Dag 2 – Din hatlåt

Om Scout Niblett och Bonnie “Prince” Billy är ägare av varsin fulsnygg, rätt opolerad röst så är Helen Sjöholm i många avseenden deras raka motsats. När Helen tar ton ska det nämligen Sjungas Vackert. Det ska vara innerligt och inte ett öga ska vara torrt. Känsloreglagen vrids på Spinal Tap-vis upp till elva, för när det gäller kristet familjemys jobbar vi enligt devisen “more is more”. Resultatet blir att allt hon gör i bästa fall låter som musikalpekoral, och i sämsta fall som introlåten till ett riktigt obehagligt sektmöte.

The Hamburger Trains hatlåt är:

Helen Sjöholm - “Gabriellas Sång” (Från den där hemska Kay Pollack-filmen som jag bestämt mig för att avsky utan att ens ha sett den.)



Det finns givetvis hundratals (antagligen tusentals) låtar som jag hatar skapligt mycket bara jag utsätts för dem (här är till exempel en gammal goding), men en låt som så äckligt utstuderat är tänkt att vara ett tre minuter långt gullegullklimax, och där en av nyckeltextraderna lyder “Jag vill leva lycklig, för att jag är jag”, kan man ju inte annat än hata. Alltså VAFAN, sug på den en gång till:

“Jag vill leva lycklig, för att jag är jag”

Själv vill jag fanimej självmordsbomba.

Och om du inte är övertygad om att hat är rätt känsla kan du ju lyssna lite extra på hur Helen ARTIKULERAR och medan du försöker svälja ned den sura uppstötningen fundera på om det verkligen är ett rimligt sätt att sjunga på.

Kort och gott: Om du hatar musik så älskar du “Gabriellas Sång”. Det är en låt där man polerat bort alla former av personlighet och stötande inslag, så att bara små - eller snarare helt jävla enorma - kylskåpspoetiska tänkvärdheter kvarstår.

Ni får ursäkta, men nu ska jag dricka fulsprit och lyssna på Nasum.