Runt millennieskiftet lyssnade jag, som tidigare har konstaterats, på en massa amerikansk nu-metal och en del post-grunge. En hel del grejer jag idag inte vill peta på ens med en väldigt lång pinne.
Åren innan det, som också avhandlats som hastigast, var jag ett enormt Metallica-fan och älskade urskillningslöst all skit bandet bajsade ur sig under sin allra sämsta tid.
Idag får därför två låtar dela på titeln, och vi börjar med:
Papa Roach - “Broken Home” (“Infest”, 2000)
Jag gick verkligen igång på hur den här jävla lipsillen kved fram låt efter låt på temat skilsmässobarn och olyckliga högstadiekids. Det är såklart hedervärt om någon ser dessa stackars utsatta ungdomar, men elva år senare är jag cynisk nog att inte vilja höra om skiten längre.
Det är också på sin plats med en liten disclaimer: Rap-partiet runt 2:36 har jag fanimej aldrig “älskat” iallafall. (Hoppas jag.)
Raskt vidare till låt nummer två:
Metallica - “Slither” (“Reload”, 1997)
Det här är så jävla deppigt. Bryggan till refrängen är än idag helt ok, men hur i helvete kunde jag inte inse att låten i övrigt representerar allt som är dåligt med Metallica?
James Hetfield sjunger på ett tufft sätt en tuff text om tuffa grejer, och som huvudriff har man plankat sin egen arenarockfavorit “Enter Sandman”, men man var till och med för trötta för att spela klart riffet. Och om Metallica är trötta, förväntar de sig då att deras lyssnare ska hålla sig vakna, annat än av vrede?
Yuck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar