunday at Devil Dirt

Strax utanför listan:
The Bronx, Ingrid Olava, The Haunted, Volbeat, Hello Saferide, Bison B.C., Scars on Broadway

God Jul!

Här slår vi in klappar till de stämningsfulla tonerna av The Vandals julklassiker "Christmas Time for my Penis".

Det borde ni också göra.

Alltså påven...

...vilket jävla flarn han är.

Av alla människofientliga, kontrollerande och vilseledande religioner är katolicismen den värsta. 

Med många andra som delad tvåa.

snyggast.se presenterar: Luciatåget

Vårt kära företag försökte ställa in julen i år. Men då hade de inte räknat med den alternativa Luciafesten, ha!

Så här bra såg vi ut i fredags, med läsglasögon, oversized julstrumpor på huvudet, nån julstjärna och en hel del raklödder.

Gästblogg!

En mailkonversation med min syster slutar med en mycket fin villaområdesanalys av The Locust:

"Haha, The Locust låter lite som när vi städar hemma hos oss.

Lite som när man dumpar ner helgens DN samt lite pantflaskor för trappan till återvinningskaoset nedanför så att det dunkar bra, samtidigt som barnen gör sitt bästa för att slå ihjäl varandra samt kasta ner leksaker, bollar och annat för trappan.

Och så två arga föräldrar som skriker på barnen och varandra och svär åt att dammsugaren bangar i varenda himla hörn som finns i det övermöblerade pyttehuset.

Jag kände igen mig direkt."

En ganska bra beskrivning. The Locust är ett band som är oerhört lätta att driva med. Samtidigt är de, som tidigare konstaterats, ett sanslöst grymt liveband.

Men ok, jag avslutar trots det med ett humorrelaterat The Locust-klipp:

Spruta i benet

Ja, jag vet att det egentligen är jättetråkigt och hemskt...men det kan ju inte bara ha varit jag som kom att tänka på:

efter att ha läst: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=862489 och trots allt blivit lite fnissig?

Fin ATP-souvenir

Nice! Nån har filmat Monotonix utomhusavslutning! Tittar man noga ser man mig och mina vänner, samt den där sköna israeliska sångaren med lätt dragning åt buskishållet.

ATP - NBC - Den långa rapporten

Här kommer en lång rapport från helgens övning, jag dundrar rakt in i de åtta bästa konserterna, in order of appearance:

- -

The Locust - Ultrateknisk start och stopp-grindcore med matematiska förtecken. Med fyra snuskigt tighta snubbar i gräshoppekostymer (klippet är inte från helgen) kan det helt enkelt inte gå fel.

- -

Isis - Möjligen en smula ojämnt, bland annat på grund av en (åtminstone för mig) sprillans ny låt som inte riktigt föll på plats. Men när Isis bygger upp sin patenterade vägg av ljud och framför de riktiga mästerverken från "Oceanic" och "Panopticon" är man en nära nog oslagbar kvintett.

- -

Mastodon - Det här var min femte eller sjätte Mastodon-konsert, och om inte den bästa så åtminstone den punkigaste.

Gitarristen Bill Kelliher är fortfarande sjuk, och Mastodon är decimerat till en trio. Visst saknas Bill under de mest episka gitarrutflykterna, men i intensitet växer Mastodon när de bara är tre som delar på arbetsbördan.

Grymt ljud, grymt tryck, och ännu en oerhört mäktig uppvisning från ett av världens 10 bästa liveband.

- -

Fantômas * 2 - Mike Patton, vad fan ska man säga? Låtarna från "The Director's Cut" växer enormt på scen. Mike Patton är överallt, och gör precis allt som går att göra med sin röst. Med ett sinnessjukt massmördar-smile på läpparna sjunger han galnare, bättre, coolare och känslosammare än alla andra. Samtidigt dirigerar han resten av sitt all-star-band (Dave Lombardo saknas dock) samt skapar sjuka ljudeffekter vid sitt mixerbord.

Dagen efter, på söndagen, gör Fantômas sin andra spelning på festivalen. Jag stressar dit efter Monotonix och blir belönad med en ännu bättre konsert än lördagens. Mike Patton är på ett bättre humör. Han bjuder på roliga, häcklande mellansnack, och satan i gatan om han inte låter ännu bättre i höjdpunkterna "The Godfather", "Spider Baby", "Experiment in Terror", "The Omen", "Cape Fear" och "Rosemary's Baby".

Jag säger det igen, snubben gör allt med sin röst, och han klarar allt med bravur. Rytmiskt aptjatter, smörsång, growl och falsett. Allt sitter. När kompbandet dessutom består av rutinerade herrar som Buzz Osborne och Trevor Dunn är magiken ständigt närvarande.

- -

Farmers Market - Avig jazzbalkan med brokig norsk/bulgarisk kvintett. Som bäst när det låter som tv-spelsmusik på syra, som sämst när det blir förutsägbar improvisationsjazz.

- -

Monotonix - Scenen är tom när vi ånyo kliver in i den mindre av områdets två konsertlokaler.

Istället har israeliska punktrion Monotonix smällt upp sina prylar mitt bland allt folk på golvet. Nån minut in i spelningen är sångaren Ami Shalev samt delar av trumsetet uppe och crowdsurfar i publikhavet, och en av de galnaste spelningarna någonsin är ett faktum.

Alltid är det något som far omkring i lokalen. Oftast är det sångaren och/eller ett par vattenflaskor. Stora delar av publiken surfar omkring, och slutet av konserten är oförglömlig.

Rätt som det är börjar trumsetet och publiken röra sig mot lokalens utgång. Vi springer efter ut och möts av en ivrigt viftande sångare som vill få ut sin publik i kylan. Väl där ute klättrar Ami Shalev upp på baskaggen som publiken bär upp, och river à capella av en israelisk folkvisa där han står.

Ytterligare trick är på gång, men just när herr Shalev fått hela publiken att sätta sig på den blöta och kalla asfalten kommer en säkerhetsvakt fram till honom och berättar att det är dags att runda av.

Musiken var inte fullt så bra som showen i sig, men tack vare showen blir det nära nog högsta betyg ändå!

- -

Dälek - tunnnngggggggt! Basen fladdrar i byxbenen och ljudväggen är fanimej tyngre än på Isis spelning två dagar innan! Utstrålningen och den stenhårda attityden är det inte heller något fel på.

Däleks experimentella och intensiva hiphop är stundtals sanslöst bra, men jag är inget jättefan av genren och tycker att det blir aningen enformigt i längden.

- - - -

Halvkul spelningar av rockhistoriskt intresse:

Butthole Surfers - Hur hög var egentligen sångaren? Det här var sladdrigt, flamsigt, och fullständigt ointressant.

Meat Puppets - Amerikansk college-countryrock. Har influerat många, däribland Nirvana som ju framförde tre av bandets låtar på den där legendariska unplugged-spelningen. Jag orkade bara stanna till ett tag efter "Plateau", Meat Puppets var inte min påse den här kvällen.

Melvins - Om Meat Puppets influerat halva grunge-scenen har Melvins influerat andra halvan. Samt typ alla andra alternativa rockband också. Trots det har jag aldrig riktigt fastnat för bandet. Istället blev det mer lägenhetssprit och därefter Buzz Osborne i repris under Fantômas suveräna konsert.

- - - -

Övriga spelningar missades eller var av "inget att skriva hem om"-karaktär.

Festivalen var grymt bra uppstyrd och välorganiserad, och lineupen som gjord för musikälskare i all sin brokighet.

Butlin's i Minehead är egentligen ett rätt deprimerande ställe, om man tänker på att brittiska barnfamiljer faktiskt åker hit på somrarna. Det är ett ställe fyllt av svampig skräpmat, svampiga heltäckningsmattor och inte alltför svampiga spelautomater. Ett nedgånget nöjesfält, nedgångna barer och ett av rapporterna att döma (själv var jag för bakfull för att bada) hyfsat nedgånget vattenland.

Men som sagt, ett perfekt ställe för en grym musikfestival, och allt som allt en kunglig helg.

Här poserar Lars på playan:
- - - -

Andra höjdpunkter:

• Lördagens sammanlagda intag av dubbla Southern Comfort + Cola måste ha blivit en hel del på sex man.
• Fredagens kisspaus, då vi tillfälligt switchade över till högertrafik på den inte alls särskilt avskilda vägen.
• Lördagkvällens sällsynt usla köträngningsförsök som höll på att sluta med brittisk lynchmobb hack i häl.
• Den efterföljande beställningen av en pitcher öl, som mycket väl skulle kunna vara förklaringen om man slog upp "dåligt omdöme" i en ordbok.
  
• Airhockeyturneringen mot de svenska (skånska och göteborgska) kidsen vi sprang på. Hetsigt är förnamnet. Dessutom vann vi.
  
• Matkrig, kortspel, parmesan-hetsätning, och ett konstant Samuel Jackson-beer-vrålande
• Min mobilkamera i mörker, är ni inte mäkta imponerade?
  

Helgplan: Festival i England

I helgen är det jag som åker vattenrutchbana med Mike Patton!

All Tomorrow's Parties anordnar festivalen "The Nightmare Before Christmas" på ett brittiskt Skara Sommarland

Konceptet, att låta några sköna artister (i det här fallet Mike Patton och Melvins) välja ut banden känns briljant. Liksom att bo i lägenhet på området. Tydligen ska det vara sjukt bra uppstyrt -bara en sån sak som att de största banden spelar två gånger så att alla ska få se dem känns klockrent.

Just de största banden är också de jag ser fram emot mest. Mastodon har jag visserligen sett fyra eller fem gånger hittills, men de är snuskigt bra live. Isis har jag aldrig sett, och att se Mike Patton och hans Fantômas framföra den smått legendariska plattan "The Director's Cut" i sin helhet kommer inte bli helt dumt.

Butthole Surfers, Meat Puppets, The Locust, The Damned, Dälek, Monotonix, Martina Topley Bird, Rahzel, Farmers Market, Taraf De Haidouks, Mugison, Boss Hog och Big Business kan jag också tänka mig att bevittna. Det kommer att bli hektiskt.

Det enda bösiga nu är en galet otajmad förkylning som ligger och lurar i vassen. Jag ignorerar den tills vidare, och laddar istället upp med Mastodons magiska låt (och video) "Blood and Thunder"



samt en, för "The Director's Cut" ovanligt skönsjungande Mike Patton:

Stockholms Filmfestival - Facit/Topp 10

Jaså, du vill bara ha filmtips men skiter i min blogg i övrigt? Jag är inte sämre än att jag bjussar på en topplista från årets festival med tillhörande korta recensioner. Håll till godo!

1. The Wrestler
2. Rachel Getting Married
3. Trouble the Water
4. Tokyo!
5. In Bruges
6. Rumba
7. Back Soon
8. W.
9. Absurdistan
10. Cold Lunch


Ps. Den som inte ser "The Wrestler" är en rutten sill. På riktigt.
Ps2. Christoffers topplista är helt ok, men inte lika precis som min. Och Granvik stjäl showen med sitt anime-dissande i kommentarerna. Briljant som alltid.

Filmfestivalen - De sista 5

Festivalen är över för den här gången. 17 långa och 4 korta hann det bli. Samt de 10 jag betade av innan festivalstart i samband med katalogarbetet. Nu får det bli filmpaus ett tag framöver tror jag. Här lite kort om de sista fem:

- - - -

Tokyo!

Betyg: 7/10

Tre skruvade bilder av Tokyo. Michel Gondry berättar om en ung kvinna som känner sig otillräcklig när hon och hennes filmskapande pojkvän kommer till storstaden. Då börjar kroppen hennes att spöka, och märkligt nog hjälper detta henne att komma till rätta.

I del två (av Leos Carax) kliver en äcklig figur upp ur kloakerna och börjar sprida skräck på Tokyos gator, och i del tre (av Joon-Ho Bong) får en enstöring smak på livet igen.

Det är inte högsta klass rakt igenom, men de första två delarna är mycket bra.

- - - -

Before the Fall

Betyg: 4/10

Grymt spännande, ruggigt obehaglig, men med en säck som inte riktigt knyts igen.

"Before the Fall" är en bitvis fungerande kombination av domedagsrulle (meteorit träffar jorden om tre dagar) och psykologisk thriller á la "Cape Fear" (psyko söker upp barnfamilj).

Tyvärr tar handlingen slut halvvägs nånstans, det trampas vatten och slutet är förutsägbart om än rätt märkligt.

- - - -

Cold Lunch
(kort bonusinfo om karaktärerna + trailer på länken)
Betyg: 6/10

Norskt "Väva ihop historier"-drama. Vi får följa en samling mer eller mindre tragiska människoöden som ibland flyter ihop, ibland bara snuddar varandra.

Hade tjänat på färre sidostories och en djupare insyn i huvudet på huvudpersonerna.

Ändå klart över godkänt, mycket tack vare en del riktigt skruvade grejer.

- - - -

Rachel Getting Married

Betyg: 8/10

Hur många klyschor kan man få in i en film om en drogrehabiliterad ung kvinna som ska återförenas med sin familj på syrrans bröllop?

Ganska många är svaret, men Jonathan Demme undviker nästan allihop. Istället en väldigt realistisk skildring där man redan i ett tidigt skede känner med nästan samtliga karaktärer.

Anne Hathaway hade jag sedan länge dömt ut som en våpig Disneyskådis. Nu har jag ändrat mig, inte konstigt så som hon briljerar här. Jag rekommenderar varmt att du går och ser "Rachel Getting Married".

- - - -

Gomorra

Betyg: 5/10

Horace Engdahls doja är 20 centimeter från att träffa mig i tinningen när han graciöst kliver över sätet.

Det hade varit något att berätta för barnbarnen.

Nu nöjde den gode stolsklättraren med att slå sig ned bredvid mig och på ett ytterst akademiskt sätt diskutera halstabletter med sitt sällskap.

Den så omtalade filmen då? En brutal, osminkad och skitig skildring av Camorran, baserad på den numera hyfsat dödshotade författaren Roberto Saviano.

Det är rätt svårt att hänga med i svängarna. Karaktärerna är många och berättarrösten frånvarande. Jag gillar känslan av tjuvtittande, och som sagt - skitigheten. Men filmen känns överlag rörig och för lång. Utöver skräddaren har man som tittare inte direkt någon karaktär att känna sympati för heller, vilket kan ha både för- och nackdelar.

www.rathergood.com

Helt stört. Mina kollegor kände inte till den smått legendariska Rathergood.

De har med andra ord missat klämmiga musikvideos som "The Wrong Bananas", "Fell in Love With a Girl" (White Stripes) och den där sjukt snajdiga xylofonkatten i den där sjukt sköna Destiny's Child-covern!

Inte heller verkade de känna till detta fantastiska Youtube-klipp:

Filmfestivalen - Rumba + Konvex-T

Betyg: Konvex-T: 8/10, Rumba: 7/10

Felix Herngren spelar huvudrollen i "Konvex-T", festivalens bästa kortfilm så här långt. Johan Lundhs skapelse har jämförts med David Lynch svarta surrealismer och det visar sig stämma bra.

Fabriksarbetaren Alex behöver gå till läkaren för att han "har lite ont...här". Det onda visar sig vara en märklig cysta på Alex rumpa. En cysta som kommer att stå i centrum i denna täta, mörka och rätt skruvade kortfilm.

- - - -

"Rumba" är lika delar Roy Andersson och Papphammar. Tjusigt inramade scener med lite eller ingen dialog. En ofantlig mängd dråpligheter och duktigt störda situationer får plats i denna udda komedi om ett rumbadansande lärarpar som drabbas av ofantlig olycka. Gång på gång. Ibland blir det lite för mycket, men överlag en klart sevärd film - särskilt om du gillar Robert Gustafsson, Mr.Bean och som sagt, Papphammar.

Filmfestivalen - Absurdistan

Betyg: 6/10

"Absurdistan", ett tyskt/azerbaijanskt hopkop, beskrivs i festivalprogrammet som "en mustig komedi" och jag är snabb att skriva under på detta.

En liten och avlägsen by drabbas av en smärre katastrof när vattenledningen går av. De lata männen i byn är fullt upptagna med att förföra sina fruar, dricka sprit och sitta på ljugarbänken istället för att fixa problemet. Detta leder till sexstrejk från kvinnornas sida och könskriget är i full gång. Mitt i alltihop försöker det unga kärleksparet Aya och Temelko få sprutt på sin relation.

Det är många gånger farligt nära unken buskis, och den nästan dialogfria "Absurdistan" lånar mycket från den klassiska stumfilmen. Klart underhållande.

En typiskt lättuggad komedi med kvalitet en bit över genomsnittet.

Filmfestivalen - W.

Betyg: 6/10

Oliver Stones satiriska drama om USA:s blivande ex-president Bush har sina stunder. Josh Brolin är briljant i rollen som George W. Bush, och trots en hel del humor i många scener är det nog inte så långt från verkligheten alla gånger.

Ok, större delen av Bush regering avbildas inte ett dugg smickrande (Colin Powell är den som kommer undan bäst), och händelserna som leder fram till Irak-kriget ter sig (också...) här som rätt märkliga. W. själv visas ofta upp som den ex-alkis, latmask, idiot och arrogante skitstövel vi lärt känna honom. Ändå inte helt utan mänskliga sidor, och det är i de scenerna som "W." är som allra bäst. I skildringen av Juniors frostiga relation till pappa Bush, eller i dialog med den förstående frun Laura.

"W." är en klart sevärd film. Dels är den kul, och dels är det ju en helt sjukt fascinerande historia - den om när ett av världens största svin via märkliga omvägar fick möjligheten att bomba sönder två länder i fjärran östern samt totalpaja "The Land of the Free" under åtta år.

Här är förresten filmens trailer, direkt från "the internets":

Filmfestivalen - Back Soon, Skycrawlers, A Week Alone

Det får bli ett par snabbrecensioner om jag ska hinna få någon slags jämvikt mellan recenserande och filmtittande. Håll till godo (med en bild på en gås).

- - - -


Back Soon

Betyg: 7/10

En isländsk, knarkig komedi som blandar roadmovie med Kusturica och Weeds. Sköna surrealistiska inslag, en inte alltför fyllig handling och stundtals stor komik. Nästan synd att vi inte söp ned oss på lördagen, för det här kändes emellanåt som den perfekta bakisrullen.

- - - -

The Sky Crawlers

Betyg: 4/10

Ibland känner jag mig alldeles för korkad för japansk anime. I "The Sky Crawlers" tappar jag bort mig mer än en gång. Genetiskt framställda, evigt unga människor fightas mot varandra i flygplan. Ofta är det svinsnyggt, men också lite segt och konstigt. Skildringen av det långsamma livet på flygbasen är ömsom suveränt, ömsom tröttsamt.

- - - -

A Week Alone

Betyg: 3/10

Jag tänkte mig en skön mix av "La Zona" (som jag fortfarande inte sett, en smärre skandal), "Flugornas Herre" och "Stand By Me". Upplägget kändes klockrent, med ett gäng kids som lämnats ensamma under en vecka i ett flashigt gated community i Argentina.

Stämningen byggs också effektivt upp till något smått klaustrofobiskt, och man sitter bara och väntar på att skiten ska träffa fläkten. Man väntar...och väntar...och väntar...sen händer en liten grej och sen rullar eftertexterna.

Hej antiklimax. Filmen kunde ha blivit så jäkla bra om Celina Murga tagit tillvara på den stämning hon byggt upp. Nu sjunker betyget gradvis efter de första 40 minuterna, och hinner sjunka så pass att det här för min del är festivalens bottennapp.

Filmfestivalen - Trouble the Water

Betyg: 7/10

"It's not about a hurricane. It's about America." är taglinen för den mångfaldigt prisbelönta dokumentären "Trouble the Water".

Och nog kom orkanen Katrina att handla om betydligt mycket mer om en naturkatastrof när den jämnade New Orleans med marken för lite mer än tre år sedan. Människorna och pengarna som kunde hjälpa till utförde sina "humanitära arbeten" i Irak istället. Och hudfärg + samhällsklass på de som blev kvar i New Orleans när orkanen drog förbi var inte riktigt av blandad karaktär.

"Trouble the Water" är en varm, livfull skildring av livet före, under och efter orkanen. Vi får, bland annat med hjälp av hennes egen videokamera, följa Kimberly Rivers Roberts och hennes man Scott under de kaotiska augustidagarna. De blir kvar i stan när Katrina kommer farandes. De hjälper till med räddningsarbete och känns rent allmänt som jävligt hyvens människor i denna starka och intressanta dokumentär. Inledningsvis hade jag lite svårt att komma in i handkamerafilmandet och Kimberlys aningen sluddriga snack.

Tvenne musiktips mitt i all film

Imorrn spelar Isobel Campbell & Mark Lanegan på Debaser i Stockholm. Senaste skivan, den andra i ordningen som dock inte når upp till debutens höjder, finns på Spotify. Du bör ha en bra anledning om du tänker dissa den konserten.

Önskas hårdare tongångar? Då kan jag, efter tips från en vänlig kollega, varmt rekommendera Spylacopa. Självklart blir det inte dåligt när två av mina absoluta favoritsångare Greg Puciato (The Dillinger Escape Plan) och Julie Christmas (Made out of Babies, Battle of Mice) kokar ihop nåt tillsammans med Jeff Caxide från Isis och John LaMacchia från Candiria. Två smakprov från debut-ep:n finns på bandets Myspace, resten får du våffla fram på annat håll, t.ex. via iTunes Store om du vill vara laglig.

Filmfestivalen - Transsiberian

Betyg: 5/10

Det är stereotypfest när Brad Anderson följer upp hyllade "The Machinist" med en tät thriller som till största delen utspelar sig ombord på ett tåg på Transsibiriska järnvägen.

I "Transsiberian" är Woody Harrelson är den dumsnälle, obotlige optimisten. Emily Mortimer hans lite småmystiska fru med ett och annat skelett i garderoben och Ben Kingsley är den skallige, benhårde ryske knarkpolisen. Övriga ryssar skäller, super och torterar. En knarksmugglande latinobohem har man klämt in också.

Men ok, det är spännande, det är en story som har sina sköna twistar och nog blev jag underhållen för stunden och en stund efteråt också. Tågprylen fungerar inte helt oväntat oftast mycket bra. Framförallt under filmens första hälft då tempot är ganska lågt och överraskningarna ligger och lurar i vassen och/eller restaurangvagnen.

Filmfestivalen - In Bruges

Betyg: 7/10

Engelsk-svensk parlör enligt Saliven Gustavsson:
fucking - fittans
ecstacy - essar
prostitute - prostituta
fuck! - Salte Satan!
motherfucker - runkputte

Visningen av "In Bruges" blev nästan roligare än planerat, tack vare Saliven Gustavssons makalöst usla översättning. Att det var parallelltextat på finska var kul bara det, men den svenska texten var magisk/tragisk. Hade filmen inte varit så rolig i sig, eller på ett annat språk än engelska, kunde det dock ha blivit riktigt jobbigt.

Ray (Colin Farrell) och (Ken) Brendan Gleeson är två yrkesmördare som fått i uppdrag av bossen Harry (Ralph Fiennes) att gömma sig i belgiska Brygge efter att ett uppdrag inte helt gått enligt plan. Ken älskar den medeltida lilla staden, medan Ray blir uttråkad som få.

Han skiner visserligen upp redan den första kvällen då de springer på en filminspelning på kullerstensgatorna. "They're filming midgets!!" utbrister Ray, och dvärgen ifråga visar sig vara en riktigt sjuk karaktär som levererar några legendariska citat under en sprit- och knarkindränkt fest lite senare.

Dialogen i denna thrillerkomedi är lika delar Quentin Tarantino och Guy Ritchie. Storyn känns sekundär men funktionell.

Filmen i stort är klart sevärd, inte minst för samspelet mellan den grinige runkputten Ray och den mer sansade sightseeingfantasten Ken. Ett samspel som växer när Fiennes karaktär kliver in i handlingen...

Filmfestivalen - Orz Boyz

Betyg: 5/10

"Orz Boyz" är en film från Taiwan som trots vissa mörka stunder mest känns som en barnfilm. En väldigt charmig sådan.

I huvudrollerna ses två stökiga småkillar som efter ännu ett bus (inkluderandes den ena killens psykiskt sjuke far i rollen som marsian) får de mindre smickrande namnen Liar #1 och Liar #2. De har båda trassliga familjeförhållanden och tycks inte trivas särskilt mycket med att växa upp.

Istället är det barnsliga hyss som gäller, och minst halva filmen springer grabbarna runt med händerna i luften samt skriker och spexar. På ett roligt sätt.

Filmen har också en del tecknade inslag, då killarnas stora mål i livet är att ta sig till "Hyper Space" via en mytomspunnen vattennöjespark där någon slags robotprins och ett gäng sagodjur huserar.

En charmig film, som sagt, med några suveräna karaktärer. Förutom de skönt hyperaktiva killarna också den enes farmor och den andres tyste och väldigt mystiske fader. Ändå är "Orz Boyz" ingen film jag kommer att minnas alltför länge.

Filmfestivalen - Downloading Nancy

Betyg: 4/10

Det var ändå en hyfsad mängd elände och misär i magiska "The Wrestler" som jag såg häromdagen. Men i jämförelse med Johan Rencks regidebut "Downloading Nancy" är wrestlingdramat fyllt av regnbågar, bakelser, prinsessor och enhörningar. Den svalt färgsatta "Downloading Nancy" är 95 minuter av Totalt Jävla Mörker.

Nancy är en djupt deprimerad kvinna vars man slutat bry sig för längesen. Terapisamtalen har totalhavererat och Nancy finner istället tröst hos sadisten Louis som fått i uppdrag (av Nancy själv) att göra slut på hennes lidande. På ett utdraget och lite lätt störande sätt.

Kruxet med den här filmen är inte storyn som sådan. Tvärtom är det en bra historia som berättas på ett emellanåt mycket snyggt sätt. Problemet är att det är väldigt svårt att komma någon av karaktärerna in på skinnet. Det är mest en samling trasiga, olyckliga, otrevliga människor som man sitter och tycker är jobbiga. Det känns lite tunt överlag.

Ett trevligt Face To Face med regissören lättade upp stämningen en aning, men i övrigt en inte alltför minnesvärd kväll.

Kampsportsfredag

Filmfestivalen - The Wrestler

Betyg: 9/10

Jag kom på en svinbra röd tråd! Förra året inledde jag ju filmfestivalen med "The King of California", där Evan Rachel Wood i en av huvudrollerna spelade dottern till Michael Douglas något instabile skäggapa Charlie.

I "The Wrestler" spelar nu samma unga dam dottern till en annan rätt härjad snubbe - Randy "The Ram" Robinson, makalöst gestaltad av (well, ytterligare en härjad snubbe...) Mickey Rourke.

"The Ram" var en av 80-talets största wrestlingstjärnor. 20 år senare har han och hans sargade kropp det betydligt motigare. Kroppen har börjat packa ihop efter att ha blivit misshandlad av hårda slag och diverse steroider och andra härligheter. Utanför wrestlingen är han ensammast i världen, och scenen där en lillkille på gården tackar nej till en rematch på 8-bitars-Nintendot är bara en av många grymt sorgliga scener.

"The Wrestler" är samtidigt en väldigt varm och gripande film. Och en av de bästa jag sett på mycket, mycket länge.

Jag satt i fåtöljen och önskade Randy all lycka. Jag rös varje gång något positivt hände i hans liv. Det var länge sedan jag kände så mycket för en fiktiv karaktär.

Om inte Mickey Rourke får en Oscar för den här rollen i den här rullen kan de lika gärna lägga ned skiten. Tydligen var Nicholas Cage tilltänkt för rollen till en början, men regissören Darren Aronofsky ("The Fountain", "Requiem for a Dream"...) krävde Rourke. Nicholas Cage hade nog gjort det...ähum...nästan lika bra.

Eller inte.

Galaxy of the Lost

Jag hade fram till nyss missat videon till Lightspeed Champions grymma låt "Galaxy of the Lost". Men nu har jag sett den, och den är fin. Se här:

Två historiska varelser

Jag firar denna bloggs hundrade inlägg med att gratulera Selma Lagerlöf på 150-årsdagen, samt att jubla över att ryska OCH amerikanska forskare är på väg att återuppliva mammuten!

Det här firas som sig bör, med ett av de roligaste tv-klippen någonsin:

Idrottslig sorg

djurgården sparkar Siggi.

Synd, han var annars på god väg att köra pajasföreningen rakt ned i Superettan. Nu kanske de rent av överträffar årets tolfteplats nästa säsong. Fan.

Man får som AIK:are istället glädja sig åt hockeyn. Sundsvall fick rejält med smisk ikväll, samtidigt som östermalmspajasarnas stolta hockeysektion håller på att skämma ut sig rejält i Elitserien. Vi ses i kvalserien!

- - - -

Mer om AIK förresten...när får Walid Atta chansen i landslaget? Backlinjen imponerar inte direkt mot Holland just nu...

Chinese Democracy

Ett av musikbranschens största stående skämt har nu dykt upp på nätet, och inom kort också i skivaffärerna om det nu finns några såna kvar.

När jag nu lyssnar igenom Guns N' Roses "Chinese Democracy" för första gången tycker jag mig känna igen åtminstone hälften av låtarna. Inte så konstigt kanske då det varit falskt alarm om skivans läckande till nätet, utgivningsdatum osv i typ 12 år. Hafsiga liveupptagningar och demospår har föregått den nu till slut färdiga studioversionen.

Första intrycket är att det inte alls är särskilt pjåkigt. Stundtals låter Axl Rose röst lite väl studiofipplad, och en handfull av låtarna gjorde inget intryck alls. Men betygsmässigt - nu gissar jag hej vilt - känns "Chinese Democracy" ungefär lika bra som "Ex-Guns N' Roses" debutplatta. Nästan.

Det är en skiva som bär släktskap till de mer bombastiska låtarna från de fantastiska "Use Your Illusion"-tvillingarna, snarare än flörtar med klassiska "Appetite for Destruction" och "GNR Lies". (Coverplattan nämns här inte vid namn.) Jag som har både "Estranged" och "Civil War" med på min Topp 5-lista över bandets låtar gnäller inte över det. De episka solona, framförda av fyra-fem gitarrister tror jag, luktar Slash. Det är fläskiga arrangemang med stråkar, piano och mellotron. Smäktande ballader blandat med en klädsamt uppkäftig Axl.

Det är också en sjuhelvetes nostalgitripp för egen del. Min första konsert någonsin var Guns N' Roses på Stadion '93. Samma band fick tillsammans med Metallica in mig på den tyngre musiken, och Axl Rose stämma - fusk eller ej - är ett kärt återhörande.

Allt är nu frid och fröjd efter hundra år av tjafs. Rolling Stone är nöjda, och Dr.Pepper ska bjuda på läsk.

Själv ska jag lyssna ett par vändor till och möjligen återkomma med ett omdöme om nån månad, vi får se. Jag tippar att åtminstone halva plattan kommer växa en hel del.

- - - -

Apropå gamla favoritartister har jag idag kommit fram till att jag varken gillar Ani DiFrancos eller Opeths senaste alster särskilt mycket. Stunder av briljans, men båda har gjort så mycket bättre.

The Life & Times of Tim

Ny favoritserie är (efter att ha blivit tipsad av Kjell/Weird Science) "The Life & Times of Tim". Tecknade 2*12-minutersavsnitt med brutal pinsamhetshumor.

Humorn är inte alls olik den i "Curb Your Enthusiasm", och tecknarstilen påminner om Ole Lund Kirkegaard, som gjort en av mina favoritböcker från när jag var liten: "Lille Virgil". Annars tror jag det är kombinationen av skapligt grov humor och en märkligt jobbig lågmäldhet som tilltalar mig mest.

Några höjdpunkter hittills har varit:
* När Tim tog på sig skulden då chefens hund bajsade i hissen på jobbet
* När han tog svärmormor på brösten (för att vara snäll)
* När han bjöd med svärfar på amerikansk fotboll (...som blev förnedrad bland annat genom att bli kissad på skon)
* ...eller varför inte när Tim tvingades hitta på att han blivit våldtagen av en uteliggare?

Den krökande prällen är en superb karaktär, kanske den bästa i serien i konkurrens med Tims chef.

Det finns lite sköna "Awkward moments"-klipp här.

I väntan på Chinese Democracy

Såg "Step Brothers" ikväll, och märkligt nog medverkade varken Will Ferrell eller John C. Reilly i filmens roligaste scen. Det här är fantastiskt:



"Ok, I'm going to save this with the solo!" hahaha...

Veckans album: Satyricon - The Age of Nero

Jag är absolut ingen stor kännare, men i min värld är Satyricons färska "The Age of Nero" bandets bästa hittills.

Satyricon är ju en av de mer lättillgängliga black metal-akterna, men satan vad elak denna platta är stundtals! Kombinationen av en fyllig produktion och en rå, avskalad instrumentering är klockren. Sångaren Satyr har en riktigt ondskefull stämma, och den sanslöst manglande trummisen Frost spexar till det emellanåt samtidigt som dubbeltrampet smattrar ihärdigt.

Kul förresten för svensk del att Victor Brandt, basisten från emellanåt svartmetallsotiga kängpunkgänget Totalt Jävla Mörker anslutit till bandet.

"The Age of Nero" är en rifftung skiva, och det är dessutom riff som är grymt svängiga! De för tankarna till Meshuggah och framförallt Entombed. Gott så.

Ett lass låtar, dock inte höjdarspåret "My Skin is Cold", finns att avnjuta på bandets MySpace. Borta är pampigheten från förra plattan, även om du får ett par sköna manskörer på "Die By My Hand". Lyssna här.

Strage (DN) och Linnéa (SvD) gillar plattan skarpt de också.

Men nån måste ju berätta för den norska black metal-scenen att de trots allt har världens gulligaste/töntigaste modersmål. När Satyr vrålar ut hemskheter på norska (visserligen för första gången på mycket länge) i avslutande "Den Siste" blir jag tyvärr mest full i skratt.

Bilden lånade jag från Rockfoto. (2008-06-28 - Satyricon @ Black Stage. FOTO: Tommy Södergren/ROCKFOTO)

The Switch

Nu hackas det runstenskortkommandon, högerklick är ett minne blott, festliga bilder tas i Photo Booth och ett antal meningslösa widgets har redan installerats. Har fått Torrentklienten genom brandväggen och lärt mig hur man gör Print Screen i Mac-världen (runsten+shift+3 eller 4).

Nu finns det ingen återvändo.

Sa jag förresten att jag har stans snyggaste dator? Eller som min Mac-evangelist till ex-kollega så läckert avrättade en gammal Mac-diskussion via mail en gång - apropå att man visst skulle köpa en dator för 44.000 spänn:

"...OCH, det känns bra att veta att man har den coolaste datorn on the block (...) och alla tjejer vill ta på min snopp."

Windows 3.1 - R.I.P.

I dagarna går jag över till Mac OS. (Om inte de som fipplar med leveransadresser hos UPS och Apple varit så talanglösa hade jag redan haft datorn.)

Det första operativsystem jag (och typ resten av västvärlden) på allvar lärde känna var annars Windows 3.1. Nu, 16 år senare slutar Microsoft stödja Windows 3.1. En epok går i graven.

Måste helt enkelt leta upp en version av SkiFree som funkar på XP och Vista. Kanske ladda ned lite fräscha ikoner (eller som på den tiden: kopiera från en polare). Byta färger på menylisterna, eller fuska i MS Röj kanske? Så kul hade man nämligen på den gamla 33MHz:aren med hela 32Mb RAM.

Norrlandsonsdag: Plus-Sverker och Frida Hyvönen

Jag har under kvällen försökt chatta med Ticnets VD Mats Brandt för att få svar på frågan om när deras ombud egentligen får tillgång till sina biljetter och varför denna tidpunkt är en bra bit innan allmänheten kan shoppa loss. Tyvärr utan framgång, då det var 867 andra som var inne på Plus-Sverkers chat och skrev.

Sverker var ändå ganska bra i Plus, liksom LiveNations slemmiga VD (tror jag att han var) som lät rätt lack på Ticnet.

Min personliga teori är ändå att Ticnet inte orkar bry sig så där oerhört mycket om att biljetterna till deras evenemang säljer slut på nolltid. Att man dessutom vill lösa problemen genom att själva auktionera ut biljetterna med motiveringen att man är en så jävla seriös aktör är enbart löjeväckande. Då slänger jag ”Svensk Damtidning” och spyr.

Annars har samma sak hänt som när jag hörde Portisheads nya platta tidigare i år (som för övrigt har bleknat sen dess och föga oväntat var jag lite väl snabb i mitt utnämnande av 2008 års bästa album, who would have guessed?). Hur som helst, jag kapitulerar vid första genomlyssningen av Frida Hyvönens magnifika nya alster ”Silence is Wild”. Högsta betyg i DN, Metro är också nöjda medan SVD tar det lite lugnare.

På Way Out West i somras var scenen för stor, solen för stark och låtarna för nya. Ändå gjorde Frida Hyvönen en mycket bra spelning, och de skruvade mellansnacken förgyllde. Nu får jag äntligen lära känna låtarna i en lugnare miljö, och till min stora glädje kände jag mycket väl igen både ”Dirty Dancing” och ”Enemy Within” (oerhört vacker refräng i den sistnämnda). Lekfullt allvar, briljanta texter, enkla melodier blandat med kluriga passager. Svensk mästare i musik är hon just nu, Frida.

Imorrn ska det inhandlas biljetter till den norrländska damens Stockholmsspelning på Södra Teatern den 1 december, hoppas de inte hinner ta slut till dess. (Då får jag handla hos Slutsålt.nu eller biljettmannen med luvan och käkpartiet.)

Fredagsdisco

Stockholms Filmfestival, 19:e upplagan

Idag vid lunchtid släpptes programmet och biljetterna till årets upplaga av Filmfestivalen. Jag brukar vara peppad i vanliga fall också, men i år självklart lite extra eftersom jag bidragit med texter till både programtidning och katalog. Det är som vanligt grymt kul att skriva, och sedan en nästan lika stor egokick att få se slutresultatet i tryck.

Slanga ned programmet här, och sno en blaska på stan imorrn.

Av de filmer jag skrev om tycker jag framförallt att ni ska spana in ”Wendy & Lucy”. Bland de jag dessutom tjuvtittat på i förväg kan jag rekommendera Madonnas charmiga regidebug ”Filth & Wisdom”, i synnerhet om ni liksom jag gillar Gogol Bordellos svajiga zigenarpunk.

Nu börjar biljetthetsen, alltid ett jobbigt stressmoment innan man har bibban i näven. Det ska schemaläggas och grinas över slutsålda filmer. I år kanske aningen mindre än vanligt, eftersom jag i egenskap av skribent har fått se ett helt gäng filmer redan, samt snokat upp ett par andra på annat håll.

- - - -

Så här ser förresten veckans soundtrack ut så här långt:

Bloodbath: “The Fathomless Mastery” – All star-dödsplutonen krånglar inte till det. Hård och rå death metal med lagom mycket finess.

”När Mikael Åkerfeldt vrålar tänder Fantomen nattlampan” – Gammalt djungelordspråk

Navid Modiri & Gudarna: ”Allt Jag Lärt Mig Hittills” – Aningen ojämnt när Kungers-inspirerade ex-Filmkrönikansnubben Navid och hans Gudarna piggar upp med en svängig sommarplatta. ”I Väntan På Stormen” där Harriet Ohlsson gästar är fantastiskt vacker. Stundtals känns Navids sång aningen forcerad.

One Day As A Lion: s/t EP – Rage-rapparen Zach De La Rocha och gamle Mars Volta-batteristen Jon Theodore har slagit sina påsar ihop. Det låter inte oväntat som ett trummigare, mindre riffigt och mer malande Rage Against the Machine. Inte alls dumt!

- - - -

AIK-Leksand igår. Två ord för att beskriva trycket inne på Hovet:

Hel vete!

Oerhört mäktigt drag, ett kungligt kämpande AIK, en rättvis seger mot bajensubstitutet från Dalarna trots nervös slutperiod.