I romantiska filmer från det stora landet i väst är det inte ovanligt att ett kärleksbar brister ut i dans när Deras Låt spelas. Jag och min flickvän skämtar ibland om det där, antagligen för att vi - åtminstone än så länge (vad jag vet) - inte har någon låt som är Vår Låt. Men jag har i alla fall en skiva som är Vår. Typ.
Jag köpte Pearl Jams “No Code” först ett par år efter att den släppts, men när skivan väl inhandlades så stod sträcklyssnande på programmet. Detta sträcklyssnande sammanföll väldigt väl med att jag hookade upp med kvinnan i mitt liv, så för mig är denna lite mer udda och bland somliga ganska bespottade Pearl Jam-skiva oerhört tätt förknippad med vår första tid som ett par.
Då, mer än nu, ansåg jag att skivan var lite ojämn, så inledningsvis blev det att jag nötte lite extra på favoriterna från skivan, så det är dött lopp mellan de tre låtar som påminner mig om ett väldigt speciellt tillfälle:
“Off He Goes” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)
“In My Tree” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)
“Present Tense” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)
“Off He Goes” är en helt rimlig fortsättning på de lugnare låtarna ifrån föregångaren“Vitalogy”. Underbara snyftaren “Present Tense” likaså. Djungeltrummiga “In My Tree” är däremot lite mer experimentell och startade väl tillsammans med “Around the Bend” och “Who You Are” ifrån detta album en röd tråd som löper genom efterföljande alstrena “Yield”, “Binaural” och “Riot Act”. Sammantaget är “No Code” tillsammans med några favoriter ifrån barndomen nog den skiva jag har allra svårast att förhålla mig objektivt till, men som konstaterades i inledningen så är det inte bara mitt fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar