Jag spelade i ett band förut. Vi började rätt sent, och ambitionsnivån var aldrig särskilt hög, men det var allt som oftast sjukt kul. Till en början spelade vi bara covers, så småningom mest eget. Precis som alla andra band rådde det ibland delade meningar om vad vi skulle spela, och hur vi skulle låta.
Den största musikaliska diskrepansen hittade man oftast mellan mig och vår trummis Christian. Men det brukade alltid ordna sig. Ibland kunde det bli att någon fick välja en cover som vi skulle spela, och någon fick kontra med något annat.
En av de roligaste coverlåtarna att spela - för mig som basist, och för att vi om jag får säga det själv gjorde den riktigt bra - kom att bli:
Rancid - “Ruby Soho” (“...And Out Come the Wolves”, 1995)
Det blev alltid bra drag i replokalen och på scen när vi lirade “Ruby Soho”. Och de gånger vår annars så eminente trumslagarpojke fick en mikrofon uppstucken i nyllet för att eventuellt bidra med lite körsång - varpå trumspelet som på en given signal upphörde på grund av bristande simultanförmåga - var alltid lika skoj.
Rancid är verkligen inte något favoritband, och låten tycker jag är ganska kackig, men den får mig som sagt att tänka på min käre med-Stockholmare Christian, de två norrlänningarna, och det underbart sköna bandet vi hade tillsammans under nästan hela 00-talet.
Undrar om det inte är dags för en comeback snart.
2 kommentarer:
Fina minnen! Man blir bra sugen! Jag ringer Rolling-Christer ;)
Haha, "Härligt Lasse, det fixar vi!" ja det kanske börjar bli dags som sagt!
Skicka en kommentar