Måste säga att jag är lite besviken på båda. "One of Us Is the Killer" respektive "Kveikur" är förvisso inga dåliga album per se, men det här handlar om två av mina absoluta favoritband och i ljuset av bandens övriga diskografier är det aningen blekt.
Det är såklart egentligen inget fel med att Dillinger Escape Plan-sångaren Greg Puciato dyrkar Mike Patton - det bör ju för fan alla som är någorlunda musikintresserade göra - men här blir det stundtals lite väl tydligt och därmed tråkigt. "Paranoia Shields" och framförallt "Nothing's Funny" låter extremt mycket Patton. Mitt andra klagomål är att det tidigare så skarpa berg-och-dalbanemeckandet nu blir lite blaskigt och ofokuserat. Skruvade "Understanding Decay" är förstås fin, och instrumentala "CH 375 268 277 ARS" ett otippat guldkorn.
Pluspoäng också för två rätt äckliga musikvideos, inget jag rekommenderar att kika på om du samtidigt sitter och käkar pasta med tomatsås.
Sigur Rós då. Numera en trio efter att pianisten Kjartan Sveinsson lämnade bandet i fjol. Resultatet är att "Kveikur" knappast är någon pianobaserad skiva. Istället tung och dyster elektronik som stundtals klappar mothårs på ett riktigt skönt sätt. Men på det stora hela så är det för poppigt och rakt, och framförallt alldeles för mycket sång. Sigur Rós var ju så jäkla bra i början när Jónsi lät tordönsstråken tala över sin gitarr oftare än han sjöng.
Nu låter det istället lite väl ofta som Kent, och det blir ju ingen lycklig av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar