En skitskum Jesusfigur på flykt räddar en liten pojke från att drunkna i en iskall flod, och börjar därefter att hänga i den sömniga turkiska byn, varpå en rad märkliga händelser börjar inträffa.
Det finns säkert en massa symbolik i de tröttsamt återkommande bilderna på kor som slaktas och en flock gäss som lubbar runt i trånga gränder, men jag får mest intrycket av att Reha Erdems ”Kosmos” försöker vara så mycket mer än vad den har täckning för. Huvudpersonens märkliga uppförande blir i längden mest enerverande. Det är förvisso skönt när han lyckas bota den hostande gubbjäveln i filmen vars ihopsäckade lungor förekommer i minst en scen för mycket.
Tjatig, konstig och smått meningslös klarar den här rullen inte sig undan ett bottenbetyg trots att det glimrar till i vissa scener.
Som minnesgoda läsare av den här bloggen noterat så är jag lyrisk över Envys senaste album. I japanska ”Confessions” hade Envys musik passat som handsken, men istället är det knasiga landsmännen i Boris som tillsammans med ett flitigt användande av Radioheads magiska tårdrypare ”Last Flowers” utgör det stämningsfulla soundtracket.
Filmens estetik doftar också oerhört mycket musikvideo, där stor dramatik blandas med stillsammare scener och vackra slow motion-klipp.
”Confessions” är en mörk och hård film om ensamhet, hämnd och ond bråd död. En lärarinna anklagar två av sina elever för att ha mördat hennes fyraåriga dotter, och eftersom lagen enligt henne är alldeles för snäll mot ungdomsbrottslingar bestämmer hon sig för att inom klassrummets fyra väggar ta saken i egna händer.
Händelsen i klassrummet följs därefter av ett antal bekännelser i tur och ordning ifrån filmens huvudpersoner, de flesta av dem skolbarn, och en sammanhängande och dyster bild växer så småningom fram.
Man får otroligt mycket yta för entrépengen, men samtidigt inte alltid nog med innehåll att backa upp med.
Om ”Confessions” säger mycket om japansk kultur, och om det som regissören Tetsuya Nakashima berättade på den efterföljande frågestunden stämmer - nämligen att de japanska barnen i filmen alla var amatörer och mer eller mindre fick improvisera och ”reagera naturligt” på de situationer som skulle uppstå - så borde jag ha varit rätt skraj när jag besökte landet för drygt två år sedan.
En helt vanlig amerikansk indiefilm i ytterst läcker åttiotalsskrud. Jättesnygg och jättetrevlig. (Vad är förresten grejen med att särskrivare har absolut svårast för ord som börjar på ”jätte-” eller ”fika-”?)
En kille just klar med tonåren jobbar på ett fräsigt rullskridskodisco och vill inte riktigt ta tag i sitt liv, och hans polare är ungefär likadana. Det sups en del, och funderas över framtiden, och en del saker strular till sig.
Jag gillade filmen som fan under tiden jag såg den, men nu en vecka senare minns jag knappt någonting. Precis som ett vanligt amerikanskt indiedrama ska vara helt enkelt.
En fransk mystisk thriller i skolmiljö, berättad i en stil som stundtals känns lite väl lånad ifrån nyblivne Visionary Award-vinnaren Gus Van Sants ”Elephant”. Vi får följa en rad karaktärers berättelser i en något hackig tidslinje, när en historia som kulminerar med att en död kropp hittas i skogen i samband med en fest rullas upp. (Ingen spoiler eftersom det i stort sett är det första som händer i filmen.)
Berättarstilen känns som sagt igen, men det är en snygg och smart berättad film som avslöjar precis lagom mycket i varje läge för att behålla spänningen rakt igenom, utan att vara överdrivet mystisk eller klurig.
Festivalens stora överraskning är en rätt udda mix av feel good-barndomshistoria och krypande realistisk och elak krigsskildring ur barns perspektiv, och kombinationen träffar mig som en hård knytnäve rakt i mellangärdet.
I centrum av ”The Colors of the Mountain” ligger nioårige Manuels sprillans nya fotboll, som olämpligt nog råkat hamna på ett minfält precis bredvid fotbollsplanen. (Och mina tankar knyter an till barndomens mest obehagliga bok: ”Alfons och Odjuret”.) Han får med sig kompisarna Julián och Poca Luz på en räddningsaktion. Samtidigt pågår ett gerillakrig i närheten av byn, och byborna trakasseras av såväl militären som av gerillasoldaterna. Manuels klasskompisar blir färre och färre, och situationen för hans egen familj allt värre när kriget trappas upp.
Filmen blir obehaglig eftersom allting visas upp så som barnen ser det, och man luras med lite i den lätt naiva och sköna stämningen. Jag får känslan av att situationen inte är särskilt allvarlig, och blir precis som lillkillarna också lite imponerad av ammunitionen Juliáns storebror skänkt honom.
Vänskapen mellan Manuel, den lite hårdare Julián, och den närsynte albinograbben Poca Luz och hans syrra skildras på ett väldigt fint sätt. Vore det inte för de, förvisso inte (inledningsvis) särskilt hotfulla men ständigt närvarande soldaterna så kunde ”The Colors of the Mountain” varit en skön sommarrulle fullt i klass med ”Sunes Sommar” eller ”Den Bästa Sommaren”.
Bror min tipsade om att Sveriges/Norrlands(/Världens?) bästa hip hop-orkester Apan finns på Spotify. (Men vars fan har Haddaway-samplingen i "Manöver 8" tagit vägen??)
Jean-Luc Godard, aktad filmskapare och en viktig del av den Franska Nya Vågen, har - om jag förstått det hela korrekt, men det har jag antagligen inte - skapat en av sina mer knepiga filmer hittills. Det är ännu ytterst oklart hur ”Film Socialism” letade sig in i vårt filmprogram, men där hamnade den iallafall och det blev om inte annat en rätt så intressant filmupplevelse.
Om den överhuvudtaget handlar om någonting – vilket också ännu är oklart – så handlar den om människors oförmåga att kommunicera. Detta illustreras av ett stort antal löst sammansatta och fullständigt osammanhängande scener, med nonsensdialog på bland annat franska där ett fåtal ord dyker upp översatta, ihopskrivna, sär skrivna, i konstig ordning, på textremsan.
I filmens andra del arbetar en familj på en bensinmack och har en lama som husdjur. Det är också den bästa delen, där ett par scener nästan inte är konstigare än det allra flummigaste i ”Gitarrmongot”, tänk cykelvandalerna.
Annars är ”Film Socialism” som en lång videokonstinstallation.
Mobilkamera på ett högljutt dansgolv så att allt bara skräller.
Ett sovande barn som nickar i takt till musiken.
Scener från krig.
En kvinna joggar uppe på däck på fartyget.
En ringmuskel i närbild under tio minuter med ett skevt trombonkomp i bakgrunden och textremsan upp-och-ned.
Nä, den sista scenen hittade jag på själv, du kan ta med den i nästa film om du vill Godard, den bjuder jag på. S'il vous plaît, gubbjävel.
Några gånger bländas jag av de vackra bilderna, i synnerhet under filmens inledande kapitel som utspelar sig ombord på ett kryssningsfartyg, men andra gånger sitter jag mest och är förbannad över den pretentiösa hög med dynga som spelas upp framför mina ögon.
Utan tvekan den märkligaste filmen jag sett på bio. Inte helt igenom tvärusel, men nära nog.
Filmens trailer är förresten rätt schysst, då den snabbspolar hela filmen så att spektaklet är över på en minut:
Av förklarliga skäl har saker och ting inte varit sig lika i Doug och Lois Rileys liv sedan deras dotter hastigt ryckts ifrån dem i en bilolycka. Lois har inte lämnat huset på några år, och den lilla energi Doug har kvar ägnas åt vänsterprassel och pokerspel. Under en konferensresa råkar Doug på struliga strippan Mallory. Fadersinstinkterna väcks till liv, han ser det som sitt uppdrag att få ordning på Mallory och flyttar helt sonika hem till hennes skitäckliga lägenhet.
Samspelet mellan James Gandolfini och Kristen Stewart är ypperligt, och filmens karaktärer är dysfunktionella (nästan) utan att bli överdrivna. Och det är en fröjd att få följa Lois Rileys steg när hon sakta och ganska osäkert återfår livsgnistan.
Handlingen är nyskapande och regissören Jake Scott lyckas allt som oftast att navigera förbi de värsta klyschorna, och ”Welcome to the Rileys” är en annorlunda och charmig film som är väldigt rak och öppen i sitt tilltal.
”Gudar och Människor” vann stora jurypriset på filmfestivalen i Cannes tidigare i år, men jag måste tillstå att jag inte riktigt förstår varför. Förvisso är det en väldigt värdig, stillsam och varm film – based on a true story - men det är samtidigt en väldigt såsig historia.
Snabb sammanfattning: Just utanför en liten algerisk bergsby har ett gäng franska munkar sitt kloster. De kommer väl överens med övriga bybor, ändå tills en dag då en samling galna islamister dyker upp och skär halsarna av de kroatiska gästarbetare som tjänar sitt uppehälle på ett lokalt bygge.
De sju kristna munkarna blir sedan nästa måltavla för de unga psykfallen.
Det blir lite för många scener i klostret, i synnerhet när munkarna har mässa. Deras hummande sång fungerade på lördageftermiddagen dessvärre utmärkt som sömnmedel, och filmen är, trots ett antal mycket fina människoporträtt inte alls så bra som jag hade hoppats.
Det finns ofta en djupt klaustrofobisk känsla över filmer som utspelar sig i (eller så gott som) realtid. Jesper Ganslandts ”Apan” ifrån förra året är ett obehagligt exempel på det. Argentinska ”It's Your Fault” är långt ifrån lika krypande äcklig och desperat som ”Apan”, men likväl känns allting väldigt nära.
En ung, frånskild mamma har under en kväll lite problem att hålla ordning på sina två rätt stökiga smågrabbar, och det vill sig till slut inte bättre än att en av killarna trillar och slår sig, varpå sjukhusbesök kommer att stå näst på dagordningen. Farbror doktorn misstänker sedan barnens mor för de många blåmärken han hittar lite här och var på sonens kropp, och en mycket trovärdig historia om föräldraskap, skuld och desperation växer fram. Tempot har både för- och nackdelar. Fördelarna har jag redan avhandlat, medan nackdelen är att filmen stundtals känns en smula seg.
”It's Your Fault” är dock en väldigt realistisk och gripande film i all sin lågmäldhet.
Och de två mycket unga skådespelarna som spelar sönerna är helt jävla overkligt duktiga, jag törs nog säga att jag aldrig har sett något liknande.
En cynisk tidningsfotograf på uppdrag i Mexiko tvingas motvilligt att ta sig an uppgiften att eskortera chefens dotter tillbaks till USA. En resa som kommer att gå tvärs igenom Den infekterade zonen, där utomjordiska varelser råkat hamna sedan sex år tillbaka.
Regissören Gareth Edwards har med en förhållandevis liten budget skapat en oerhört snygg och stämningsfull film som förvisso lånat en hel del ifrån några andra monstersuccéer. ”Monsters” flörtar en aning med ”Jurassic Park” vad gäller stämning, ”Cloverfield” när det kommer till den smakfullt tillbakahållna monsterexponeringen och de ytterst begränsade inslagen av pang-pang-action, och slutligen för ”Monsters” också tankarna till ”District 9” i sitt användande av aliens som samhällskritiskt verktyg.
Det blir emellanåt lite förutsägbart – ibland är det nog också tanken – men av nyss nämnda filmer är ”Monsters” min solklara favorit, och jag kan varmt rekommendera den. Fotot är fantastiskt snyggt, katastrofscenerna kungliga, och den (ok då, några gånger övertydliga) samhällskritiken träffar mitt i prick.
Utanför Rio de Janeiro ligger Jardim Gramacho, världens största soptipp. Där arbetar ett stort antal mer eller mindre stukade människoöden med sopsortering för återvinning, och uppfinningsrike konstnären Vik Muniz bestämmer sig för att ta ett antal av dessa personer under sina vingar genom att ta hjälp av dem för att skapa konst av sopor - förlåt - återvinningsmaterial. Konst som sedan ska säljas för att dra in pengar till ett antal viktiga projekt i och kring Jardim Gramacho.
Dokumentärfilmaren Lucy Walker har följt hela processen, och hon har fått till en mycket fin liten pärla till dokumentär, som trots sitt ämnesval allt som oftast lyckas hålla sig på rätt sida om det sockersöta sliskighetsstrecket.
Jardim Gramacho är en grymt fascinerande plats, och Muniz en riktigt duktig konstnär.
Ingenting är speciellt svartvitt. Vik Muniz hjältegloria hamnar stundtals på sned, och arbetarna på soptippen är mångfacetterade personer med sina egna agendor. Det är ett gäng ytterst färgstarka och älskvärda karaktärer vi får träffa, men samtidigt aldrig några karikatyrer. Muniz är långt ifrån någon excentrisk konstnärstyp, utan berättar frikostigt om sin uppväxt och sina projekt, och när han är på väg att balla ur har han familj och vänner vid sin sida som håller honom kvar på jorden.
"Waste Land" är en stark och förhållandevis okomplicerad dokumentär, full av värme och tårar men som sagt oftast utan att gegga ihop fullständigt under sentimentaliteten.
Årets Filmfestivalpremiär för min del blev den deppigaste bioupplevelsen sedan ”Lilja 4-Ever”.
”Krigshjälten” Tadashi Kurokawa återvänder till sin fru och sin hemby efter att ha kämpat i kriget. Allt vore frid och fröjd om det inte vore för den lilla detaljen att han numera saknar armar, ben och hörsel. Ja, det, och att han kanske inte var riktigt så heroisk – varken som krigshjälte eller make – som resten av samhället vill påskina.
Vi får följa Tadashis fru Shigeko som får ta hand om hela paketet. Det visar sig vara en jävligt otacksam uppgift eftersom Tadashi numera inte direkt brinner av livsglädje, och dessutom var ett jävla svin till att börja med. Filmen är helt igenom kolsvart med undantag för en tjock byfåne ätandes blommor, som plockats in som comic relief. Det är en rätt enkelt berättad historia, långsam och repetetiv. Man upplever verkligen världen genom den unga makan Shigekos ögon, och ju längre filmen lider desto mer inser vi hur eländig och ensam hennes tillvaro är.
Den mycket meriterade snuskgubben Kôji Wakamatsus ”Caterpillar” är en film som berör, och (ännu) en film som visar hur meningslöst och ruttet det är med krig – den här gången på ett väldigt jordnära, intensivt och mänskligt plan. Men det är lite väl långsamt, enkelt och enformigt och i filmens mittparti var det inte bara min onda rygg som gjorde att jag satt och skruvade på mig.
Det blev förresten ett intressant om än lätt förvirrat Face 2 Face med filmens icke-engelskspråkige huvudrollsinnehavare efteråt. Han visade sig ha både armar och ben i behåll, samt berättade en del kul kuriosa om hur filmen rent tekniskt hade spelats in, samt att inspelningen endast tog tolv dagar.
Alltså om jag får höra en person till dra det där trötta Monty Python-skämtet om amerikansk öl så smäller jag av. På Gnagarforum pågår/pågick en öldiskussion där amerikansk öl dömdes ut som blaskig, medan Åbro och Mariestads refererades till som "helt ok" eller till och med "bra".
Man kan anklaga USA för mycket - jag gör det gärna själv - men man kan fanimej inte ta ifrån dem att de trots allt är bäst i världen på att brygga öl.
Alltså helt jävla allvarligt, vad fan är det som händer? Hur mycket ska vi låta den äckliga underhållningsindustrin pissa på vår integritet och på det som är kärnan i hela internet? Hur många års gratisprenumeration på samtliga filmkanaler har tant Ask fått? Eller handlar alltsammans bara om ren och skär okunnighet? Bodström är ju för fan i USA, borde vi inte slippa få såna här bajsmackor serverade då? Vill ni ha ett internet utan länkar? En liten myntautomat på datorn där man får mata i några slantar när man manuellt matar in en mustig url?
Nu får jävlar i mig ni som bestämmer i de här frågorna ta och lära er nånting nån gång, tills vidare kan ni ju hänga med här nedan då jag med hjälp av Google uppenbarligen bryter mot lagen. Kom igen då, polisanmäl mig (eller lämpligare: Google) nu då, bring it on!
Å ena sidan blir jag vissa gånger mest fnittrig och rodnar å bandets vägnar åt den fjantiga rollspelslyriken om Satan, människooffer, häxor och den blodtörstiga grevinnan Bathory. Sitter och obekvämt skruvar på mig över de skogsmulleproggigt svängiga riffen och de inte alltför subtila blinkningarna åt Mercyful Fate och Black Sabbath.
Å andra sidan kan man ju inte låta bli att älska en refräng som inleds med fraserna "The chapel of ritual/Smells of dead human sacrifices" till sjukt trallvänliga toner i "Symphony of Destruction"-doftande "Ritual". Och vafan, alla texter om Satan/Fan och hans moster är ju egentligen rätt töntiga. Att de framförs ovanpå en retrosvängig och förvånansvärt snäll gammaldags hårdrock med allt som oftast kungliga post-punk-melodier och klassiska riff borde ju inte spela någon större roll i sammanhanget, särskilt inte när Ghost prickar rätt så pass ofta musikaliskt sett.
Så just nu lutar det nog åt att jag gillar Ghost rätt mycket ändå. Åtminstone nog mycket för att ägna delar av hösten åt att fortsätta utvärdera årets kanske största hype i musikvärlden/-Sverige.
En rejält frisk fläkt är de hur som helst, och dessutom ser de ju rätt lustiga ut när de spelar live också:
Den på pappret rätt omaka duon består av forne Poison the Well-gitarristen Derek E Miller, och sångerskan Alexis Krauss, med mörkt förflutet som vokalist i ett tonårstjejband. Och möjligen är det Alexis meritlista som gör sig påmind i en låt som "Crown on the Ground", som har ett stökigt intro, tuggummipoppig melodi, och allt som allt låter som en Spice Girls-låt som råkat springa in i en vägg med huvudet före.
Jag älskar det.
Många gånger är soundet löjligt likt M.I.A., vilket kanske inte är så konstigt då Sleigh Bells huserar hos M.I.A:s N.E.E.T. Recordings, och Derek E Miller dessutom producerat ett par låtar på brittisk/lankesiskans senaste skiva "/\/\/\Y/\". (Lyssna på tunga "Steppin Up" så torde det musikaliska släktskapet vara rätt uppenbart.)
Skivan börjar annars med ett antal hårdare nummer, där ingredienserna oftast är hårda beat, industriellt skrammel, distade gitarrer och aningen tjatig, sval och snäll sång. Inte sällan kör Alexis Krauss med en cheerleaderliknande sångstil i verserna, och när mäktigt råa "Infinity Guitars" når sitt klimax någon minut från slutet håller jag jävlar i mig på att smälla av. Hur mäktigt är inte det soundet liksom?
Efter fyra låtar med någorlunda samma upplägg är "Treats" precis på väg att bli enformig (trots att de fyra låtarna alla hör till det bästa jag hört i år, alla kategorier). Så lämpligt då att Sleigh Bells därefter drar ned en aning på tempo och tryck, med tre låtar som alla börjar på bokstaven R. De två första, "Run the Heart" och "Rachel" hör inte till mina favoriter, men väna "Rill Rill" är ett riktigt litet guldkorn som bygger på en snajdig gitarrsampling av Funkadelics "Can You Get to That".
Om du sedan av någon anledning fått för dig att Sleigh Bells låter lite för välkammade och radioanpassade - trots att även de lugnare låtarna innehåller en hel del skramligheter - så åker du snart på en riktig käftsmäll i form av fantastiska "Straight A's" som inte klappar någon medhårs under sina röjiga 92 sekunder.
Kvarstår gör sedan hårda klubbdängan "A/B Machines", och pampiga avslutningen "Treats". "Treats" är ännu en av de där låtarna som lite halvt får mig att tappa hakan. Hur i helvete är det ens möjligt att få ett så högt tryck i mina små fjuttiga in ear-lurar?
Och eftersom jag är ett fan av såväl grynigt sextiotalsfoto som cyklande apor så avgudar jag givetvis också den fan-tillverkade inofficiella videon till samma låt. Vi avslutar väl med den helt enkelt:
- - - -
Sleigh Bells petar i och med detta ut Lightspeed Champion från årsbästalistan. Hans "Life is Sweet! Nice to Meet You" är förvisso en väldigt trevlig historia, med ett par riktigt fina låtar som sticker ut, men jag har liksom inte känt suget efter den på sistone. Så kan det gå.
Kosmos – Betyg: 2/10
