Daughters musik är dock mer gitarrdriven, med mer dragningar åt singer/songwriter-genren, och efter några lyssningar faktiskt smått fantastisk. Efter de första två genomlyssningarna var jag inte helt övertygad men jag är väldigt glad att jag gav bandet fler chanser.
Skivan kräver rätt hög volym, förslagsvis hörlurar. För det händer en del i bakgrunden som man annars missar, snygga baskomp, nån trevlig gitarr. Det flitiga användandet av pukor för tankarna till Bat For Lashes många gånger, inte minst i låtar som "Youth" och "Tomorrow".
I singelspåret "Still" - som är en av skivans bästa låtar - finns här och där ett par postrockiga inslag. Därefter blir det lite segare ett tag, men arrangemanget i "Human" får Daughter på rätt kurs igen. "Amsterdam" är en liten pärla, och här inser jag att jag ännu inte berömt Elena Tonras grymt sköna sångröst.
Allt som allt en väldigt mysig om än lite karg skiva. Börja med videon till "Still" och jobba dig sedan framåt.
- - - -
Apropå videos och inledningsvis nämnda Beach House förresten, förutsatt att du inte är HELT LIVRÄDD för Leland Palmer så måste du spana in denna lika mäktiga som märkliga musikvideo:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar