Anders Dubbel-IPA

I måndags öppnade Systembolaget äntligen upp möjligheten att beställa lokala och småskaliga drycker till vilken butik som helst. Det har under veckan varit en del förvirring kring vilka bryggerier och ölsorter som omfattas av detta erbjudande, men jag langade hur som helst in en beställning snabbare än du kan säga "stor stark".

Jag har varit grymt sugen på Eskilstunas öl i allmänhet, och Anders Dubbel-IPA i synnerhet, så både Eskilstuna och Anders dominerade min beställning.

Anders Dubbel-IPA är ett humlemonster på 8,7 %, fullproppad med trevlig humle, och ska kanske närmast jämföras med Drakens DIPA.

Kanske har den en aningen tunn kropp för att vara så rejäl i övrigt, och den har en lite skum bismak av te (som även min hembrygda klon på Drakens DIPA har). Färgen är aningen oaptitlig, nästan lite brun-grön och inte sådär praktfullt orange. Men det är också allt jag har att klaga på, för det här är en riktigt bra DIPA. Mitt exemplar tappades för knappt två veckor sedan, så humlen hoppar och skuttar på tungan. Ett sting av alkohol i framförallt doften - i övrigt inga stora överraskningar faktiskt, utan kort och gott en jävligt god öl.

Nästan lika god som etiketten är ful. Inget ont mot själva Anders, men Eskilstuna Ölkultur har fan inte snygg design på sina etiketter alltså.

Meshuggah - Koloss

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingbergs mustiga svenska metal-historiska reportagebok "Blod Eld Död" rekommenderas varmt. Den är rejäl och fascinerande på alla sätt och vis, även om snaskigheten kring black metal-scenen ibland tillåts ta närmast kvällstidningsmässiga proportioner på bekostnad av annat.

Med annat syftar jag främst på två av mina personliga favoritband som rent objektivt hör till de senare årens mest inflytelserika svenska metalbanden - Opeth och Meshuggah. Men man kan ju inte få allt.

Meshuggah - som åtminstone under tidigt 90-tal var ett av Sveriges viktigaste band - såg jag senast på Metaltown i somras, för femte eller sjätte gången, jag har tappat räkningen. De var minst lika stabila och tighta som vanligt, men visst fan har de såsat till sig i en ganska stadig takt ända sedan 1998 års "Chaosphere"? Tempot är ganska jämntjockt och på spelningen i somras kändes gamla slagdängan "Future Breed Machine" lite extra välkommen eftersom tempot där är annorlunda, högre.

Sjunde albumet "Koloss" är därför en väldigt trevlig överraskning. Rak, elak, högljudd och jävlig. "The Demon's Name Is Surveillance" har ett helt hysteriskt intro och komp, med lite Fear Factory/industrimetal-känsla och i allmänhet en hypnotiskt brutal stämning.

Jag gillar förvisso inte trumljudet, och är lite förvånad över att den mänskliga trummaskinen Tomas Haake velat ha det på det här sättet. I "The Hurt That Finds You First" låter det till exempel väldigt skumt inledningsvis. Dovt på ett lite oskönt vis.

Men annars, mer variation, fler tempoväxlingar än på mycket länge. I "Behind the Sun" plockar norrlandsbandet plötsligt fram en ljudvägg värdig något av Devin Townsends hårdare projekt och i största allmänhet gäckar de sina lyssnare mer än på länge.

"Break Those Bones Who Sinews Gave It Motion" har en härligt olycksbådande gitarr i början men representerar väl annars ganska väl det gamla vanliga Meshuggah-tempot - brutaltungt om man är på rätt humör, lite lönnsåsigt om det regnar ute.

Allra bäst är nog istället "Swarm", en riktig jävla vansinneslåt med ett suveränt gitarrljud, de där Meshuggah-gurorna som låter som varvande mototer i refrängen, ett grymt gung och ett urflippat gitarrsolo värt att offra en tand för.

Så jävla nyskapande är Meshuggah inte längre, men de släpper å andra sidan aldrig en dålig skiva - och "Koloss" hör som sagt till de bättre på senare år.

Omnipollo/Evil Twin: Russian Roulette (ljus)

En grymt skönt idé.

Jeppe från Evil Twin och Henok från Omnipollo hookade upp på Amager Bryghus och bryggde inte en, utan två, ipor - en "vanlig" och en svart. Det hela paketerades i tjusiga flaskor, och namnet Russian Roulette kommer helt enkelt ifrån att du inte vet vilken bärs du får innan du börjar hälla upp. Nu har jag hittills bara testat den ljusa, men den känns iallafall som att få ett skott i skallen.

REJÄLT besk, och nästan inte alls på det där fruktiga sättet. Visst anar man en hel del amerikansk humle i form av syrliga grapefrukttoner, men mest känns beskan som en stenhård grön grankotte marinerad i det där mjölkiga äcklet som finns i maskrosstammen.

Jag kommer definitivt att paja smaklökarna, men kanske är det värt besväret.

Doften är oklanderlig, bättre än smaken faktiskt. Färgen är läckert klargul, vätskan är lite grumlig - skulle jag gå på utseendet skulle jag nästan gissa veteöl. Skummet är tjockt, kritvitt och aningen efterhängset.

En välgjord och väldigt trevlig törstsläckar-IPA. De 7,1 volymprocenten alkohol får knappt något spelrum alls, och vore det inte för den brutala beskan skulle den här gå att hälla i sig i en klart hälsovådlig takt. Jag ser fram emot att testa den mörka, (SPOILERVARNING: man ser faktiskt på flaskorna vilken sort som är vilken) och min andra ljusa flaska kommer jag nog låta ligga och lugna ner sig i någon månad för att se om fler nyanser vågar sig fram.

Om den är värd sitt pris? Nja, 67 spänn halvlitern (privatimport via Brill & c:o) känns lite saftigt.

Men nya grepp inom ölvärlden är alltid välkommet, jag och gammel-ölen Früh Kölsch var till exempel inte alls överens härom veckan. Och fan vet om inte Evil Twin (tillsammans med brorsan Mikkel Borg Bjergsø (Mikkeller)) och Omnipollo hör till Skandinaviens åtminstone 10 hetaste och framförallt mest orädda ölbryggare just nu.

The Mars Volta - Noqtourniquet

Trevligt, The Mars Volta har förnyat sig litegrann!

Trippigare trummor, ett lite mer åttiotalsproggigt men samtidigt mörkare sound, och vi hittar nya tricks från sångaren Cedric Bixler-Zavala.

Inte minst trixar han i skeva "The Malkin Jewel", där han med en lätt obehaglig mix av gammal Nick Cave och Jack White spelar ut hela sitt register.

Samtidigt känner man såklart igen The Mars Volta. "Empty Vessels Make The Loudest Sound" är till exempel en helt naturlig fortsättning på "Concertina" ifrån bandets första ep. Och överlag finns här tillräckligt många låtar som låter "vanliga Mars Volta-låtar" om man nu kan kalla dem det.

"Noqtourniquet" är redan nu en fängslande skiva som lär få rejält med speltid framöver - något den också kommer att behöva för att växa ytterligare. Men redan nu tror jag att den kommer att höra till 2012 års bästa album när det är dags att sammanfatta skivåret.

Stillwater Stateside Saison

Jag är inte alls bevandrad inom ölstilen Saison, även om sinnessjukt prisvärda Saison Dupont har seglat upp som en av mina absoluta favoritöl i Systembolagets ordinarie sortiment - lagom tills den tragiskt nog är på väg ner i T9-modulen och vem vet vad som händer sen. Saison Dupont har härligt peppriga citrustoner, känns oförskämt fräsch och har en närmast örtig beska.

Stateside Saison ifrån amerikanska fantombryggaren Stillwater Artisanal Ales är en betydligt mindre frisk historia. Den är en förhållandevis söt öl, mer klassiskt belgisk och mindre champagnig. Tvålaktig doft. Persikor i förgrunden, lite veteölskänsla med apelsinskal och koriander som lurar i bakgrunden.

Färgen är lätt att förälska sig i, brandgul och rejäl.

Kylskåpskall är den lite pepprig, spritig och allmänt svårbedömd. Jag har på senare tid intresserat mig ganska mycket för öls serveringstemperatur. Börjar mer och mer vilja ha mina fiskar, förlåt, öl, varma, typ. Blir lite deppig när Texas Longhorn-personalen häller upp en iskall Flying Dog-rökare i ett frostat glas, det funkar liksom inte. När Stateside Saison börjar närma sig rumstemperatur blir den också mycket mer komplex.

Mindre kantig och mer sammanhållen.

Ölen känns tyvärr betydligt mer alkoholstark än sina 6,8 volymprocent, så att få i sig den rätt så stora flaskan på egen hand är ett rätt så tufft uppdrag. Nja, jag är en smula besviken faktiskt. God men inte fantastisk. Väldigt trevlig i små doser men man tröttnar rätt så snabbt.

Stillwater Artisanal Ales hade dock med ytterligare några öl i mars-släppet, och ståendes i skafferiet har jag även Mikkeller-samarbetet och ytterligare en saison i form av en flaska Existent. De ska bli kul att testa.

Spons

Det är synd att sponsorförslagen inte har börjat trilla in än. Hade de gjort det hade jag utan tvekan promotat denna nyhet.

Salt (salt, som i bordssalt, inte saltlakrits) och rökig lakrits.

Bra grejer.

Every Time I Die - Ex Lives

Det kan inte bara ha varit jag som var lite oroad inför nya Every Time I Die-albumet "Ex Lives". Jag trodde att sångaren Keith Buckley och hans vänner skulle ha mesat till sig efter sidoprojektet tillsammans med den där narr-liknande Anthrax-killen - rockiga The Damned Things.

Min oro visar sig snabbt vara fullständigt obefogad. Öppningslåten "Underwater Bimbos From Outer Space" sparkar och fräser ordentligt, och under skivans tre-fyra första låtar är det betydligt mer hardcorevibbar, för att inte säga rena Converge-inslag, än någon beskedlig radiorock.

Buckley maskerar formen till en början i och med att han nästan enbart vrålar och inte alls sjunger. Inte förrän i "I Suck (Blood)" börjar Every Time I Die närma sig den lite vanligare hårdrocken, och låter ganska ofta som Cave In runt "Jupiter"-tiden. ("Big Riff" förresten, vilken jävla låt!!) Sångmässigt är det ibland rent kusligt likt Stephen Brodsky. Det fortsätter med enklare rock, "Partying Is Such Sweet Sorrow" börjar med banjo för att sedan bli en snabb, sleazepunkig, behändig liten sak.

Den progressiva sleazerocken dyker snart upp igen, och "Revival Mode" för mina tankar till Guns'N Roses "Use Your Illusion"-plattor, inte minst vad gäller gitarrsolot/-avslutningen som hade kunnat vara signerad Slash. Skulle jag rita ett musikaliskt släktträd över det som hörs på "Ex Lives" skulle jag förutom Cave In, Converge och Guns'N Roses också nämna Mastodon. Välgjorda "Indian Giver" har en refräng som hade kunnat vara med på senaste Mastodon-plattan, och kvicka bonuslåten "Starve An Artist, Cover Your Trash" har ett riktigt skönt gitarrlir som känns mycket Mastodon.

Det finns några låtar som aldrig riktigt lyfter, utan förblir anonyma, men de är i klar minoritet. "Ex Lives" är tack vare sin aggressivitet, sköna taktbyten och fina variation en klar kandidat till årets bästa skiva.

Missa förresten inte Every Time I Die när de kommer till Sverige i maj.

Dödsölen

Under senaste hembryggningen - vi gjorde en klon på Drakens DIPA - så blev det rejält med vätska kvar i humlen efter koket. Viktor tog då på sig ett par plasthandskar och kramade ur det sista.

Någon liter grönbrun sörja fick vi ut, vilken vi hällde ner i jästresterna och ställde på jäsning på Viktors server.

Ett par veckor senare var det en riktigt funkig doft som slog emot en när man öppnade jäskärlet. Vi langade i lite socker och fyllde fyra flaskor. Igår var det dags att smaka.

Jag var i ärlighetens namn lite orolig, och utgick ifrån att det skulle smaka skit.

Färgen är fin, och smaken är - antagligen på grund av den höga jästemperaturen - belgisk. Estrar och en ordentlig sötma. Faktiskt inte så tokigt, och klart över förväntan.

Tyvärr hade den blivit rejält infekterad, vilket kanske inte var så konstigt eftersom det tummades en hel del på våra annars rätt hårda krav på renlighet när vi gjorde det här experimentet. En klockren acetaldehyd-infektion skulle jag påstå med tanke på den rejäla tonen av gröna äpplen i smaken.

Det mesta vaskades, men det var ett kul experiment!

Hornbeer Happy Hoppy Easter

Påsköl? Nej, mest en ordentligt pigg IPA. Massor av beska, och tropiska frukter typ ananas och persika, får mig att gissa på Simcoe och Amarillo.Mycket trevlig öl, trots bruket av Comic Sans på etiketten.

Brooklyn-stouten (och en humlig fördrink)

Drog först i mig en Hops Kill Nazis ("Hops Kill ?") ifrån BrewDog. En "imperial red ale" med en sjuhelvetes massa humle. Den var läckert röd i färgen, och smakade kort och gott som en amber/red ale med just en sjuhelvetes massa fruktig humle. Väldigt trevlig men kanske inte värd så många fler rader än så trots allt.

Brooklyn Black Chocolate Stout var kanske den öl som det inför marssläppet pratades mest om bland ölnördarna (utöver några svindyra skapelser, däribland den nästan tio gånger så dyra lagrade Rasputin-stouten). En nygammal öl till ett väldigt förmånligt pris (20 spänn), enligt kännarna väl värd att köpa på sig och bunkra/lagra/ställa i skafferiet. Majoriteten av mina flaskor kommer definitivt att få stå i källarförrådet i ett par år.

Just nu är det nämligen en rätt så bångstyrig stout vi har att göra med. De tio procenten alkohol känns, det bränner faktiskt till litegrann när man håller kvar den i munnen en stund. Kakao, en liten touch av lakrits och en rejäl dos av sånt där mörkt bröd som tar en morgontrött tjomme som mig en halvtimme att få i sig en skiva av. Lite lätta vaniljtoner och en slags bränd beska i eftersmaken, doften är nästan bara choklad. Det hela känns en smula pubertalt, som om de hormonstinna smakerna bröstar upp sig och bråkar med varandra snarare än myser ihop i soffan.

Utseendet kan man förresten inte klaga på, i mitt dunkla vardagsrumsljus ser det fanimej ut som motorolja! Men nja, än så länge en förvisso väldigt bra imperial stout, som dock inte infriar mina högt ställda förväntningar. Utan att dra några osmakliga och trötta Fritzl-skämt så kommer jag som sagt att låsa in resten av flaskorna i källaren under ett par år, då tror jag att den kan bli magisk!

Lillebror

BrewDog - Dogma

En öl bryggd på malt, humle, jäst och vatten.

Ja, och kolanöt, vallmofrön, guarana och honung också. Inga konstigheter med andra ord, iallafall inte när det står Brewdog på flarran.

I kylskåpskallt läge är den 7,8% starka ölen lite stickig och spritig, men i takt med att temperaturen stiger försvinner en del av detta tack och lov.

Honungssmaken märks definitivt, det här är en ganska söt öl. Den liknar faktiskt Hello My Name Is Ingrid en smula, undrar om det är samma bas i de två ölen? En viss dubbel-IPA-stämning infinner sig i denna snäppet för tunga och aningen peppriga öl.

Vallmofröna märker jag inte alls, men guaranan ligger och lurar i eftersmaken. Det skulle förstås kunna vara någon lite lönntropisk smak av humlen, men jag tycker bestämt att jag rapar lite (någon av de fruktigare smakerna av) Läkerol mellan klunkarna.

Kolanöten skänker en sval ton av iskall cola...nä vafan, cut me some slack, jag är trots allt bara en lekman, jag känner ingen colasmak.

Allt som allt är jag inte jättenöjd. Doften är tvålig och syntetisk, och även om det alltid är kul att testa konstig öl så är det här ingenting jag kommer köpa igen.

Dogma utgör en fjärdedel av det mixpack som BrewDog släppte på bolaget i torsdags. I skrivande stund finns det ännu någorlunda gott om dem, och övriga tre öl är åtminstone på pappret betydligt rimligare.

Nils Oscar Ctrl Alt Delete

Det var ju ett rätt matigt ölsläpp i torsdags. Mystisk öl med guarana och vallmofrön, lyx-veteöl och extremt prisvärd imperial stout från Brooklyn.

Mitt bland alla moderna, mystiska grejer släpptes också tre stycken öl i den urgamla tyska skolan - en kölsch, en kellerbier och en (svensk) altbier. Eftersom jag inte pallrade mig in till stan i torsdags, utan nöjde mig med en dyr e-beställning och ett besök hos min lokala dealer, så fick jag bara tag på den sistnämnda av de tre.

Nils Oscars vitsigt döpta Ctrl Alt Delete är kort och gott en altbier. En tysk, överjäst mörk öl, där namnet alt kommer just från att det var det gamla sättet att brygga öl på, till skillnad från moderniteter som lager och pilsner.

Hur är den här då? Lättdrucken och skön. Mellanölsstyrka (4,5%), och faktiskt inte helt olik Nils Oscars paradnummer Kalasölen. Knäckiga, lite brända toner och förvånansvärt mycket kropp med tanke på den modesta alkoholhalten.

Utöver en lite metallisk bismak så gillar jag den här mycket!

Belgiska hybrider

De öl som för min del har känts fräschast på senare tid är de välhumlade halvbelgare som börjat dyka upp här och där.

I onsdags var jag på suveräna Pubologi och fick äntligen suga i mig ett par glas Omnipollo Leon, en ljus belgare bryggd med champagnejäst och mängder av amerikansk humle, och den var minst lika bra som alla har sagt. Och min vinnare (hittills) bland förra månadens ölsläpp var De Ranke Hop Harvest, en öl i samma stil.

Därför känns det oerhört skönt - även om man inte ska ropa hej än - att jag lyckades roffa åt mig tre av enmansbryggeriet Stillwaters brygder som släpptes i väldigt små partier i torsdags.

Visst avgudar jag fortfarande mina amerikanska dubbel-ipor och matiga imperial stouts, men de positiva ölöverraskningarna har på senare tid alltså kommit ifrån dessa fejk-belgare.

Så får det gärna fortsätta.

Therapy? - A Brief Crack of Light

Jahapp, elfte albumet ifrån Nordirlands bästa rockband, hur spännande känns det? Förra skivan, tre år gamla "Crooked Timber" rann förbi mig väldigt obemärkt måste jag erkänna, så när "Living in the Shadow of the Terrible Thing" kickar igång detta nya alster med ett så klassiskt ryckigt Therapy?-riff, och så klassiska Therapy?-trummor är det svårt att inte dra på smilbanden. Som att få påhälsning från en väldigt gammal och väldigt god vän, typ.

I snart 25 år har den charmiga trion hållit igång, vilket är grymt imponerande med tanke på att de inte direkt har växt publikmässigt. De kämpar på och släpper nya skivor i någorlunda jämn takt, en del bättre, en del sämre. Aldrig har de varit riktigt nära något lika bra som "Troublegum" och "Infernal Love", utan har åtminstone i min värld legat stadigt mellan en stark 4:a och en svag 7:a i betyg.



På "A Brief Crack of Light" har Andy Cairns och hans polare förnyat sig litegrann - det är en mörkare och flummigare skiva än mycket av deras tidigare material. "The Buzzing" är en skapligt skruvad och schizofren låt, och i outrot till "Plague Bell" blir det rätt så psykedeliskt.

"Why Turbulence" börjar som världens bästa låt med sitt groove och riff, men slarvas bort litegrann efter det, och når bara upp till lite över godkänt. Mycket synd måste jag säga. Instrumentala "Marlow" dyker upp som låt nummer tre och förvirrar mig. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag gillar den eller inte, det lär väl visa sig framöver tänker jag. Avslutande "Ecclesiastes" är en stillsam ballad med mysiga robotröster, som drar iväg mina tankar till i mitt tycke fantastiska "Semi-Detached" ifrån 1998, och dess avslutning "The Boy's Asleep".

Produktionen är väldigt skön, garage:ig utan att låta sunkig, även om trummorna nästan drar iväg åt S:t Anger-kakburkshållet ibland, men alltid håller sig på rätt sida och därmed mest låter skönt replokalsskitiga.

Sammantaget ännu en stabil platta från Therapy?. Tio låtar där alla är mer eller mindre bra. En väldigt stabil betygs-sjua skulle jag dela ut, och än så länge är det här en av årets bästa skivor. Kul! Jag har redan sett bandet live typ hundra gånger, men hoppas ändå innerligt att de tar en tripp till Sverige igen i sommar.

Morphine

Jag har fortfarande inte hittat något band som låter som amerikanska Morphine gjorde.

Morphine vars tio år korta karriär hastigt och jävligt olustigt tog slut en sommardag för snart tretton år sedan då sångaren och basisten Mark Sandman kollapsade på scen och avled av en hjärtattack.

De spelade en jazzig, bluesig, skön rock fri från gitarr. Istället hörs trummor, saxofon och en tvåsträngad slide-elbas bakom Mark Sandmans lena och svängiga stämma.

Tack och lov var bandet ett rätt så produktivt sådant, och hann släppa hela fem studioalbum av lite olika karaktär:

Good (1992)

På debuten "Good" varvas en del rätt anonyma låtar med guldkorn som mysiga "The Saddest Song" och kvicka "You Speak My Language", men jämför man med senare skivor har "Good" en del kvar till den absoluta toppen.

Redan här, kan man glatt konstatera, har dock Morphine hittat sin egen färg och form.

Cure for Pain (1993)

Uppföljaren "Cure for Pain" är däremot fullproppad med underbara dängor och fan vet om det rent av inte är Morphines allra bästa album. Bara det galet sköna introt till "Buena" är ju värt entrépengen, och trallvänliga "Candy" blev tidigt en personlig favorit när en polare introducerade mig för Morphine i slutet av nittiotalet. Saxsolot i mitten av sistnämnda låt är värt att ta en omväg för.

Mitt på skivan, mellan de betydligt uppkäftigare spåren "A Head With Wings" och "Thursday" återfinns ljuva "In Spite of Me" med mandolin och vacker visksång, och den passagen hjälper definitivt till att göra "Cure for Pain" till ett helgjutet album, att lyssna på från början till slut och inte som nån jävla ringsignal på tunnelbanan. Ungjävlar.

Titelspåret är förresten någorlunda typiskt för skivan, så varför inte lyssna på det?


Yes (1995)

"Swim for the shore just as fast as you're able, swim like a motherfucker" uppmanar Sandman i förfestfavoriten "Sharks", och den här låten tillsammans med den småskeva gungande basgången i "Scratch" får mig att inse att Primus nog är ett band som bör nämnas när man pratar liknande artister. Och lyssna på pratnumret "The Jury" och försök påstå att du inte tänker på Tom Waits.

Annars är tonen lite mer allvarsam på "Yes", även om Morphine kom att bli än dystrare på senare alster.

Avslutningen med "Sharks", nära nog Neurosis-tunga "Free Love" och UNDERBARA snyftaren "Gone for Good" är helt magnifik, så se till att lyssna på även denna skiva från start till mål.

Like Swimming (1997)

Det här är en deppig skiva.

Den hörde inte till mina favoriter förr, men gör det nu. De flesta låtarna på "Like Swimming" har ett ganska dystert anslag, och flera av dem är också ganska släpiga tempomässigt. Stökiga "Eleven O'Clock" är enorm i sin enkelhet. "Murder for the Money" är inte heller det en speciellt komplicerad låt, men satan vad det svänger!

Det finns förresten en alldeles underbar video till "Early to Bed", och än en gång vandrar mina tankar iväg till Primus. Alla måste titta.


The Night (2000)

Morphine färdigställde "The Night" väldigt kort innan Mark Sandman avled. Jag vet inte om det är vetskapen om hans död som gör att titelspåret är bandets sorgsnaste låt ("The Saddest Song" inräknad!), men fin är den iallafall. Jag nämnde ju Tom Waits tidigare, och hans ande tycks sväva över nästan alla låtar på "The Night", med sitt lite dova, skitiga sound och skumma slagverk. Men annars vet jag inte, "The Night" har känts aningen oangelägen i jämförelse med de andra skivorna, och jag skulle placera den först på fjärde plats när jag rankar Morphines album. Den är dock på intet sätt en dålig skiva.



Jag som har snackat om Primus till och från i det här inlägget tänkte göra det en gång till innan vi slutar. Här är nämligen ett klipp när Les Claypool lirar "Honey White" tillsammans med övriga gamla Morphine-medlemmar. Inte så dumt även om den här versionen inte rår på originalet.

Sleigh Bells - Reign of Terror

Skivomslaget till Sleigh Bells "Reign of Terror" får mig att fingra efter förrådsnyckeln för att gå och hämta upp vinylspelaren, för jävlar vad snyggt det är!

Skivan i sig är väldigt snygg den också, även om den var en liten besvikelse först. Nu har den dock sakta men säkert börjat växa, och om sanningen ska fram så hade jag nästan räknat med att bli lite besviken på denna uppföljare. Sleigh Bells vann ju så väldigt mycket på att vara nyskapande och ha ett riktigt fräscht sound, snarare än att ha de där riktigt högkvalitativa låtarna, så risken att det skulle bli en trött upprepning kändes stor.

Och visst, här är det till stora delar mer av samma, men det är fortfarande jäkligt bra och tillräckligt nyskapande. Spannet mellan mesigt och hårt är bredare, där det mesiga stundtals tillåts ta lite väl stor plats. Det är lätt för mig att komma dragandes med kopplingar till sångerskan Alexis Krauss förflutna i tjejbandet (ja, om tjejband får man faktiskt säga så) Ruby Blue, för i låtar som "End of the Line" låter Sleigh Bells rakt av som Atomic Kitten med elgitarrer. På ett bra sätt.

Alexis Krauss och Derek Miller har jobbat mer med melodierna den här gången, och många gånger är det grymt trallvänligt och grymt bra. Singelspåret "Comeback Kid" är till exempel det gladaste och mest svängiga de snickrat ihop hittills, i sällskap med refränghittiga "Crush".

Bland de såsigare, lite mer hypnotiska låtarna - de är några stycken med blandad kvalitet - har jag främst fastnat för "Road to Hell" och "You Lost Me" - den sistnämnda låter som Twin Peaks-temat i modern tappning. Snäll och trevlig.

(En låt som "D.O.A" kan man med fördel glömma och istället lyssna på The Haunteds gamla smocka med samma namn.)

Ja, det finns gott om trallvänliga bitar, men också mycket som knyter an till debutplattan. Inledande "True Shred Guitar" sätter an tonen och är riktigt mäktig och samtidigt rak och enkel. "Demons" låter extremt mycket som något från förra skivan, och första smakprovet jag hörde från "Reign of Terror", "Born to Lose" blandar både det mjuka och det hårda.

Jag gillar Sleigh Bells. De gör sin egen grej och utgör en bra hipster-brygga mellan hårdrock och radiotrams.

"Här finns nåt för alla smaker", typ.