Morphine

Jag har fortfarande inte hittat något band som låter som amerikanska Morphine gjorde.

Morphine vars tio år korta karriär hastigt och jävligt olustigt tog slut en sommardag för snart tretton år sedan då sångaren och basisten Mark Sandman kollapsade på scen och avled av en hjärtattack.

De spelade en jazzig, bluesig, skön rock fri från gitarr. Istället hörs trummor, saxofon och en tvåsträngad slide-elbas bakom Mark Sandmans lena och svängiga stämma.

Tack och lov var bandet ett rätt så produktivt sådant, och hann släppa hela fem studioalbum av lite olika karaktär:

Good (1992)

På debuten "Good" varvas en del rätt anonyma låtar med guldkorn som mysiga "The Saddest Song" och kvicka "You Speak My Language", men jämför man med senare skivor har "Good" en del kvar till den absoluta toppen.

Redan här, kan man glatt konstatera, har dock Morphine hittat sin egen färg och form.

Cure for Pain (1993)

Uppföljaren "Cure for Pain" är däremot fullproppad med underbara dängor och fan vet om det rent av inte är Morphines allra bästa album. Bara det galet sköna introt till "Buena" är ju värt entrépengen, och trallvänliga "Candy" blev tidigt en personlig favorit när en polare introducerade mig för Morphine i slutet av nittiotalet. Saxsolot i mitten av sistnämnda låt är värt att ta en omväg för.

Mitt på skivan, mellan de betydligt uppkäftigare spåren "A Head With Wings" och "Thursday" återfinns ljuva "In Spite of Me" med mandolin och vacker visksång, och den passagen hjälper definitivt till att göra "Cure for Pain" till ett helgjutet album, att lyssna på från början till slut och inte som nån jävla ringsignal på tunnelbanan. Ungjävlar.

Titelspåret är förresten någorlunda typiskt för skivan, så varför inte lyssna på det?


Yes (1995)

"Swim for the shore just as fast as you're able, swim like a motherfucker" uppmanar Sandman i förfestfavoriten "Sharks", och den här låten tillsammans med den småskeva gungande basgången i "Scratch" får mig att inse att Primus nog är ett band som bör nämnas när man pratar liknande artister. Och lyssna på pratnumret "The Jury" och försök påstå att du inte tänker på Tom Waits.

Annars är tonen lite mer allvarsam på "Yes", även om Morphine kom att bli än dystrare på senare alster.

Avslutningen med "Sharks", nära nog Neurosis-tunga "Free Love" och UNDERBARA snyftaren "Gone for Good" är helt magnifik, så se till att lyssna på även denna skiva från start till mål.

Like Swimming (1997)

Det här är en deppig skiva.

Den hörde inte till mina favoriter förr, men gör det nu. De flesta låtarna på "Like Swimming" har ett ganska dystert anslag, och flera av dem är också ganska släpiga tempomässigt. Stökiga "Eleven O'Clock" är enorm i sin enkelhet. "Murder for the Money" är inte heller det en speciellt komplicerad låt, men satan vad det svänger!

Det finns förresten en alldeles underbar video till "Early to Bed", och än en gång vandrar mina tankar iväg till Primus. Alla måste titta.


The Night (2000)

Morphine färdigställde "The Night" väldigt kort innan Mark Sandman avled. Jag vet inte om det är vetskapen om hans död som gör att titelspåret är bandets sorgsnaste låt ("The Saddest Song" inräknad!), men fin är den iallafall. Jag nämnde ju Tom Waits tidigare, och hans ande tycks sväva över nästan alla låtar på "The Night", med sitt lite dova, skitiga sound och skumma slagverk. Men annars vet jag inte, "The Night" har känts aningen oangelägen i jämförelse med de andra skivorna, och jag skulle placera den först på fjärde plats när jag rankar Morphines album. Den är dock på intet sätt en dålig skiva.



Jag som har snackat om Primus till och från i det här inlägget tänkte göra det en gång till innan vi slutar. Här är nämligen ett klipp när Les Claypool lirar "Honey White" tillsammans med övriga gamla Morphine-medlemmar. Inte så dumt även om den här versionen inte rår på originalet.