"Den svåra andraskivan" brukar det heta, men i det här fallet visar walesiska trion The Joy Formidable på motsatsen. Debutalbumet "The Big Roar" (2011) innehöll en rätt brokig skara låtar ifrån hela bandets dåvarande karriär, så det är inte så konstigt att uppföljaren "Wolf's Law" hänger ihop desto bättre.
Det börjar med en väldigt klassisk - om än med ett snäppet pampigare intro än vanligt - Joy Formidable-låt. "This Ladder is Ours" har ett skönt driv men jag tycker ändå att den (än så länge) hör till skivans svagaste kort. Men den är inte direkt dålig och dessutom över på drygt fem minuter. Matiga "Cholla" hade varit ett mer representativt öppningsspår med sitt fläskiga riff och sin feta ljudbild. En riktigt bra låt som fick mig att twittra om att folk borde sluta lyssna på skitbandet Muse och istället vända blickarna rakt norrut från Muse hemstad Teignmouth och landa i Wales hos The Joy Formidable.
Ofta är det rätt så bredbent arenarock som bjuds. Ganska omodernt egentligen, med många svulstiga nittiotalsrockreferenser i gammal god Smashing Pumpkins-anda.
Efter stiliga "Tendons" kommer två fartfyllda nummer i form av "Little Blimp" och maffiga "Bats" vars lååånga outro får mig att flytta upp The Joy Formidable ett par snäpp på listan över band jag måste se live innan jag dör. Akustiska balladen "Silent Treatment" är riktigt elegant och bryter av fint i all brötighet. För därefter kommer "Maw Maw Song". Nästan sju minuter "Iron Man"-minnande gung med lite asiatiskt plink i introt där jag inte kan bestämma mig huruvida "maw maw"-kören som ackompanjerar refrängriffet är bra eller anus. Jag lutar ändå åt bra, och det kaosartade gitarrsolot som avslutar låten är väldigt mycket mer än bara bra.
Sångerskan och gitarristen Ritzy Bryan imponerar mer än någonsin på den här skivan, och framförallt sångmässigt känns det som att hon har tagit stora kliv framåt/uppåt.
"Forest Serenade" är ännu en väldigt klassisk Joy Formidable-låt men jag tycker inte att den lyfter. Känns lite utfyllnad tyvärr.
Men det är snart glömt, för "The Leopard and the Lung" är med sin snygga ljudvägg och rejäla refräng en av mina absoluta favoriter från skivan och än så länge lätt en av årets bästa låtar.
Som gammal basist bekänner jag mig såklart till basismen, varför introt till "The Hurdle" får några extra pluspoäng i min bok. Fin poppig glad historia. Avslutande "The Turnaround" är en ganska fin vaggvisa med fläskiga stråkar. Skivans titelspår (omslaget är förresten jäkligt snyggt!) dyker upp i form av nittiotalstricket "gömt spår". Känns ju rätt töntigt faktiskt, konceptet alltså, inte låten. Låten är en underbart avskalad pianoballad som byggs upp till ett tårdrypande crescendo och utgör till slut en värdig avslutning på ett finfint album som trots några små skönhetsfläckar än så länge med god marginal placerar sig en bra bit upp på min årsbästalista, må vara att året just har börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar