Men shit vilket trött ämne. Dels lyssnar jag knappt på radio, och dels är väl en låt som nån hör ofta på radio antagligen en låt som spelas ofta på radio? Jag förstår knappt ämnet. Men ok.
På Bandit och Rockklassiker tävlar de om vem som kan spela Guns N’Roses och Foo Fighters mest, båda radiostationerna har tydligen hårda krav på att minst två låtar av tre ska vara med något av banden, själv tycker jag det känns sådär fräscht.
På de andra kanalerna är det mest dunka-dunka, antingen Lady Gagas cover på “Express Yourself”, eller årets blivande sommarplåga: “Om sanningen ska fram, vill du ligga med mig då”.
Jag väljer istället att titta lite i backspegeln, och plockar fram en låt som jag förvisso inte direkt hör dagligen, men med tanke på hur skum den är, och hur lite jag lyssnar på radio, så har den dykt upp orimligt ofta:
Nanko - “Lucky You” (Blandade samlingsskivor, 2006)
Knarrig, deppig autotune-reggae som får mig att vilja använda bilens airbag som skämskudde.
Nån borde ju bara krama killen. Eller hitta en kvinna till honom.
lördag 30 april 2011
tisdag 26 april 2011
Dag 16 – En låt som du brukade älska men nu hatar
Runt millennieskiftet lyssnade jag, som tidigare har konstaterats, på en massa amerikansk nu-metal och en del post-grunge. En hel del grejer jag idag inte vill peta på ens med en väldigt lång pinne.
Åren innan det, som också avhandlats som hastigast, var jag ett enormt Metallica-fan och älskade urskillningslöst all skit bandet bajsade ur sig under sin allra sämsta tid.
Idag får därför två låtar dela på titeln, och vi börjar med:
Papa Roach - “Broken Home” (“Infest”, 2000)
Jag gick verkligen igång på hur den här jävla lipsillen kved fram låt efter låt på temat skilsmässobarn och olyckliga högstadiekids. Det är såklart hedervärt om någon ser dessa stackars utsatta ungdomar, men elva år senare är jag cynisk nog att inte vilja höra om skiten längre.
Det är också på sin plats med en liten disclaimer: Rap-partiet runt 2:36 har jag fanimej aldrig “älskat” iallafall. (Hoppas jag.)
Raskt vidare till låt nummer två:
Metallica - “Slither” (“Reload”, 1997)
Det här är så jävla deppigt. Bryggan till refrängen är än idag helt ok, men hur i helvete kunde jag inte inse att låten i övrigt representerar allt som är dåligt med Metallica?
James Hetfield sjunger på ett tufft sätt en tuff text om tuffa grejer, och som huvudriff har man plankat sin egen arenarockfavorit “Enter Sandman”, men man var till och med för trötta för att spela klart riffet. Och om Metallica är trötta, förväntar de sig då att deras lyssnare ska hålla sig vakna, annat än av vrede?
Yuck.
Åren innan det, som också avhandlats som hastigast, var jag ett enormt Metallica-fan och älskade urskillningslöst all skit bandet bajsade ur sig under sin allra sämsta tid.
Idag får därför två låtar dela på titeln, och vi börjar med:
Papa Roach - “Broken Home” (“Infest”, 2000)
Jag gick verkligen igång på hur den här jävla lipsillen kved fram låt efter låt på temat skilsmässobarn och olyckliga högstadiekids. Det är såklart hedervärt om någon ser dessa stackars utsatta ungdomar, men elva år senare är jag cynisk nog att inte vilja höra om skiten längre.
Det är också på sin plats med en liten disclaimer: Rap-partiet runt 2:36 har jag fanimej aldrig “älskat” iallafall. (Hoppas jag.)
Raskt vidare till låt nummer två:
Metallica - “Slither” (“Reload”, 1997)
Det här är så jävla deppigt. Bryggan till refrängen är än idag helt ok, men hur i helvete kunde jag inte inse att låten i övrigt representerar allt som är dåligt med Metallica?
James Hetfield sjunger på ett tufft sätt en tuff text om tuffa grejer, och som huvudriff har man plankat sin egen arenarockfavorit “Enter Sandman”, men man var till och med för trötta för att spela klart riffet. Och om Metallica är trötta, förväntar de sig då att deras lyssnare ska hålla sig vakna, annat än av vrede?
Yuck.
Baby Monkey
Synd att jag redan bokat upp de flesta platserna på bloggutmaningslistan, annars hade den här nog tagit hem de flesta av titlarna:
måndag 25 april 2011
Dag 15 – En låt som beskriver dig
Svårt ämne. Det stod mellan "Ænema" och den här, men den här vann:
De Lyckliga Kompisarna - "Gubbe & Kärring" ("Tomat", 1993)
De Lyckliga Kompisarna - "Gubbe & Kärring" ("Tomat", 1993)
onsdag 20 april 2011
Dag 14 – En låt som ingen tror att du skulle älska
Knepigt, jag är rätt öppen med min musiksmak.
Gillar att prata musik, gillar att prata om vad som är bra och vad som är anus. Men möjligen att ett av dessa tre musikstycken skulle kunna överraska någon:
Burial - “Archangel” (“Untrue”, 2007)
Hate Eternal - “I, Monarch” (“I, Monarch”, 2005)
Queen - “Love of my Life” (“Live at Wembley '86”, 1992)
Gillar att prata musik, gillar att prata om vad som är bra och vad som är anus. Men möjligen att ett av dessa tre musikstycken skulle kunna överraska någon:
Burial - “Archangel” (“Untrue”, 2007)
Hate Eternal - “I, Monarch” (“I, Monarch”, 2005)
Queen - “Love of my Life” (“Live at Wembley '86”, 1992)
Dag 13 – En låt som är guilty pleasure
Jag har en soft spot för radiovänlig powerpop, när väna kvinnoröster sjunger lagom rockig popmusik. Ofta kommer jag undan med det, antingen tack vare att musiken har ett nostalgiskt värde som i fallet Veruca Salt ("Shutterbug", fortfarande lika bra!), alternativt är någorlunda kreddig (och dessutom rätt nyskapande) typ Tegan & Sara.
Det händer dock att något ganska ostigt faller igenom filtret, en del dagar har jag till exempel förtvivlat svårt att sluta lyssna på:
Meg & Dia - “Here, Here and Here” (“Here, Here and Here”, 2009)
Oerhört okomplicerat och lättillgängligt. Refränger som sitter vid första lyssningen. Radiorock-demonproducenten Howard Benson klappar medhårs med den krispiga och påkostade produktionen. Fejkystråkar, “hårda” gitarrer och en jävligt banal text. Hela paketet, jag borde verkligen inte tycka om det här.
Vad är det för fel på mig?
Det händer dock att något ganska ostigt faller igenom filtret, en del dagar har jag till exempel förtvivlat svårt att sluta lyssna på:
Meg & Dia - “Here, Here and Here” (“Here, Here and Here”, 2009)
Oerhört okomplicerat och lättillgängligt. Refränger som sitter vid första lyssningen. Radiorock-demonproducenten Howard Benson klappar medhårs med den krispiga och påkostade produktionen. Fejkystråkar, “hårda” gitarrer och en jävligt banal text. Hela paketet, jag borde verkligen inte tycka om det här.
Vad är det för fel på mig?
Dag 12 – En låt av ett band du hatar
Jag gillade, och gillar fortfarande, ett helt lass av grungebanden; Stone Temple Pilots, Pearl Jam, Soundgarden, Mad Season, Nirvana och Temple of the Dog har alla gjort album som platsar på en “Världshistoriens Topp-100” i min skalle.
Jag gillade också, men skäms ganska mycket idag - för både min och deras del - över efterföljande plagiat som Staind, Nickelback, samt oerhört begränsade delar ur kristna pajasbandet Creeds katalog. Idag har jag jäkligt svårt för dessa akter, som enbart byggt sina karriärer på att slipa ned kanterna på ett redan existerande sound och koncept, utan att tillföra något eget.
Nu har ytterligare några år gått, och nyss nämnda mes-grunge-plagiat har i sin tur fått sina egna plagiat.
Ifrån mitten av Sverige kommer ett band som fanimej knappt borde få kalla sig band. Men ok, jag kan väl benämna eländet för band den här gången - om inte annat för att passa dagens bloggrubrik - och presenterar härmed en av de värsta låtarna jag vet:
Takida - “Curly Sue” (“Bury the Lies”, 2007)
Allt är så jääävla äckligt med det här bandet, och den här låten. Det är så utstuderat, låten är så löjligt förutsägbar, och hela grejen med att endast pliktskyldigt mecka ihop någon meningslös vers men att lägga allt krut på en ostig refräng som man sedan vevar tvåtusenetthundrafemtiofem gånger är så...inte ok.
Känner de själva att de skapar stor musik? Att de tänkt ut sitt koncept själva och inte alls låter EXAKT SOM STAIND? Tycker sångaren att han har en unik och fräsch röst, eller känner han kanske ibland precis som jag att det låter LITE ANSTRÄNGT OCH PÅKLISTRAT? Tycker de ens själva att det här är bra, eller tänker de bara på hur mycket de ska få ligga med småbrudar?
När Takida repar måste det ju i rimlighetens namn handla om hälften lek, hälften allvar.
Lekdelen i form av gamla thrash- och punk-covers, och lite hemmasnickrad garagerock som uppvärmning. Därefter är det dags för brödjobbet, Den Professionella Musiken. Då är det slut på glada tillrop, skratt och stoj.
För då repar Takida på “Curly Sue”, och det är inget roligt med det.
Jag gillade också, men skäms ganska mycket idag - för både min och deras del - över efterföljande plagiat som Staind, Nickelback, samt oerhört begränsade delar ur kristna pajasbandet Creeds katalog. Idag har jag jäkligt svårt för dessa akter, som enbart byggt sina karriärer på att slipa ned kanterna på ett redan existerande sound och koncept, utan att tillföra något eget.
Nu har ytterligare några år gått, och nyss nämnda mes-grunge-plagiat har i sin tur fått sina egna plagiat.
Ifrån mitten av Sverige kommer ett band som fanimej knappt borde få kalla sig band. Men ok, jag kan väl benämna eländet för band den här gången - om inte annat för att passa dagens bloggrubrik - och presenterar härmed en av de värsta låtarna jag vet:
Takida - “Curly Sue” (“Bury the Lies”, 2007)
Allt är så jääävla äckligt med det här bandet, och den här låten. Det är så utstuderat, låten är så löjligt förutsägbar, och hela grejen med att endast pliktskyldigt mecka ihop någon meningslös vers men att lägga allt krut på en ostig refräng som man sedan vevar tvåtusenetthundrafemtiofem gånger är så...inte ok.
Känner de själva att de skapar stor musik? Att de tänkt ut sitt koncept själva och inte alls låter EXAKT SOM STAIND? Tycker sångaren att han har en unik och fräsch röst, eller känner han kanske ibland precis som jag att det låter LITE ANSTRÄNGT OCH PÅKLISTRAT? Tycker de ens själva att det här är bra, eller tänker de bara på hur mycket de ska få ligga med småbrudar?
När Takida repar måste det ju i rimlighetens namn handla om hälften lek, hälften allvar.
Lekdelen i form av gamla thrash- och punk-covers, och lite hemmasnickrad garagerock som uppvärmning. Därefter är det dags för brödjobbet, Den Professionella Musiken. Då är det slut på glada tillrop, skratt och stoj.
För då repar Takida på “Curly Sue”, och det är inget roligt med det.
måndag 18 april 2011
Dag 11 – En låt av ditt favoritband
1987: Europe
1991-1993: Tidigare nämnda Guns N’Roses
1994-1999: Utan tvekan Metallica
2000-idag: Vet inte riktigt. Har inte längre ett glasklart favoritband. De som får slåss om saken är idag ett helt lass med band, där åtminstone dessa bör nämnas: Sigur Rós, Mastodon, Tool, Totalt Jävla Mörker, Machine Head, Pearl Jam, The Dillinger Escape Plan, The Mars Volta, Deftones, Opeth, CocoRosie, samt ett tvärsnitt av Mike Pattons mer lättillgängliga orkestrar.
Likt en trollkarl vänder vi hatten upp och ned, och halar därifrån upp:
CocoRosie - “Lemonade” (“Grey Oceans”, 2010)
Mest för att videon är så rimlig.
1991-1993: Tidigare nämnda Guns N’Roses
1994-1999: Utan tvekan Metallica
2000-idag: Vet inte riktigt. Har inte längre ett glasklart favoritband. De som får slåss om saken är idag ett helt lass med band, där åtminstone dessa bör nämnas: Sigur Rós, Mastodon, Tool, Totalt Jävla Mörker, Machine Head, Pearl Jam, The Dillinger Escape Plan, The Mars Volta, Deftones, Opeth, CocoRosie, samt ett tvärsnitt av Mike Pattons mer lättillgängliga orkestrar.
Likt en trollkarl vänder vi hatten upp och ned, och halar därifrån upp:
CocoRosie - “Lemonade” (“Grey Oceans”, 2010)
Mest för att videon är så rimlig.
Dag 10 – En låt som får dig att somna
Långsamt och malande brukar vara lämpligt när jag ska sova till musik. Men det är orättvist att hävda att det är just låten som får mig att somna, snarare brukar det vara mitt eget val att försöka sova under en tåg/buss/flygresa.
Post-rock eller -metal brukar göra jobbet hyfsat bra, särskilt om det är en skiva som funnits med i bilden under några år. Att det är lite hårdare gör för min del ingen större skillnad när jag ska sova. (Jag kan förresten också jobba till i stort sett vilken musik som helst och ändå göra ett bra/dåligt jobb. Hurra för mig.)
En låt som med lätthet hamnar på kartan jag ritat upp är en av de bästa låtarna Umebandet Cult of Luna gjort hittills, ifrån deras sju år gamla bästa album “Salvation”:
Cult Of Luna – “Leave Me Here” (“Salvation”, 2004)
Den är hård och olycksbådande, och jag älskar hur hela skiten brakar lös redan efter fem sekunder till skillnad från väldigt många andra låtar inom genren där det ska byggas och byggas och byggas och byggas och byggas. Ett lugnare parti dyker istället upp en och en halv minut senare, där Rasmus “Tiger Lou” Kellerman bjuder på ett fint sångmässigt gästspel.
Tyvärr har Cult of Luna nuförtiden fastnat lite i vinkelvolten. De har gjort små ansatser till att förnya sig, men de senaste åren har de känts rätt ointressanta.
Litegrann som detta blogginlägg känner jag nu.
Post-rock eller -metal brukar göra jobbet hyfsat bra, särskilt om det är en skiva som funnits med i bilden under några år. Att det är lite hårdare gör för min del ingen större skillnad när jag ska sova. (Jag kan förresten också jobba till i stort sett vilken musik som helst och ändå göra ett bra/dåligt jobb. Hurra för mig.)
En låt som med lätthet hamnar på kartan jag ritat upp är en av de bästa låtarna Umebandet Cult of Luna gjort hittills, ifrån deras sju år gamla bästa album “Salvation”:
Cult Of Luna – “Leave Me Here” (“Salvation”, 2004)
Den är hård och olycksbådande, och jag älskar hur hela skiten brakar lös redan efter fem sekunder till skillnad från väldigt många andra låtar inom genren där det ska byggas och byggas och byggas och byggas och byggas. Ett lugnare parti dyker istället upp en och en halv minut senare, där Rasmus “Tiger Lou” Kellerman bjuder på ett fint sångmässigt gästspel.
Tyvärr har Cult of Luna nuförtiden fastnat lite i vinkelvolten. De har gjort små ansatser till att förnya sig, men de senaste åren har de känts rätt ointressanta.
Litegrann som detta blogginlägg känner jag nu.
Sehr Gut!
Det är inte varje dag ens fotografiska stordåd får plats i en tysk faktabok om Australien.
fredag 15 april 2011
The Haunted, Debaser Medis
Om The Haunted i vanlig ordning levererade? Behöver du ens fråga?
Dolving är kung.
onsdag 13 april 2011
Dag 9 – En låt du kan dansa till
Det brukar krävas salongsberusning och oftast lite mer därtill för att mina lurviga ska komma i svängning. Och eftersom jag är tämligen usel på att dansa, men aningen bättre på att röja, så brukar det vara lämpligast med lite ösigare musik för att få upp mig på dansgolvet.
Härom året hade jag och min gode vän Christoffer hade - iklädda matchande orangea kostymer - gemensam trettioårsfest, och under vild armkroksdans råkade jag sätta min axel ömt mot hans haka, allt till tonerna av:
Kaizers Orchestra - “Bak Et Halleluja” (“Ompa til du dør”, 2001)
Det är en låt av lagom längd, med lugnare verser där man kan öva lite benspark, se om polaren överlevde förra refrängen, eller bara sträcka sig lite lamt efter ölen. Och så har den ju en helt klockren tudelad refräng som svänger så det svartnar.
Enter armkroksvansinnesdans.
Första gången jag såg Kaizers Orchestra live avslutade de med sin legendariska “Gypsy Finale”. “Sigöynerblod”, “Bak Et Halleluja” och “Resistansen”, och det är fortfarande ett av mina starkare konsertminnen.
Undrar om det någonsin har varit svettigare på Nalen?
Härom året hade jag och min gode vän Christoffer hade - iklädda matchande orangea kostymer - gemensam trettioårsfest, och under vild armkroksdans råkade jag sätta min axel ömt mot hans haka, allt till tonerna av:
Kaizers Orchestra - “Bak Et Halleluja” (“Ompa til du dør”, 2001)
Det är en låt av lagom längd, med lugnare verser där man kan öva lite benspark, se om polaren överlevde förra refrängen, eller bara sträcka sig lite lamt efter ölen. Och så har den ju en helt klockren tudelad refräng som svänger så det svartnar.
Enter armkroksvansinnesdans.
Första gången jag såg Kaizers Orchestra live avslutade de med sin legendariska “Gypsy Finale”. “Sigöynerblod”, “Bak Et Halleluja” och “Resistansen”, och det är fortfarande ett av mina starkare konsertminnen.
Undrar om det någonsin har varit svettigare på Nalen?
tisdag 12 april 2011
Dag 8 – En låt som du kan hela texten till
Inte bara kan jag hela texten till den här låten, jag har också sjungit den tillsammans med mina vänner under en ytterst minnesvärd heliumkaraoke.
De Lyckliga Kompisarna - "Ishockeyfrisyr" ("Tomat", 1993)
De Lyckliga Kompisarna - "Ishockeyfrisyr" ("Tomat", 1993)
måndag 11 april 2011
Dag 7 – En låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
I romantiska filmer från det stora landet i väst är det inte ovanligt att ett kärleksbar brister ut i dans när Deras Låt spelas. Jag och min flickvän skämtar ibland om det där, antagligen för att vi - åtminstone än så länge (vad jag vet) - inte har någon låt som är Vår Låt. Men jag har i alla fall en skiva som är Vår. Typ.
Jag köpte Pearl Jams “No Code” först ett par år efter att den släppts, men när skivan väl inhandlades så stod sträcklyssnande på programmet. Detta sträcklyssnande sammanföll väldigt väl med att jag hookade upp med kvinnan i mitt liv, så för mig är denna lite mer udda och bland somliga ganska bespottade Pearl Jam-skiva oerhört tätt förknippad med vår första tid som ett par.
Då, mer än nu, ansåg jag att skivan var lite ojämn, så inledningsvis blev det att jag nötte lite extra på favoriterna från skivan, så det är dött lopp mellan de tre låtar som påminner mig om ett väldigt speciellt tillfälle:
“Off He Goes” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)
“In My Tree” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)
“Present Tense” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)
“Off He Goes” är en helt rimlig fortsättning på de lugnare låtarna ifrån föregångaren“Vitalogy”. Underbara snyftaren “Present Tense” likaså. Djungeltrummiga “In My Tree” är däremot lite mer experimentell och startade väl tillsammans med “Around the Bend” och “Who You Are” ifrån detta album en röd tråd som löper genom efterföljande alstrena “Yield”, “Binaural” och “Riot Act”. Sammantaget är “No Code” tillsammans med några favoriter ifrån barndomen nog den skiva jag har allra svårast att förhålla mig objektivt till, men som konstaterades i inledningen så är det inte bara mitt fel.
Jag köpte Pearl Jams “No Code” först ett par år efter att den släppts, men när skivan väl inhandlades så stod sträcklyssnande på programmet. Detta sträcklyssnande sammanföll väldigt väl med att jag hookade upp med kvinnan i mitt liv, så för mig är denna lite mer udda och bland somliga ganska bespottade Pearl Jam-skiva oerhört tätt förknippad med vår första tid som ett par.
Då, mer än nu, ansåg jag att skivan var lite ojämn, så inledningsvis blev det att jag nötte lite extra på favoriterna från skivan, så det är dött lopp mellan de tre låtar som påminner mig om ett väldigt speciellt tillfälle:
“Off He Goes” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)
“In My Tree” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)
“Present Tense” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)
“Off He Goes” är en helt rimlig fortsättning på de lugnare låtarna ifrån föregångaren“Vitalogy”. Underbara snyftaren “Present Tense” likaså. Djungeltrummiga “In My Tree” är däremot lite mer experimentell och startade väl tillsammans med “Around the Bend” och “Who You Are” ifrån detta album en röd tråd som löper genom efterföljande alstrena “Yield”, “Binaural” och “Riot Act”. Sammantaget är “No Code” tillsammans med några favoriter ifrån barndomen nog den skiva jag har allra svårast att förhålla mig objektivt till, men som konstaterades i inledningen så är det inte bara mitt fel.
lördag 9 april 2011
Dag 6 – En låt som påminner dig om ett ställe
Tv-soffan hemma i Hässelby, hösten eller vintern 1991.
Jag är elva år gammal och vi har inte haft parabolantenn särskilt länge. Det blir därför en hel del tv-tittande. På den tiden förstår ni hade TV4 bara förpestat Sverige under ett års tid, och hade man inte kabel-tv eller parabol så var det endast två kanaler i form av Kanal 1 och TV2 som gällde. Jesper, elva år, har ännu två år kvar till sin första konsertupplevelse, och stillar under tiden sitt Guns N’ Roses-behov med de färska skivorna “Use Your Illusion I” och “II”.
De skivorna, och MTV.
Ty en annan sjuk grej från den tiden var att det spelades musik på MTV. Varje vardagkväll gick ett program som hette “Dial MTV”, där folk i tuffa länder kunde ringa in och rösta på sin favoritvideo. Varje vardagkväll sitter därför den blivande skaparen av The Hamburger Train och glor sig igenom samma jävla musikvideos. Som jag minns det så var det alltid fyra pojkbandslåtar och “Smells Like Teen Spirit” som gjorde upp om förstaplatsen, tillsammans med:
Guns N’ Roses - "Don't Cry" (“Use Your Illusion I”, 1991)
Videon är tuff och lite småfarlig, och för den tiden ovanligt välregisserad.
Mina favoritlåtar ifrån “Use Your Illusion”-skivorna var då, utöver “Don’t Cry”, “Get in the Ring”, “So Fine”, “Estranged”, “November Rain” och “Civil War”. (Idag är “Estranged” och “Civil War” en rätt ohotad toppduo.) Jag lyssnade galet mycket på Guns N’ Roses under de där åren. Men också på en del annat. Det var nämligen under de närmaste åren som jag upptäckte den lite tyngre rocken. Jag lånade ett lass vinylskivor av en klasskamrat, med mer av GNR, men också tre av de fyra stora: Det var Metallicas samlade verk, några Slayer-plattor, och Megadeths “Countdown to Extinction”, där jag framförallt föll pladask för sistnämnda skiva och Metallicas svarta.
Barndomshemmet är alltså platsen. Tv-soffan, kompaktanläggningen i mitt eget rum, och storstereon på nedervåningen. Alla fick de pumpa Guns N’ Roses i parti och minut.
Fan så bra.
Jag är elva år gammal och vi har inte haft parabolantenn särskilt länge. Det blir därför en hel del tv-tittande. På den tiden förstår ni hade TV4 bara förpestat Sverige under ett års tid, och hade man inte kabel-tv eller parabol så var det endast två kanaler i form av Kanal 1 och TV2 som gällde. Jesper, elva år, har ännu två år kvar till sin första konsertupplevelse, och stillar under tiden sitt Guns N’ Roses-behov med de färska skivorna “Use Your Illusion I” och “II”.
De skivorna, och MTV.
Ty en annan sjuk grej från den tiden var att det spelades musik på MTV. Varje vardagkväll gick ett program som hette “Dial MTV”, där folk i tuffa länder kunde ringa in och rösta på sin favoritvideo. Varje vardagkväll sitter därför den blivande skaparen av The Hamburger Train och glor sig igenom samma jävla musikvideos. Som jag minns det så var det alltid fyra pojkbandslåtar och “Smells Like Teen Spirit” som gjorde upp om förstaplatsen, tillsammans med:
Guns N’ Roses - "Don't Cry" (“Use Your Illusion I”, 1991)
Videon är tuff och lite småfarlig, och för den tiden ovanligt välregisserad.
Mina favoritlåtar ifrån “Use Your Illusion”-skivorna var då, utöver “Don’t Cry”, “Get in the Ring”, “So Fine”, “Estranged”, “November Rain” och “Civil War”. (Idag är “Estranged” och “Civil War” en rätt ohotad toppduo.) Jag lyssnade galet mycket på Guns N’ Roses under de där åren. Men också på en del annat. Det var nämligen under de närmaste åren som jag upptäckte den lite tyngre rocken. Jag lånade ett lass vinylskivor av en klasskamrat, med mer av GNR, men också tre av de fyra stora: Det var Metallicas samlade verk, några Slayer-plattor, och Megadeths “Countdown to Extinction”, där jag framförallt föll pladask för sistnämnda skiva och Metallicas svarta.
Barndomshemmet är alltså platsen. Tv-soffan, kompaktanläggningen i mitt eget rum, och storstereon på nedervåningen. Alla fick de pumpa Guns N’ Roses i parti och minut.
Fan så bra.
torsdag 7 april 2011
Dag 5 – En låt som påminner dig om någon
Jag spelade i ett band förut. Vi började rätt sent, och ambitionsnivån var aldrig särskilt hög, men det var allt som oftast sjukt kul. Till en början spelade vi bara covers, så småningom mest eget. Precis som alla andra band rådde det ibland delade meningar om vad vi skulle spela, och hur vi skulle låta.
Den största musikaliska diskrepansen hittade man oftast mellan mig och vår trummis Christian. Men det brukade alltid ordna sig. Ibland kunde det bli att någon fick välja en cover som vi skulle spela, och någon fick kontra med något annat.
En av de roligaste coverlåtarna att spela - för mig som basist, och för att vi om jag får säga det själv gjorde den riktigt bra - kom att bli:
Rancid - “Ruby Soho” (“...And Out Come the Wolves”, 1995)
Det blev alltid bra drag i replokalen och på scen när vi lirade “Ruby Soho”. Och de gånger vår annars så eminente trumslagarpojke fick en mikrofon uppstucken i nyllet för att eventuellt bidra med lite körsång - varpå trumspelet som på en given signal upphörde på grund av bristande simultanförmåga - var alltid lika skoj.
Rancid är verkligen inte något favoritband, och låten tycker jag är ganska kackig, men den får mig som sagt att tänka på min käre med-Stockholmare Christian, de två norrlänningarna, och det underbart sköna bandet vi hade tillsammans under nästan hela 00-talet.
Undrar om det inte är dags för en comeback snart.
Den största musikaliska diskrepansen hittade man oftast mellan mig och vår trummis Christian. Men det brukade alltid ordna sig. Ibland kunde det bli att någon fick välja en cover som vi skulle spela, och någon fick kontra med något annat.
En av de roligaste coverlåtarna att spela - för mig som basist, och för att vi om jag får säga det själv gjorde den riktigt bra - kom att bli:
Rancid - “Ruby Soho” (“...And Out Come the Wolves”, 1995)
Det blev alltid bra drag i replokalen och på scen när vi lirade “Ruby Soho”. Och de gånger vår annars så eminente trumslagarpojke fick en mikrofon uppstucken i nyllet för att eventuellt bidra med lite körsång - varpå trumspelet som på en given signal upphörde på grund av bristande simultanförmåga - var alltid lika skoj.
Rancid är verkligen inte något favoritband, och låten tycker jag är ganska kackig, men den får mig som sagt att tänka på min käre med-Stockholmare Christian, de två norrlänningarna, och det underbart sköna bandet vi hade tillsammans under nästan hela 00-talet.
Undrar om det inte är dags för en comeback snart.
onsdag 6 april 2011
Dag 4 – En låt som gör dig ledsen
Här skulle jag ju kunna göra det enkelt för mig och bara stoppa ned handen i den gottepåse som kallas reklamradio och välja i stort sett vilken låt som helst. Ty riktigt usel musik kan göra mig lite ledsen ibland. Få mig att tappa tron på mänskligheten. Få mig att vilja ställa någon till svars.
Men en låt som gör mig ledsen skulle ju också kunna vara en riktigt snyftare.
Eller ledsen kanske är fel uttryck och sinnesstämning, snarare ordentligt blödig och sentimental. Hur som helst, i brist på andra trevliga kandidater (total brist är det förstås inte) är här en låt som brukar kunna få mig lite grinsugen:
Sigur Rós: “Viðrar Vel Til Loftárása” (“Ágætis byrjun”, 1999)
Videon till låten är tyvärr av pissig kvalitet, men satan så fin den är ändå:
Stråkar, piano, slagverk/trummor, keyboards och sång, samtliga presterar de sitt yttersta. Om Sigur Rós hade framfört detta magnifika stycke musik under någon av de två konserterna jag sett med dem - i synnerhet i Dalhalla - så hade min under spelningarna permanenta gåshud övergått till lip.
Men en låt som gör mig ledsen skulle ju också kunna vara en riktigt snyftare.
Eller ledsen kanske är fel uttryck och sinnesstämning, snarare ordentligt blödig och sentimental. Hur som helst, i brist på andra trevliga kandidater (total brist är det förstås inte) är här en låt som brukar kunna få mig lite grinsugen:
Sigur Rós: “Viðrar Vel Til Loftárása” (“Ágætis byrjun”, 1999)
Videon till låten är tyvärr av pissig kvalitet, men satan så fin den är ändå:
Stråkar, piano, slagverk/trummor, keyboards och sång, samtliga presterar de sitt yttersta. Om Sigur Rós hade framfört detta magnifika stycke musik under någon av de två konserterna jag sett med dem - i synnerhet i Dalhalla - så hade min under spelningarna permanenta gåshud övergått till lip.
tisdag 5 april 2011
Dag 3 – En låt som gör dig glad
Om man är kontorsapa/Dilbert/”jobbar med data” så finns det nästan inget (utöver starkölslunch) som höjer stämningen mer än en väl avvägd fredagsspellista. Tänk (typ) after-ski. Här är (nästan) inga låtar för töntiga eller dåliga, tre timmar i veckan är det helt ok att gilla buskis. En låt som garanterat platsar på alla fredagsspellistor, men som också till skillnad från Harry Brandelius, David Hasselhoff, Leila K och Bille August-låten kan stå på egna ben är:
Gomez - “The Cowboy Song” (“Abandoned Shopping Trolley Hotline”, 2000)
En fånig liten leksakssynth, ett struttigt tempo och en jättetrevlig melodi. Det behövs inte mer än så, och det hela är i och med den kungligt svängiga avslutningen över på dryga minuten.
Gomez - “The Cowboy Song” (“Abandoned Shopping Trolley Hotline”, 2000)
En fånig liten leksakssynth, ett struttigt tempo och en jättetrevlig melodi. Det behövs inte mer än så, och det hela är i och med den kungligt svängiga avslutningen över på dryga minuten.
måndag 4 april 2011
Dag 2 – Din hatlåt
Om Scout Niblett och Bonnie “Prince” Billy är ägare av varsin fulsnygg, rätt opolerad röst så är Helen Sjöholm i många avseenden deras raka motsats. När Helen tar ton ska det nämligen Sjungas Vackert. Det ska vara innerligt och inte ett öga ska vara torrt. Känsloreglagen vrids på Spinal Tap-vis upp till elva, för när det gäller kristet familjemys jobbar vi enligt devisen “more is more”. Resultatet blir att allt hon gör i bästa fall låter som musikalpekoral, och i sämsta fall som introlåten till ett riktigt obehagligt sektmöte.
The Hamburger Trains hatlåt är:
Helen Sjöholm - “Gabriellas Sång” (Från den där hemska Kay Pollack-filmen som jag bestämt mig för att avsky utan att ens ha sett den.)
Det finns givetvis hundratals (antagligen tusentals) låtar som jag hatar skapligt mycket bara jag utsätts för dem (här är till exempel en gammal goding), men en låt som så äckligt utstuderat är tänkt att vara ett tre minuter långt gullegullklimax, och där en av nyckeltextraderna lyder “Jag vill leva lycklig, för att jag är jag”, kan man ju inte annat än hata. Alltså VAFAN, sug på den en gång till:
“Jag vill leva lycklig, för att jag är jag”
Själv vill jag fanimej självmordsbomba.
Och om du inte är övertygad om att hat är rätt känsla kan du ju lyssna lite extra på hur Helen ARTIKULERAR och medan du försöker svälja ned den sura uppstötningen fundera på om det verkligen är ett rimligt sätt att sjunga på.
Kort och gott: Om du hatar musik så älskar du “Gabriellas Sång”. Det är en låt där man polerat bort alla former av personlighet och stötande inslag, så att bara små - eller snarare helt jävla enorma - kylskåpspoetiska tänkvärdheter kvarstår.
Ni får ursäkta, men nu ska jag dricka fulsprit och lyssna på Nasum.
The Hamburger Trains hatlåt är:
Helen Sjöholm - “Gabriellas Sång” (Från den där hemska Kay Pollack-filmen som jag bestämt mig för att avsky utan att ens ha sett den.)
Det finns givetvis hundratals (antagligen tusentals) låtar som jag hatar skapligt mycket bara jag utsätts för dem (här är till exempel en gammal goding), men en låt som så äckligt utstuderat är tänkt att vara ett tre minuter långt gullegullklimax, och där en av nyckeltextraderna lyder “Jag vill leva lycklig, för att jag är jag”, kan man ju inte annat än hata. Alltså VAFAN, sug på den en gång till:
“Jag vill leva lycklig, för att jag är jag”
Själv vill jag fanimej självmordsbomba.
Och om du inte är övertygad om att hat är rätt känsla kan du ju lyssna lite extra på hur Helen ARTIKULERAR och medan du försöker svälja ned den sura uppstötningen fundera på om det verkligen är ett rimligt sätt att sjunga på.
Kort och gott: Om du hatar musik så älskar du “Gabriellas Sång”. Det är en låt där man polerat bort alla former av personlighet och stötande inslag, så att bara små - eller snarare helt jävla enorma - kylskåpspoetiska tänkvärdheter kvarstår.
Ni får ursäkta, men nu ska jag dricka fulsprit och lyssna på Nasum.
Robotjockeys i Dubai
Fick höra på eftermiddagsfikat idag att man i Dubai inte längre använder åttaåriga kids som jockeys när det vankas kamelrace. Nu har man istället robotar, och de ser sjukt coola ut, skulle fan vilja ha mig en egen sån pisk-robot (no homo).
söndag 3 april 2011
James Blake på Södra Teatern
Härmed en liten mobilblogg för att avsluta helgen på ett trevligt sätt:
Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av sönderälskade stjärnskottet James Blake live på scen i egen hög person. Förberedde mig därför på det värsta, dvs en blyg snubbe bakom ett skynke i en mörk lokal, spelandes laptop och kanske kassettband.
Nu blev det inte alls så, utan istället en smått sanslös konsertupplevelse.
In på scenen kliver tre killar som utseendemässigt ser ut att plugga elektro på KTH. Och ganska snart står det klart att unge Blake, det musikaliska underbarnet med ett ben hos Burial och ett hos Antony (och ett tredje hos Dr.Snuggles) inte bara är hype.
Hans sorgsna ballader som oftast på ett underbart sätt misshandlas med allehanda elektronik blir på Södra Teaterns charmiga scen stundtals overkligt bra.
James Blake och hans polare har stenkoll på allt. Det inte bara låter helt perfekt, de framkallar också några av de märkligaste ljud jag har hört. Basen i "Limit to Your Love" är så fet att jag blir uppriktigt oroad om den anrika teatern kommer palla när det fladdrar som mest i bladguldet. "I Never Learnt to Share" är även den riktigt maffig där James Blake med stor precision inleder med att sampla sig själv. Han har dessutom en solid grund att stå på som både pianist och sångare, vilket inte minst bevisas i lugna munsbiten "Give Me My Month".
Det här var kort och gott djävulskt bra. Det blir nog i närheten av lika bra på Way Out West i sommar för er som missade kvällens konsert. Att den började exakt på utsatt tid och slutade efter prick 60 minuter var trevligt även det.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av sönderälskade stjärnskottet James Blake live på scen i egen hög person. Förberedde mig därför på det värsta, dvs en blyg snubbe bakom ett skynke i en mörk lokal, spelandes laptop och kanske kassettband.
Nu blev det inte alls så, utan istället en smått sanslös konsertupplevelse.
In på scenen kliver tre killar som utseendemässigt ser ut att plugga elektro på KTH. Och ganska snart står det klart att unge Blake, det musikaliska underbarnet med ett ben hos Burial och ett hos Antony (och ett tredje hos Dr.Snuggles) inte bara är hype.
Hans sorgsna ballader som oftast på ett underbart sätt misshandlas med allehanda elektronik blir på Södra Teaterns charmiga scen stundtals overkligt bra.
James Blake och hans polare har stenkoll på allt. Det inte bara låter helt perfekt, de framkallar också några av de märkligaste ljud jag har hört. Basen i "Limit to Your Love" är så fet att jag blir uppriktigt oroad om den anrika teatern kommer palla när det fladdrar som mest i bladguldet. "I Never Learnt to Share" är även den riktigt maffig där James Blake med stor precision inleder med att sampla sig själv. Han har dessutom en solid grund att stå på som både pianist och sångare, vilket inte minst bevisas i lugna munsbiten "Give Me My Month".
Det här var kort och gott djävulskt bra. Det blir nog i närheten av lika bra på Way Out West i sommar för er som missade kvällens konsert. Att den började exakt på utsatt tid och slutade efter prick 60 minuter var trevligt även det.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Dag 1 – Din favoritlåt
Men alltså, vem över fjorton som inte fullkomligt hatar musik har EN favoritlåt? Flitiga läsare av denna blogg vet att jag i tid och otid häver ur mig superlativ som “världhistoriens bästa”, och att det följaktligen finns åtminstone ett hundratal låtar som alla är min absoluta favoritlåt. Men ok, det är väl lika bra att inleda denna bloggövning med en rejäl dos prestationsångest. Eller så funderar jag inte alls speciellt länge, utan väljer helt sonika den låt som under de senaste åren fått mina nackhår att resa sig flest gånger:
Scout Niblett - “Kiss” (“This Fool Can Die Now”, 2007)
Duetter är en svår jäkla konst, i synnerhet när de ska handla om kärlek. Det blir ju så lätt humor av det, som ishalls-scenen i “Happy Gilmore”, eller när Joe Cocker och Jennifer Warnes ackompanjerar livet på brandstationen i NileCity. Nu är ju “Kiss” snarast en triplett (eller vad det nu kan tänkas heta) eftersom den magiska gitarren innehar en så pass central roll, men ok, formellt är det väl ändå en duett mellan underbara Scout Niblett och Bonnie “Prince” Billy.
Deras långt ifrån skolade, underbart fulsnygga röster kompletterar varandra så sjukt bra, och skänker så mycket nerv åt det sex minuter långa mästerverket. Lyssna bara på Bonnie mellan 2:57 och 3:55 och ställ dig sedan frågan om han någonsin sjungit bättre.
Sedan hade låten inte varit lika mycket utan dess härligt skramliga produktion, där det några gånger är ytterst nära att slå i taket men mest bara blir oerhört mäktigt.
Och så gitarrspelet. Till en början enkelt, tillbakalutat, följsamt, men snart - efter två minuter ungefär - börjar gitarren ta sig friheter. Tjuvstartar eller sackar efter. Hjälper till att betona någon av känslorna som förmedlas, breder ut sig. Och efter nästan fyra minuter, när de ligger där och bråkar på dansgolvet, passar den på och placerar sig själv i förarsätet för en liten stund.
“Kiss” är inte en nyskapande låt. Inget helt igenom unikt. Den går i samma tempo och kunde kanske ha varit kortare, men söndagen den tredje april, 2011 så är det likväl min favoritlåt.
Scout Niblett - “Kiss” (“This Fool Can Die Now”, 2007)
Duetter är en svår jäkla konst, i synnerhet när de ska handla om kärlek. Det blir ju så lätt humor av det, som ishalls-scenen i “Happy Gilmore”, eller när Joe Cocker och Jennifer Warnes ackompanjerar livet på brandstationen i NileCity. Nu är ju “Kiss” snarast en triplett (eller vad det nu kan tänkas heta) eftersom den magiska gitarren innehar en så pass central roll, men ok, formellt är det väl ändå en duett mellan underbara Scout Niblett och Bonnie “Prince” Billy.
Deras långt ifrån skolade, underbart fulsnygga röster kompletterar varandra så sjukt bra, och skänker så mycket nerv åt det sex minuter långa mästerverket. Lyssna bara på Bonnie mellan 2:57 och 3:55 och ställ dig sedan frågan om han någonsin sjungit bättre.
Sedan hade låten inte varit lika mycket utan dess härligt skramliga produktion, där det några gånger är ytterst nära att slå i taket men mest bara blir oerhört mäktigt.
Och så gitarrspelet. Till en början enkelt, tillbakalutat, följsamt, men snart - efter två minuter ungefär - börjar gitarren ta sig friheter. Tjuvstartar eller sackar efter. Hjälper till att betona någon av känslorna som förmedlas, breder ut sig. Och efter nästan fyra minuter, när de ligger där och bråkar på dansgolvet, passar den på och placerar sig själv i förarsätet för en liten stund.
“Kiss” är inte en nyskapande låt. Inget helt igenom unikt. Den går i samma tempo och kunde kanske ha varit kortare, men söndagen den tredje april, 2011 så är det likväl min favoritlåt.
30 inlägg om 30 låtar
Såna häringa bloggutmaningar cirkulerar då och då på nätet/Internet (en av många klassiska Apans Lilla Blogg-formuleringar som fått fäste hos mig), där man ska krysta fram (oftast) 30 inlägg på förutbestämda teman.
Nu har det dykt upp en på temat musik, och såväl Det Ljuva Livet som Medeklassman är igång. Och eftersom det här i mångt och mycket är en musikblogg plus att jag behöver en spark i röven för att skriva lite oftare så tänkte jag haka på.
Så här ser listan ut, och vi börjar helt enkelt när jag känner för det:
dag 1 – din favoritlåt
dag 2 – din hatlåt
dag 3 – en låt som gör dig glad
dag 4 – en låt som gör dig ledsen
dag 5 – en låt som påminner dig om någon
dag 6 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 7 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 8 – en låt som du kan hela texten till
dag 9 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
Nu har det dykt upp en på temat musik, och såväl Det Ljuva Livet som Medeklassman är igång. Och eftersom det här i mångt och mycket är en musikblogg plus att jag behöver en spark i röven för att skriva lite oftare så tänkte jag haka på.
Så här ser listan ut, och vi börjar helt enkelt när jag känner för det:
dag 1 – din favoritlåt
dag 2 – din hatlåt
dag 3 – en låt som gör dig glad
dag 4 – en låt som gör dig ledsen
dag 5 – en låt som påminner dig om någon
dag 6 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 7 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 8 – en låt som du kan hela texten till
dag 9 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)