Dag 1 – Din favoritlåt

Men alltså, vem över fjorton som inte fullkomligt hatar musik har EN favoritlåt? Flitiga läsare av denna blogg vet att jag i tid och otid häver ur mig superlativ som “världhistoriens bästa”, och att det följaktligen finns åtminstone ett hundratal låtar som alla är min absoluta favoritlåt. Men ok, det är väl lika bra att inleda denna bloggövning med en rejäl dos prestationsångest. Eller så funderar jag inte alls speciellt länge, utan väljer helt sonika den låt som under de senaste åren fått mina nackhår att resa sig flest gånger:

Scout Niblett - “Kiss” (“This Fool Can Die Now”, 2007)



Duetter är en svår jäkla konst, i synnerhet när de ska handla om kärlek. Det blir ju så lätt humor av det, som ishalls-scenen i “Happy Gilmore”, eller när Joe Cocker och Jennifer Warnes ackompanjerar livet på brandstationen i NileCity. Nu är ju “Kiss” snarast en triplett (eller vad det nu kan tänkas heta) eftersom den magiska gitarren innehar en så pass central roll, men ok, formellt är det väl ändå en duett mellan underbara Scout Niblett och Bonnie “Prince” Billy.

Deras långt ifrån skolade, underbart fulsnygga röster kompletterar varandra så sjukt bra, och skänker så mycket nerv åt det sex minuter långa mästerverket. Lyssna bara på Bonnie mellan 2:57 och 3:55 och ställ dig sedan frågan om han någonsin sjungit bättre.

Sedan hade låten inte varit lika mycket utan dess härligt skramliga produktion, där det några gånger är ytterst nära att slå i taket men mest bara blir oerhört mäktigt.

Och så gitarrspelet. Till en början enkelt, tillbakalutat, följsamt, men snart - efter två minuter ungefär - börjar gitarren ta sig friheter. Tjuvstartar eller sackar efter. Hjälper till att betona någon av känslorna som förmedlas, breder ut sig. Och efter nästan fyra minuter, när de ligger där och bråkar på dansgolvet, passar den på och placerar sig själv i förarsätet för en liten stund.

“Kiss” är inte en nyskapande låt. Inget helt igenom unikt. Den går i samma tempo och kunde kanske ha varit kortare, men söndagen den tredje april, 2011 så är det likväl min favoritlåt.