Skivomslaget till Sleigh Bells "Reign of Terror" får mig att fingra efter förrådsnyckeln för att gå och hämta upp vinylspelaren, för jävlar vad snyggt det är!
Skivan i sig är väldigt snygg den också, även om den var en liten besvikelse först. Nu har den dock sakta men säkert börjat växa, och om sanningen ska fram så hade jag nästan räknat med att bli lite besviken på denna uppföljare. Sleigh Bells vann ju så väldigt mycket på att vara nyskapande och ha ett riktigt fräscht sound, snarare än att ha de där riktigt högkvalitativa låtarna, så risken att det skulle bli en trött upprepning kändes stor.
Och visst, här är det till stora delar mer av samma, men det är fortfarande jäkligt bra och tillräckligt nyskapande. Spannet mellan mesigt och hårt är bredare, där det mesiga stundtals tillåts ta lite väl stor plats. Det är lätt för mig att komma dragandes med kopplingar till sångerskan Alexis Krauss förflutna i tjejbandet (ja, om tjejband får man faktiskt säga så) Ruby Blue, för i låtar som "End of the Line" låter Sleigh Bells rakt av som Atomic Kitten med elgitarrer. På ett bra sätt.
Alexis Krauss och Derek Miller har jobbat mer med melodierna den här gången, och många gånger är det grymt trallvänligt och grymt bra. Singelspåret "Comeback Kid" är till exempel det gladaste och mest svängiga de snickrat ihop hittills, i sällskap med refränghittiga "Crush".
Bland de såsigare, lite mer hypnotiska låtarna - de är några stycken med blandad kvalitet - har jag främst fastnat för "Road to Hell" och "You Lost Me" - den sistnämnda låter som Twin Peaks-temat i modern tappning. Snäll och trevlig.
(En låt som "D.O.A" kan man med fördel glömma och istället lyssna på The Haunteds gamla smocka med samma namn.)
Ja, det finns gott om trallvänliga bitar, men också mycket som knyter an till debutplattan. Inledande "True Shred Guitar" sätter an tonen och är riktigt mäktig och samtidigt rak och enkel. "Demons" låter extremt mycket som något från förra skivan, och första smakprovet jag hörde från "Reign of Terror", "Born to Lose" blandar både det mjuka och det hårda.
Jag gillar Sleigh Bells. De gör sin egen grej och utgör en bra hipster-brygga mellan hårdrock och radiotrams.
"Här finns nåt för alla smaker", typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar