20 skivor på årsbästalistan

Jesu, Pelican, Bombus, Russian Circles, Årabrot och Sleigh Bells. Där har ni sex artister som alla nyligen släppt album som åtminstone än så länge platsar på årsbästalistan. Hela listan har ni som vanligt här till höger.

Annars blir det ju som ni har märkt inte speciellt mycket bloggat nuförtiden. Det bor en liten människa i tigerkostym i casa de Hamburgertrain som helt enkelt har lite högre prioritet än bloggen.

Antagligen blir det ett längre uppehåll för The Hamburger Train inom kort, eventuellt nedläggning. Först ska iallafall musikåret 2013 sammanfattas om några veckor hade jag tänkt. På ett sätt trist, men på ett annat sätt rätt skönt. Jag lär såklart ändå göra åtminstone en mental notering även om 2014 års bästa album, samt då och då bli hyfsat sugen på att yxa ihop en konsertrecension. Om de hamnar här på bloggen återstår att se.

På gensyn! som dansken säger.

Soundgarden - Hovet, Stockholm, 2013-09-06

Soundgarden är ett av banden som stått på min bucket list väldigt länge så när de nu återförenats och dessutom planerat in en Stockholmsvisit så var det bara att pallra sig dit. Detta trots att bandets bäst före-datum nog egentligen passerats även om comebackalbumet "King Animal" är betydligt bättre än väntat.

Frågan är dock hur länge återföreningen kommer att hålla. Jag tycker helt ärligt inte att det ser ut som att Soundgarden har så kul på scen. Bandmedlemmarna tycks turas om att sura eller åtminstone vara helt ointresserade under ett par av låtarna - vissa låtar ser de väldigt uttråkade ut, i synnerhet basisten Ben Shepherd vars kroppsspråk utstrålar "en dag på jobbet" mer än någonting annat. Huruvida de tycker om varandra i bandet är också lite oklart. De står hur som helst på maximalt avstånd från varandra under större delen av konserten.

Dessutom är ljudet piss, vilket det alltid är på Hovet. Under Graveyards smått suveräna förbandsgig låter det inte alltid så tokigt, men under Soundgardens mer brötiga låtar är det ibland skrattretande uselt. Kim Thayil - i mitt tycke en av världens bästa gitarrister - får man tyvärr ofta anstränga sig väldigt hårt för att höra.

Men med detta gnäll avklarat så måste jag ändå säga att det är en fullt godkänd konsert - när det är som bäst är det helt fantastiskt. Låtmässigt är det en sjuhelvetes hitkavalkad med en alldeles lagom mängd nya låtar, och att äntligen få höra "Spoonman", "Outshined", "Slaves & Bulldozers" och "The Day I Tried to Live" är ju väldigt trevligt. Och den helt sömlösa övergången mellan "Fell on Black Days" och "Blow Up the Outside World" är så mycket örongodis att jag för ett ögonblick glömmer bort hur jävla illa (om än köttigt brötig) "Jesus Christ Pose" lät en timme tidigare.

Om ljudet är illa så är iallafall ljuset väldigt snyggt. Videoprojektionerna på backdropen är emellanåt helt suveräna, och även om Chris Cornell går på rutin så har han mycket av den varan och är trots allt en väldigt bra frontman. Rösten hans håller ihop bra för det mesta (han kan vara rätt...ojämn, jag minns med fasa Audioslaves oförklarliga live-dvd från Kuba) och han känns någorlunda engagerad. Roligast tycks trummisen Matt Cameron ha - stabil och rejäl utan att spexa till det, kul att han körar också.

Jämfört med måndagens konsert med Tomahawk har denna Soundgarden-spelning inte mycket att hämta, men jag kan samtidigt tänka mig betydligt sämre sätt att tillbringa en fredagskväll på.

The Scared is Scared

En fantastisk liten kortfilm.



the Scared is scared from Bianca Giaever on Vimeo.

CocoRosie - Tales of a Grass Widow

Jo men visst var jag peppad på CocoRosies nya skiva, men nånstans hade jag ändå litegrann givit upp hoppet om en ny fullträff. Detta efter att jag känt mig rätt så klar med den amerikanska duon, och att tre år gamla "Grey Oceans" så här i efterhand faktiskt inte var speciellt kul. Men "Tales of a Grass Widow" är helt suverän! Antony gästar på briljanta Tears For Animals (och ytterligare en sväng mot slutet av skivan), och arrangemangen som den här gången stundtals låter rätt mycket Matmos (Björks polare ni vet) passar systrarna Casady perfekt.

"Child Bride" ger mig rysningar. En riktigt sorgsen låt lätt i klass med de närbesläktade depplåtarna på "The Adventures of Ghosthorse & Stillborn". Och apropå den magnifika gamla skivan så rappas det här en del i "End of Time" vilket för tankarna till "Promise" - en av syrrornas bästa låtar genom tiderna.

Mer nostalgi blir det för min del i "Roots of My Hair". Den påminner om den musik som hörs på de två första albumen - de skivor som tack och lov fick mig att en gång börja lyssna på detta konstiga konstiga band.

Dillinger Escape Plan och Sigur Rós

Måste säga att jag är lite besviken på båda. "One of Us Is the Killer" respektive "Kveikur" är förvisso inga dåliga album per se, men det här handlar om två av mina absoluta favoritband och i ljuset av bandens övriga diskografier är det aningen blekt.

Det är såklart egentligen inget fel med att Dillinger Escape Plan-sångaren Greg Puciato dyrkar Mike Patton - det bör ju för fan alla som är någorlunda musikintresserade göra - men här blir det stundtals lite väl tydligt och därmed tråkigt. "Paranoia Shields" och framförallt "Nothing's Funny" låter extremt mycket Patton. Mitt andra klagomål är att det tidigare så skarpa berg-och-dalbanemeckandet nu blir lite blaskigt och ofokuserat. Skruvade "Understanding Decay" är förstås fin, och instrumentala "CH 375 268 277 ARS" ett otippat guldkorn.

Pluspoäng också för två rätt äckliga musikvideos, inget jag rekommenderar att kika på om du samtidigt sitter och käkar pasta med tomatsås.





Sigur Rós då. Numera en trio efter att pianisten Kjartan Sveinsson lämnade bandet i fjol. Resultatet är att "Kveikur" knappast är någon pianobaserad skiva. Istället tung och dyster elektronik som stundtals klappar mothårs på ett riktigt skönt sätt. Men på det stora hela så är det för poppigt och rakt, och framförallt alldeles för mycket sång. Sigur Rós var ju så jäkla bra i början när Jónsi lät tordönsstråken tala över sin gitarr oftare än han sjöng.

Nu låter det istället lite väl ofta som Kent, och det blir ju ingen lycklig av.

James Blake - Overgrown

Två år efter vad som på kvällstidningsspråk skulle kallas "chockgenombrottet" har engelska underbarnet James Blake släppt en uppföljare till debuten. På "Overgrown" är han ledsen och ömklig och när han är på det viset är han så jävla jävla bra.

Här är dubsteputflykterna färre och antalet låtar jag skulle våga spela för min mamma betydligt fler. Det är egentligen bara "Digital Lion" och "Voyeur" som är aningen stökiga. I övrigt står unge herr Blakes sångröst i centrum, och det är en samling riktigt vackra låtar. Mestadels pianobaserat och mestadels väldigt lågmält och stämningsfullt.

Samtidigt känner man igen sig från debutplattan, särskilt om man tar vägen via EP:n "Enough Thunder". En naturlig fortsättning, och om jag ska spekulera lite så finns det en risk att nästa skiva blir i tråkigaste laget faktiskt, men med James Blake vet man aldrig riktigt. Bara en sån sak som att RZA gästar på eminenta "Take a Fall For Me" liksom.

James Blake gästade Seattle-radiostationen KEXP i slutet av april och spelade upp det bästa från nya skivan plus "The Wilhelm Scream", en mycket trevlig liten spelning som kan avnjutas här:



- - - -

Jag hittade James Blake-spelningen som en relaterad video till när Daughter lirade på samma radiostation, även det mycket bra.

Marnie Stern - The Chronicles of Marnia

Matematiskt ryckig indierock möter Van Halens gitarrlir. Lägg dit en liten dos av Kimya Dawsons lekfullhet och du har åtminstone någorlunda bra lyckats ringa in Marnie Stern.

Att hon tidigare hade världens spattigaste trummis Zach Hill med sig förvånar inte alls. Gitarrspelet är jävligt ballt och på hennes fjärde album "The Chronicles of Marnia" känns låtarna lite mer genomarbetade än tidigare.

Möjligen blir det lite segt i längden, men nu efter några lyssningar gillar jag de flesta låtarna. River man av ett par stycken åt gången är det ännu bättre. Och oavsett vad man tycker är det helt omöjligt att inte bli brutalt imponerad av sättet Marnie Stern spelar gitarr på.

Bäst gillar jag i sammanhanget lugna "Proof of Life", aptjattriga "Year of the Glad" och aviga "Nothing is Easy". "Immortals" är ganska schysst den också, här är dess musikvideo:

Kate Nash - Girl Talk

Det här var en skräll!

Jag hade nära nog noll förväntningar på Kate Nash tredje album "Girl Talk" eftersom förra skivan var rätt meningslös. Tre år gamla "My Best Friend Is You" var mest mer av samma som på debuten "Made of Bricks" (2007) men lite blaskigare.

"Girl Talk" är en jämförelsevis uppkäftig, punkig och rå skiva, om än fortfarande inom ramen för hennes rätt beskedliga popmusik. Enligt Wikipedia ville Nash åt denna punknerv medan hennes dåvarande skivbolag inte var lika övertygade. Det slutade med att hon lämnade skivbolaget och crowdfundade (finns det någon svensk term?) skivan via PledgeMusic.

Ett par låtar som låter som "gamla Kate Nash" finns här, första singeln, rappa "3 AM" till exempel, och bedårande "OMYGOD!".



Men i övrigt är det alltså rätt så stökigt, ibland med sextiotalssväng, ibland med vanliga jävla treackordslåtar. Jag gillar hennes brittiska uttal skarpt, det passar kanon ihop med hennes extremt otillgjorda sätt att sjunga på. Det låter helt enkelt som att Kate Nash verkligen gillar det hon gör, vilket kanske inte är så ovanligt för en artist, men här lyser det verkligen igenom hela vägen ut genom mina högtalare.

Stökigt alltså. Allra stökigast är det i "Cherry Pickin'" och "Sister" och jag älskar varje sekund.





Skivan är hela 54 minuter lång fördelat på femton låtar vilket känns lite ovanligt nuförtiden, och hade jag enbart gått på mina fördomar hade jag sagt att det var åt helvete för långt. Nu känns skivan inte alls för lång. "Girl Talk" är ett sensationellt trevligt album som jag tror håller för väldigt många lyssningar till.

Ghost - Infestissumam

Mjahapp, då är de maskerade påvehäcklarna i Linköpings(?)-bandet Ghost tillbaka. Två och ett halvt år har gått sedan de med debutplattan "Opus Eponymous" slog igenom med buller och bång. Och hypen verkar hålla i sig, suget efter sjuttiotalssvängig mjukishårdrock är fortsatt stort, och bandets satansdyrkande serietidningsspökimage hjälper nog till en smula.

Vi gör det lätt för mig och river av hela skivan i en gammaldags låt för låt-recension:

"Infestissumam" börjar med ett introspår som heter samma sak som skivan, och ÄNTLIGEN får vi ett introspår som också fungerar som egen låt, med bra drag och ordentligt med svulstighet. Annars brukar det ju vara en såsig transportsträcka man zappar förbi efter de tre första genomlyssningarna. Att övergången till "Per Aspera Ad Inferi" är djävulskt snygg sänker inte heller direkt betyget. Nyss nämnda låt är tyvärr en av få - om inte den enda - lite tyngre låtarna på denna uppföljare, även om en småtöntig tivoliorgel anas i bakgrunden, något som ska bli ännu värre framöver.

Faktiskt redan i nästa låt, förstasingeln "Secular Haze" som med sin Scooby Doo-spökslottsvals är...sådär. Den räddas av Ghosts sinne för melodier i och med den starka refrängen, och att det är lite kul med tretakt, men...nja.

"Jigolo Har Megiddo" är inte heller någon höjdare. En ganska vanlig poplåt med boogie woogie-dansbandsvibbar.

Därefter kommer den klurigaste låt Ghost snickrat ihop hittills. Jag hatade "Ghuleh/Zombie Queen" de två första lyssningarna, men dess progressivitet och pampighet gör att den växer något enormt! Den börjar i ett smått sövande tempo, och går sedan via sextiotalets solgassiga surfrock till nåt slags powerballad i moll. "Måste upplevas!", som de kackiga reklamtexterna brukar hävda.

"Year Zero" sedan. Mer satansmässande i introt - de verkar jobba så nuförtiden, Ghost. Skönt discosväng i versen och en av bandets bästa refränger gör detta till en given favorit.

Efter "Year Zero" går vi tyvärr in i den mörka tiden, eller om det är den ljusa tiden som är den dåliga när vi snackar Ghost. Hur som helst så blir det ren utfyllnad ett tag framöver.

"Body and Blood" är sannerligen inget vidare, überpoppigt schlagertramsutfyllnad i ett fullständigt meningslöst ingenmanslandtempo. Låter som nåt slags Alexander Bard-skapelse. "Idolatrine" är värsta bugglåten. Jag överdriver visserligen rätt ofta, men den här refrängen är banne mig inte långt ifrån dansband. Skärpning. "Depth Of Satan's Eyes" fungerar inte heller tyvärr. Jag börjar se ett mönster, att det inte var en ren slump att Ghost valde att spela vissa nya låtar och utelämnade andra när jag såg bandet i Stockholm häromveckan. Kanske kommer de dåliga låtarna växa på mig, men än så länge är "Infestissumam" än av de ojämnaste skivor jag har hört på ganska länge. Jag rekommenderar att ta hand om middagsdisken eller kolla text-tv eller nåt under den senaste trion låtar.

Låten som avslutade Stockholmskonserten och även detta album är iallafall jäkligt stilig. "Monstrance Clock" heter den och har en ytterst allsångsvänlig refräng. Påvens visksjungande röst är rätt så obehaglig här, något dessa hemlighetsfulla lirare kanske borde utforska lite mer framöver?

Sammanfattningsvis är min rekommendation ändå att plocka russinen ur satanskakan och därmed välja bort de tröttaste låtarna på "Infestissumam". Och för all del inte missa Ghost om de spelar på en högmässa nära dig, för de är jävlar i mig bättre live än på skiva. 

Ghost på Tyrol

Ja, det är lite pajas, men samtidigt har vi inte hört den här typen av poppig djävulsdyrkarmusik på väldigt många år.

Linköpings/Helvetesbandet Ghost geggar på ett vansinnigt snyggt sätt ihop Blue Öyster Cult med Mercyful Fate och lägger på detta en scenografi som många schlagerartister skulle döda för. Fem maskerade lirare och en påve, det behövs inte mer än så.

Jag hävdar fortfarande att instrumentala "Genesis" borde vara signaturmelodi till varenda 80- och 90-tals-actionserie. Även de andra gamla godingarna ifrån debutalbumet låter fantastiskt, och det är kanske mitt enda minus också - att det låter lite väl bra och att framförallt körsången är förinspelad. Men skitsamma. Det låter som sagt snuskigt bra, är ruggigt snyggt och vi i publiken käkar oblat ur bandets händer under hela spelningen.

Första smakprovet från kommande albumet "Infestissumam" var "Secular Haze" och dess Scooby Doo:iga tivolivalstakt kändes i ärlighetens namn inget vidare. Nästa singel, "Year Zero", är å andra sidan det bästa bandet klämt ur sig hittills och hade med liveframträdande och allt banne mig inte gjort bort sig i melodifestivalen.

Videon innehåller en hel del tantbröst och en spöksnorre, så titta med måtta/inte på jobbet:

Daughter - If You Leave

Det London-trion Daughter gör på debutalbumet "If You Leave" är egentligen inte särskilt unikt. Vill man vara elak kan man kalla det för typisk hipstermusik. Svalt och sorgset. Och hänvisa till The XX och Beach House för att täcka in det mesta av musiken på detta album.

Daughters musik är dock mer gitarrdriven, med mer dragningar åt singer/songwriter-genren, och efter några lyssningar faktiskt smått fantastisk. Efter de första två genomlyssningarna var jag inte helt övertygad men jag är väldigt glad att jag gav bandet fler chanser.

Skivan kräver rätt hög volym, förslagsvis hörlurar. För det händer en del i bakgrunden som man annars missar, snygga baskomp, nån trevlig gitarr. Det flitiga användandet av pukor för tankarna till Bat For Lashes många gånger, inte minst i låtar som "Youth" och "Tomorrow".

I singelspåret "Still" - som är en av skivans bästa låtar - finns här och där ett par postrockiga inslag. Därefter blir det lite segare ett tag, men arrangemanget i "Human" får Daughter på rätt kurs igen. "Amsterdam" är en liten pärla, och här inser jag att jag ännu inte berömt Elena Tonras grymt sköna sångröst.

Allt som allt en väldigt mysig om än lite karg skiva. Börja med videon till "Still" och jobba dig sedan framåt.


- - - -

Apropå videos och inledningsvis nämnda Beach House förresten, förutsatt att du inte är HELT LIVRÄDD för Leland Palmer så måste du spana in denna lika mäktiga som märkliga musikvideo:

Dagens åksjukevideo

The Joy Formidable - "Little Blimp":




Sedan är min polare Göstas svenska screamoband Vi som älskade varandra så mycket på gång med en fullängdare också, här är en färsk musikvideo:

Mogwai - Les Revenants

Låtarna Mogwai skrev till Gengångare (Les Revenants) behöver inte sällskap av olyckliga zombies utan klarar alldeles ypperligt att stå på egna ben.

Mindre tordönsgitarrer än vanligt, men en mycket trevlig skiva är det. Lyssna på Spotify eller nån annanstans.

Russian River - Supplication

The Kristet Utseende må ha världens bästa bandnamn och en del sanningar i sitt bagage, men fan vet om det inte är dags att omvärdera deras gamla dänga "Bärs som bärs"?

För jag vågar påstå att Russian Rivers Supplication utöver volymprocenten inte har så värst många gemensamma beröringspunkter med typ en Arboga 7,2.

Supplication är en brown ale som legat och myst till sig på Pinot Noir-fat tillsammans med körsbär i ett drygt år. En del mjölksyrebakterier har nog langats i också, för det här är rätt så surt. Grundölet får i ärlighetens namn inte speciellt mycket spelrum, men jag vågar säga att det är nära nog är en fulländad ölupplevelse ändå. Sötman och smaken från körsbären är inte speciellt stor, men den finns där. Strävheten från rödvinsfatet och syran från bakterierna samspelar på ett briljant sätt med grundölet, och det händer hela tiden saker med ölet beroende på dess temperatur. När den värmts upp lite väl mycket blir den nästan julkryddig, och åt kriek-hållet. Ja, rätt så lik Liefmans Glühkriek helt enkelt, men samtidigt betydligt torrare och mer komplex.

Ölen har ett välförtjänt toppbetyg på Ratebeer och det är inte för inte som Russian River Brewery räknas till ett av världens allra bästa bryggerier. Det här är nära nog en fulländad ölupplevelse.  som visserligen inte får speciellt mycket utrymme. Tyvärr är denna skapelse ju jävligt krånglig att få tag på. Eller: Den tillhör Russian Rivers standardsortiment och är relativt enkel att hitta längs USA:s västkust, men därutöver är det lite jobbigare då bryggeriet inte exporterar. Mitt inköp av den här ölen är en historia i sig.

Den korta historien lyder att den helt enkelt är inköpt på plats på bryggeriet i Santa Rosa, någon timmes bilfärd norr om San Francisco.

Den lite längre historien innehåller bland annat en väl optimistisk dagsrutt, en GPS som helt plötsligt lagt på en dryg timme på färdplanen, och en rejält snirklig mörkerkörning längs Highway 1. Vi var egentligen lite för trötta för att köa 45 minuter för bord en stojig lördagskväll men vad gör man? Vi fick plats på bryggeriet och jag hann testa igenom ett drygt dussin av Russian Rivers helt gudomliga ölsorter, däribland världsberömda dubbel-IPA:n Pliny the Elder i princip direkt från spenen. Där och då var det inte så svårt att förstå att vår servitör kvällen innan, i mysiga Eureka, i princip gjorde glädjedanser för vår skull eftersom vi skulle få besöka det legendariska bryggeriet.

Jag ångrar litegrann att jag inte köpte med mig fler av deras öl hem på bekostnad av några andra, men det är ju som bekant lätt att vara efterklok.

Som inbiten Comic Sans-hatare känns det lite jobbigt att Russian Rivers etiketter är besudlade med detta dagistypsnitt, men det är å andra sidan det enda jag har att anmärka på - i övrigt är det full pott som gäller till Supplication.

The Dillinger Escape Plan - Prancer

Två månader kvar...

Pig Destroyer - The Diplomat

Färgglad och munter video ifrån mustiga Pig Destroyer.

Extreeeemt kort om GIFF 2013

Jo, det blev en helg på Göteborgs Filmfestival även i år. I stort sett allt vi såg var bra, framförallt inom kortfilmsgenren.

Svenska bilder 7
Svensk kortfilm är så jäkla bra! Håll speciellt utkik efter "Reel", "Tunn Is" och "Ana Fyller 14" om de skulle dyka upp på SVT eller så framöver.

Everybody in Our Family
Rumänskt familjedrama som ballar ur mer och mer och mer och mer. Utan att tappa trovärdigheten. Riktigt bra!

The Fifth Season
Skruvat och dystert om en liten jordbrukarby som drabbas av en svår kris när skörden helt uteblir. Mörker och mystik och magiskt snyggt foto.

Novellfilmsmaraton
"10 Guds Siffror", "Vid Skogens Rand" och "KK" måste ni se när de kommer på SVT, vilket de kommer att göra eller redan har gjort. Tre helt suveräna halvtimmesfilmer. "Ice Ice Baby" var också bra, medan vinnarfilmen "Vatten" just precis lyckades nå upp till godkänt. Tyckte jag.

Short Stories
Rysk dramakomedi i flera kapitel där några episoder var riktigt bra, andra rätt så blaskiga.

Death of a Man in Balkans
Balkankomedi med en skön dos svärta. Eventuellt filmad i en enda tagning, med kameran på ett och samma ställe. Skön teaterpjäskänsla med andra ord, och en riktigt skön rulle om hur grannsämjan påverkas av ett självmord.

Leave Me Like You Found Me
Amerikanskt indiedrama om ett par som försöker pussla ihop sitt knackiga förhållande medelst campingtripp. Trovärdigt och bra, men inget jag kommer att bära med mig särskilt länge.

Startsladden
Ett förhållandevis dåligt startfält i årets stora kortfilmstävling tyckte jag nog, men då har jag å andra sidan blivit jäkligt bortskämd de senaste åren eftersom Startsladden brukar vara festivalens höjdpunkt. "Äta Lunch", "On Suffocation", "Offerrollsretorik" och "Det Knullande Paret" ska ni försöka se om ni har möjlighet.

Jag hann förresten äntligen besöka härliga ölhaket 3 Små Rum också, rekommenderas varmt!

Bat For Lashes/Vad hände med musikvideon?

YouTube och Vimeo fullkomligt svämmar över av förstklassiga musikvideos nuförtiden, samtidigt som det var åratal sedan jag med mitt basutbud kunde se en skön musikvideo på tv. Borde det inte finnas en marknad? Borde inte musikindustrin (återigen) undersöka detta som marknadsföringskanal istället för att idka utpressning mot politiska partier? Det borde väl finnas utrymme i tv-tablån för att lägga en halvtimme på att köra Digilistan på tv? Som liten satt man ju bänkad framför Voxpop och Dial MTV (och allt annat som gick på MTV också för den delen).

Ja ja, det går ju bra att spana in alla dessa fina alster på internet också, men det är ändå en märklig utveckling kan jag tycka.

Jag upptäckte att Bat For Lashes släppt inte mindre än fyra videos från senaste skivan "The Haunted Man", och samtliga är riktigt bra.

"A Wall" och vackra "All Your Gold" är båda klart sevärda, men om du bara har tio minuter att avvara så skulle jag lägga krutet på "Laura" och "Lilies".

Videon till "Laura" är nästan lika vacker som låten i sig vilket är ett förbannat bra betyg:



Vidare till "Lilies" som jag verkligen rekommenderar till alla monsterdiggare där ute!



Personligen gillar jag när Bat For Lashes blandar in de lite skummare inslagen. Så man kan ju passa på att spana in "Daniel" ifrån förra skivan "Two Suns", och som alltid när det gäller antingen Bat For Lashes eller musikvideos eller både och så blir det ju en obligatorisk genomtittning av debutalbumets "What's A Girl To Do", en av världshistoriens bästa videos:

Hälsning från mentalsjukhuset

Cult of Luna valde Säters nedlagda mentalsjukhus som inspelningsplats till softa avslutningslåten "Passing Through", och resultatet blev en väldigt snygg och en smula obehaglig musikvideo:


Och som en bonus så dök en verklig gammal goding upp när jag YouTube-sökte på "Cult of". Året var 1988 och vi var mitt uppe i funkmetallens glansdagar. Glansigast av alla var Living Colour som med ett tidstypiskt sound, kungligt gitarrspel och något slags neongul brottartrikå fick till en riktig fullträff med "Cult of Personality". Jag skulle säga att det är omkring 70% riktigt bra och 30% pajigt, men det där varierar från dag till dag. Döm själva:

Låt som låter som låt

Började ikväll kolla på franska zombieserien Gengångare (Les Revenants) på SVT Play. Skönt creepy men samtidigt väldigt lågmäld stämning, väldigt lovande!

Mogwai har gjort soundtracket, och både i första och andra avsnittet dök en låt upp som kändes jobbigt bekant. Det blev ett klassiskt "MEN VAD ÄR DET FÖR LÅÅÅÅT!??"-ögonblick innan jag hittade rätt.

Så här är det:

Mogwais "The Huts":



Portisheads "Over":


Då har vi rett ut det. Skönt.

(Ett tag var jag lite inne på den här också:

)

Tegan and Sara - Heartthrob

Lyssnar man på "Heartthrob" kan man ju lätt få känslan av att "Alligator" ifrån förra albumet "Sainthood" växt fram till Tegan och Saras absoluta favoritlåt. Den stora förvandlingen kunde anas redan när vi fick höra första singeln "Closer" som dök upp i höstas nån gång. Ett väldigt poppigt sound med många lager av muntra synthar och mycket av det mesta.


Nu är hela albumet "Heartthrob" här och det fortsätter i samma stil. Med ett lite större gitarrinslag hade det här mycket väl kunnat vara en Roxette-skiva. Eller något från Madonnas tidiga nittiotal. Smaka på "I Was A Fool", pianointrot ("Listen to Your Heart", någon?), körerna i refrängen, allt.

De kanadensiska tvillingsyrrorna som inledde sin musikaliska bana med att planka Ani DiFranco har nu samarbetat med Greg Kurstin som tidigare jobbat med bland andra Pink och Kelly Clarkson och resultatet blir en skiva som i mina otränade öron låter som...Kelly Clarkson. "I'm Not Your Hero" till exempel. Mellantempo, ett snällt discoarrangemang och sjuuukt catchy melodier i såväl vers som refräng. (Den akustiska versionen tilltalar iallafall mig betydligt mer.)

"Drove Me Wild" är sedan ren åttiotalsdisco, på gott och ont.

Jag sitter och tänker i väldigt akademiska och torra termer. Tänker att det är riktigt snygga låthantverk. Välgjort och polerat. Proffsigt och cleant. Men det var ju inte därför jag började gilla Tegan & Sara. Det var ju nerven och desperationen och den ständiga känslan av demoband (på ett bra sätt!!) som ständigt lurade i bakgrunden som gjorde deras musik så jävla bra. Deras stickiga, lite skrälliga röster. Att jag i takt med att jag lyssnade in mig mer och mer började kunna höra vilka låtar som var skrivna av vilken syster.

På "Heartthrob" är det betydligt svårare att hålla isär Tegan-låtarna från Sara-låtarna.

Dock inte "Now I'm All Messed Up" som utöver att vara en klockren Sara-låt också är skivans fullträff. En riktigt fin och sorglig ballad. Jag gillar den som fan även om det någonstans i bakhuvudet gnager en tanke om att den hade varit ännu lite bättre i en annan kostym. Jag hade förstås lätt ringt och röstat på den i en Eurovision-final oavsett. Kolla till exempel på det här liveklippet där Sara matar på med hur mycket känslor som helst och får jobba som satan för att nå upp till de högsta tonerna:


Men jag har tyvärr redan börjat tröttna på många av låtarna trots att chocken knappt har lagt sig än. Rycks inte alls med på samma sätt som tidigare. Det blixtrar till ytterligare några gånger dock. "How Come You Don't Want Me" har en riktigt tuggummipoppig refräng, men här finns iallafall nånting lite ansträngt och desperat över sången och genast blir det bättre. "Love They Say" låter som någonting från "So Jealous" som stöpts om i den nya radiodiscoformen. Jag gillar den, men börjar fundera på om det är mest av nostalgiska skäl.

"Shock To Your System" har ett coolt arrangemang men är en ganska trist låt. Mer Roxette-vibbar sen i "Guilty As Charged" som är riktigt bra, särskilt kören i slutet. Här är sången återigen nyckeln, aningen skitigare och mer känslosam. Sista låten (på den deluxe-utgåva jag snokat rätt på), "I Run Empty", är däremot rätt såsig. Jag blir än en gång nostalgisk och tänker tillbaks på tidigare avslutningslåtar från systrarnas skivor och då är ju det här ett bottennapp av rang.

Det som tilltalat mig tidigare är till stor del borta och trots att "Heartthrob" innehåller ett helt lass med förbannat bra låtar är jag besviken. Mest på produktionen och med den de nedslipade kanterna och kliven mot den kommersiella radions slit-och-släng-land.

Tomahawk - Oddfellows

"Nej nu blir det inga fler Faith No More-konserter" och så blir det ändå fler ;ppPPPPpppP

Faith No Mores återförening har varit en smula oklar även om det nu (väl?) är färdigspelat för den här gången. Hur som helst, någon ny Faith No More-skiva skulle det ju iallafall inte bli. Nähä Mike Patton, vad kallar du då "Oddfellows"? Jaså, en Tomahawk-skiva. Same shit different name säger jag.



Eller ok, det låter kanske inte rakt av som ett Faith No More-album eftersom det finns lite för mycket av Tomahawks skitighet kvar, men jämfört med förra skivan - indian-albumet "Anonymous" (2007) - så är det här betydligt rakare och poppigare.

I double-dare you att lyssna på "I.O.U." och försöka påstå att den inte hade kunnat vara med på "Album of the Year".

Det finns också lite grejer som påminner om Mr.Bungle eller ett mindre kaosartat Fantômas, främst då "Rise Up Dirty Waters" med sina jazztrummor och sitt olycksbådande gitarrspel.

När jag tänker efter är "Oddfellows" närmast något av en Mike Patton-odyssé. Den börjar med ett par riktigt vassa nummer som låter mycket Faith No More. Sedan fortsätter vi via Mr.Bungle-land till Fantômas avkrokar och till "I Can Almost See Them" som låter som Tomahawk brukar göra (om det nu finns någon sådan definition.)

"Baby Let's Play____" är återigen lite Fantômas (á la "Director's Cut") medan avslutande "Typhon" mest låter som Melvins.

Allt det här är egentligen inte så konstigt, eftersom Trevor Dunn är ny basist i Tomahawk. Ni som kan er Patton-historia vet ju att Dunn lirat med Patton i såväl Fantômas som Mr.Bungle.

Överlag är "Oddfellows" en riktigt skön och soft skiva. Rätt så rak och enkel men ändå med en hel hög influenser från diverse skumma håll som ligger och lurar där nånstans. Trallvänlig utan att bli tråkig.

Och Mike Patton på sång.

Det blir fan aldrig dåligt med Mike Patton på sång.

Cult of Luna - Vertikal

Det här gillar jag.

Ett band som förnyar sig utan att släppa sina rötter. Jag tyckte ett tag att Cult of Luna började bli rätt ointressanta i och med att de vevade samma gamla post-metal på flera album på raken. De har enligt mig aldrig varit nära samma ohyggligt höga kvalitet som på mästerliga "Salvation" ifrån 2004.

Förrän nu.

"Vertikal" är visst en konceptplatta, baserad på Fritz Langs urgamla sci fi-rulle "Metropolis", men det har jag i ärlighetens namn inte märkt speciellt mycket av. Det börjar egentligen som vilken Cult of Luna-skiva som helst - "I: The Weapon" är som att träffa en kär, om än rätt så tjurig, gammal vän - men efter de två inledande spåren bjuder det sjuhövdade Umeåbandet på en sjuhelvetes jävla mardröm i form av nitton minuter "Vicarious Redemption". Läskigare än vilken skräckfilm som helst. Långsam och monstruös. Det är egentligen bara en liten tamburin som inger visst hopp, i övrigt är det ett kompakt mörker.

Överlag är "Vertikal" pampigare och mer elektronisk än tidigare. Arrangemangen är dock fortfarande sig rätt lika och nu när Isis har lagt ner verksamheten är Cult of Luna definitivt där uppe med Neurosis, Mogwai och Godspeed You! Black Emperor och fightas om vem som är bäst på att snickra ihop snygga ljudlandskap.

Det sjungs och skriks inte direkt i onödan, men på den här skivan hörs betydligt mer ren sång än tidigare. Både i fina "Mute Departure" och i avslutande "Passing Through". Sistnämnda låt har förresten lite xylofon i sig också, hej hopp så muntert det ska vara då.

Cantillon - Cuvée Saint-Gilloise

Jag fick hem en ofantlig låda ifrån en belgisk ölshop i förra veckan. Mestadels sura grejer, och mestadels från Cantillon. Fläderölen Mamouche och aprikosölen Fou' Foune var det som lockade mest, men en hel del annat fick också plats i lådan.

Cuvée Saint-Gilloise (ibland under namnet Cuvée des Champions) är en hyllningsöl till bryggmästaren Jean Van Roys favoritlag Royal Union St. Gilles som tydligen vann belgiska division 3 år 2004. Därefter har det visst gått sämre för de blågula varför ölen numera alltså inte längre har "champions" i sitt namn. 

Det rör sig hur som helst om en lambic, med andra ord surt, stallsmakande och alldeles underbart. Men med en twist! Den är torrhumlad med Hallertau-humle vilket ger mer karaktär, blommighet och trevliga humlerapar hos intagaren av drycken.

I takt med att mitt ölnörderi ballat ur mer och mer har mitt intresse för suröl också ökat. Det är verkligen en aquired taste, och första gångerna man dricker en sån här spontanjäst historia är den rimliga reaktionen att nånting är allvarligt fel. (Även om mina föräldrar gillade Cantillons underbara hallonöl Rosé de Gambrinus när jag utsatte dem för den.) Men övning ger färdighet och snart inser man att denna ölstil hör till de verkligt stora. En trevlig bonus är att de inte är speciellt alkoholstarka utan brukar landa runt fem-sex volymprocent.

Just denna lambic passar förresten väldigt bra till Tomahawks nya skiva "Oddfellows", om man nu ska göra som rappa ölbloggen Humligheter och tipsa om musik till ölen, och det ska man ju.

Cantillons öl är inte alls ovanliga på de lite schysstare ölkrogarna, så ta och testa en nästa gång du är ute och svirar vetja!

Malaria

Om du bara har tänkt se en enda kortfilm i år så är Edson Odas "Malaria" en bra kandidat:

The Joy Formidable - Wolf's Law

"Den svåra andraskivan" brukar det heta, men i det här fallet visar walesiska trion The Joy Formidable på motsatsen. Debutalbumet "The Big Roar" (2011) innehöll en rätt brokig skara låtar ifrån hela bandets dåvarande karriär, så det är inte så konstigt att uppföljaren "Wolf's Law" hänger ihop desto bättre.

Det börjar med en väldigt klassisk - om än med ett snäppet pampigare intro än vanligt - Joy Formidable-låt. "This Ladder is Ours" har ett skönt driv men jag tycker ändå att den (än så länge) hör till skivans svagaste kort. Men den är inte direkt dålig och dessutom över på drygt fem minuter. Matiga "Cholla" hade varit ett mer representativt öppningsspår med sitt fläskiga riff och sin feta ljudbild. En riktigt bra låt som fick mig att twittra om att folk borde sluta lyssna på skitbandet Muse och istället vända blickarna rakt norrut från Muse hemstad Teignmouth och landa i Wales hos The Joy Formidable.

Ofta är det rätt så bredbent arenarock som bjuds. Ganska omodernt egentligen, med många svulstiga nittiotalsrockreferenser i gammal god Smashing Pumpkins-anda.

Efter stiliga "Tendons" kommer två fartfyllda nummer i form av "Little Blimp" och maffiga "Bats" vars lååånga outro får mig att flytta upp The Joy Formidable ett par snäpp på listan över band jag måste se live innan jag dör. Akustiska balladen "Silent Treatment" är riktigt elegant och bryter av fint i all brötighet. För därefter kommer "Maw Maw Song". Nästan sju minuter "Iron Man"-minnande gung med lite asiatiskt plink i introt där jag inte kan bestämma mig huruvida "maw maw"-kören som ackompanjerar refrängriffet är bra eller anus. Jag lutar ändå åt bra, och det kaosartade gitarrsolot som avslutar låten är väldigt mycket mer än bara bra.

Sångerskan och gitarristen Ritzy Bryan imponerar mer än någonsin på den här skivan, och framförallt sångmässigt känns det som att hon har tagit stora kliv framåt/uppåt.

"Forest Serenade" är ännu en väldigt klassisk Joy Formidable-låt men jag tycker inte att den lyfter. Känns lite utfyllnad tyvärr. Men det är snart glömt, för "The Leopard and the Lung" är med sin snygga ljudvägg och rejäla refräng en av mina absoluta favoriter från skivan och än så länge lätt en av årets bästa låtar.

Som gammal basist bekänner jag mig såklart till basismen, varför introt till "The Hurdle" får några extra pluspoäng i min bok. Fin poppig glad historia. Avslutande "The Turnaround" är en ganska fin vaggvisa med fläskiga stråkar. Skivans titelspår (omslaget är förresten jäkligt snyggt!) dyker upp i form av nittiotalstricket "gömt spår". Känns ju rätt töntigt faktiskt, konceptet alltså, inte låten. Låten är en underbart avskalad pianoballad som byggs upp till ett tårdrypande crescendo och utgör till slut en värdig avslutning på ett finfint album som trots några små skönhetsfläckar än så länge med god marginal placerar sig en bra bit upp på min årsbästalista, må vara att året just har börjat.

Spotify-lista över 2012 års bästa album

På allmän begäran: En Spotify-lista över förra årets bästa skivor.

21 av 25 skivor fanns på Spotify vilket är bättre än på många år. Snart kanske Spotify rent av är användbart.

2012 års bästa skivor

2011 var som sagt inte ett av de bästa skivåren, men nu när vi lagt 2012 bakom oss kan vi konstatera att det just avslutade året var betydligt bättre! Precis som under 2011 har det gått trögt med både bloggandet och musikletandet. Bloggandet har under långa stunder stannat av helt, och vad gäller ny musik har jag mest siktat in mig på gamla favoriter. På ett sätt känner jag mig både lat och svårflörtad, men på ett annat sätt känner jag mig rätt nöjd över att ha fyllt min artistportfölj med så många artister att jag har fullt upp utan att behöva leta nytt.

Men nog snackat, över till listan över 2012 års bästa album.

1. Converge - All We Love We Leave Behind
Converge vågar experimentera utan att tappa tråden. Förra skivan var sprängfylld av gästartister och spretighet. Nya skivan är fri från gäster men spretar den med. Första smakprovet "Aimless Arrow" gjorde mig först lite orolig innan låten växte något enormt på mig. Jag var rädd att det inte skulle vara samma smattrande ursinne som vanligt. Jag oroade mig i onödan.

2. Neurosis - Honor Found In Decay
Motivering? "At the Well", där har du din motivering.

3. Why? - Mumps, Etc.
Yoni Wolf gör ju såklart som han vill, men trots låtar som "One Rose" och "This Blackest Purse" blev jag rätt besviken på "Eskimo Snow" när det visade sig att han slutat rappa. Nu är rappandet tillbaka och lyfter "Mumps, Etc." till löjligt höga höjder. Nackdelen är att min flickvän hatar Why? (Why??? Ha d gott /Glenn) så jag måste alltid lyssna med lurar eller när hon inte är hemma. Nu har Why? blivit ett fyrmannaband och arrangemangen är smartare än någonsin. Står mycket högt upp på listan över artister jag vill ska komma till Sverige.

4. Every Time I Die - Ex Lives
Jag blev minst sagt missnöjd när LiveNation av okänd anledning (men jag antar att det hade med $$$ att göra som vanligt när dessa musikhatare är i farten) ställde in Every Time I Dies Stockholmsspelning dagen innan den skulle äga rum. Jävligt synd, för "Ex Lives" inleds med en helt sjuk radda låtar som jag tror gör sig helvetiskt bra live. Nu får jag nöja mig med ett riktigt bra album tills vidare.

5. Fiona Apple - The Idler Wheel is Wiser...
Det tog ju knappt sju år så var uppföljaren till "Extraordinary Machine" här. Och tack och lov är det som om tiden har stått stilla i Fiona Apples musikaliska värld, för det här är minst lika bra som tidigare. De rakare arrangemangen passar perfekt, och här finns många melodier som andra kompositörer skulle döda för.

6. Laura Gibson - La Grande
2012 blev året då jag definitivt blev klar med First Aid Kit. Möjligen kan jag ta upp den tråden igen om de skulle få för sig att börja skriva lite konstigare låtar igen, men just nu känns de inte speciellt angelägna. I en något mer alternativ men ännu i samma folkiga fåra rör sig Laura Gibson, och hennes "La Grande" har hängt med mig hela året. Lite ruffare och enklare produktion, och ett sound som några gånger närmar sig CocoRosie är denna till synes rätt anspråkslösa lilla pärla en av mina absoluta höjdare från 2012.

7. Scott Kelly, Steve Von Till, Wino - Songs of Townes Van Zandt
Tre deppiga gubbar hyllar framlidne deppiga gubben Townes Van Zandt och betyget blir MVG eller A eller vad det nu heter i deppighet. Att det rör sig om tre olika sångare skänker välbehövlig variation till denna skiva som verkligen inte passar alla sinnesstämningar. Framför en brasa i en stuga i skogen tvivlar jag dock på att du hittar bättre musikaliskt sällskap.

8. Bat For Lashes - The Haunted Man
Det tog lite tid, men "The Haunted Man" växte och växte, och hade året haft några månader till så vetefan om inte detta album klättrat ytterligare några platser. Det är typ den här skivan jag skulle vilja att Tori Amos gjorde istället för meningslös hissmusik. Men skitsamma, nu är det istället Natasha Khan som meckar ihop den logiska uppföljaren till Amos "From the Choirgirl Hotel" och jag är inte den som klagar.

9. Black Breath - Sentenced to Life
"Sentenced to Life", uppföljaren till 2010 års bästa skiva, innehåller skönt nog mest mer av samma. Nåt slags snabb dödspunk som skrämmande enkelt får mig på fall gång på gång.

10. Meshuggah - Koloss
Hur talangfulla de norrländska tjurskallarna än må vara så hade jag börjat ge upp hoppet om att Meshuggah skulle släppa något nytt som var riktigt intressant igen. Men fan om inte "Koloss" nästan når upp till "Chaosphere" och "Destroy Erase Improve" i all sin köttiga elakhet.

11. Ani DiFranco - Which Side Are You On?
"Chicks got it good now, they can almost be president" är en strof som återkommit i mitt huvud gång på gång under året när Vita Kränkta Män sitter på internet och diskuterar saker de uppenbarligen inte har en jävla aning om. Första studioplattan på fyra år är hennes sjuttonde i ordningen och den är förjävla bra.

12. Deftones - Koi No Yokan
"Diamond Eyes" är än så länge vassare, men Deftones fortsätter att otroligt nog kännas jäkligt angelägna. Självklara melodier och en bra tyngd gör att detta The Cure på steroider fortsätter att vara det bästa nu metal-bandet.

13. Horseback - Half Blood
Isis ljudlandskap med frän black metal-sång ovanpå. En alldeles ypperlig combo.

14. Rise and Fall - Faith
Jahapp, bara för det har dessa belgiska hardcorejeppar tagit en paus tills vidare. Tur då att matiga "Faith" håller för många genomlyssningar till.

15. Lamb of God - Resolution
Samma köttiga sydstatsmetal som vanligt. Stabilt som fan, som Dr.Alban skulle ha sagt.

16. David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
På Way Out West i somras stod S:t Vincent för årets näst bästa konsert. Bara någon månad släpptes hennes samarbete med David Byrne, "Love This Giant". En rytmisk liten karamell med många tjusiga och svängiga blåsarrangemang. Mycket trevlig.

17. Therapy? - A Brief Crack of Light
Therapy? har varit ett av mina favoritband i snart 20 års tid, men i ärlighetens namn har de blandat och gett litegrann på albumfronten, och av de tidigare fem studiosläppen på den här sidan millennieskiftet är det egentligen bara poppiga "High Anxiety" jag återvänder till med någorlunda regelbundenhet. På "A Brief Crack of Light" känns gubbarna plötsligt angelägna igen. Smarta låtar, ett fetare sound och experimentlusta blandat med starka rocklåtar som fastnar.

18. The Mars Volta - Noqtourniquet
The Mars Volta har förnyat sig på ett bra sätt efter att i mitt tycke ha kört fast litegrann på sistone. Nick Cave-aktiga förstasingeln "The Malkin Jewel" lovade gott, och resten av skivan innehåller även den en hel del musikalaktiga stycken och allehanda märkligheter. Antagligen är det bra att Omar Rodriguez-Lopez släpper typ 30-40 soloskivor per år så att parhästen Cedric Bixler-Zavala tillåts ta lite mer plats på The Mars Voltas skivor nuförtiden.

19. Coheed and Cambria - The Afterman: Ascension
Coheed and Cambria kändes ärligt talat inte så spännande längre, och hela "The Afteerman: Ascension" känns som en enda stor upprepning. Ändå så återfinns den här på plats 19 av någon konstig anledning. Antagligen för att den är så kompromisslöst sci-fi-nördig och så oemotståndligt catchy.

20. Bosse-de-Nage - III
Svårplacerad emo-black metal. Låter som ett otåligare Envy och ibland som tidiga Neurosis. Desperat och mycket mäktigt.

21. Cat Power - Sun
Ett efterlängtat album. Känns sammanhängande och genomtänkt. Svalt, skönt och snyggt. Skulle jag själv vara artist skulle jag göra allt för att försöka få Cat Power att gästsjunga på min platta, hennes röst är så magiskt jävla skön.

22. Gaza - No Absolutes in Human Suffering
Köttigt och rejält när det smygs in en del Meshuggah-grejer i den benhårda mixen av crust, grind, hardcore och gammal god döds.

23. Nate Hall - A Great River
Knarrig gubbjävel på Neurot Recordings, den här gången i form av US Christmas sångare Nate Hall. Och nog är det rätt så likt Scott Kelly och Steve Von Tills prylar, även om jag (mycket tack vare reverbfesten) tycker mig höra lite av John Frusciante i detta också. En deppig och finstämd skiva.

24. Pulled Apart By Horses - Tough Love
Ibland känns de som om plojbandet Electric Six börjat spela spattig punkrock. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Dåligt kanske. Men detta kärleksbarn av The Hives och Blood Brothers har i och med "Tough Love" snickrat ihop en av 2012 års svängigaste halvtimmar.

25. Pallbearer - Sorrow and Extinction
Gammaldags doom med satans maffiga riff och skön klagosång. Blir aldrig så såsigt som jag tycker att doom kan bli, likväl är det förbannat tungt och hela tiden intressant.