Efter alla dessa år, samma gamla favoritalbum. Både subjektivt och objektivt så är det här en rejäl milstolpe i musikhistorien. Och sett till metal-genren så är det kanske Den Viktigaste Skivan. De två föregångarna hade förstås gjort ett stort jobb med att skapa genren, men det här kom att bli skivan som definierar thrash metal. Ja, den och en annan helt sanslöst vass klassiker som släpptes halvåret senare, det magiska musikåret 1986.
Metallicas “Master Of Puppets” är en helgjuten skiva. Åtta låtar som visserligen alla är starka nog att stå för sig själva, men framförallt är det åtta låtar man med fördel lyssnar på i ordning. Från det olycksbådande akustiska introt till det avslutande militäriska marsch-riffandet. Just innan nämnda riffande har vi fått lyssna till en riktig rökare i form av:
Metallica - “Damage Inc.” (“Master of Puppets”, 1986)
Jag gick ju hårt (men rättvist) åt Metallica för ett par inlägg sedan, men då ska man komma ihåg att deras tre sista åttiotalsalbum, utöver detta inläggs huvudämne också “Ride The Lightning” och “...And Justice For All” alla nog tar plats på listan över världshistoriens 25 bästa metal-album.
Och "Master Of Puppets" är banne mig ohotad etta.
2 kommentarer:
Men vad är grejen med dessa ständiga konstiga tempo-grejer? Jag har verkligen försökt lära mig att uppskatta dem och se dem som nån sorts konstnärlig frihet, men det låter ju sjuuukt illa. Vid varenda utslag snor de ju tid här, typ vid 1:39 tex. Typiskt live-Metallica, världens sämsta live-band live.
I löööve the konstiga tempo-grejer!
Små knixiga breaks och tempoväxlingar kan lyfta en hel låt.
Men jag håller med om att det live, efter idogt knarkande, supande och läkemedelsmissbruk, inte låter supertajt om Metallica längre...
Skicka en kommentar