Årets bästa konserter, 2007

Nästa lista blir den över 2007 års bästa konserter. Om skivåret stundtals kändes en aning trevande är det tvärtemot vad konsertåret har gjort. Se här:

1. Neurosis, Debaser Medis
Det var helt slut på luft och typ 68 grader varmt inne på Debaser Medis redan när Fingerspitzengefühl rockat färdigt. Jag undrar om inte Neurosis beställt såväl temperatur och kvalmighet för att få ytterligare tryck i sin redan brutaltunga ångestrock. Jag har aldrig känt mig så tom efter en konsert, och heller aldrig sett en tyngre akt live.

2. CocoRosie, Debaser Medis
Efter den halvtimmeslånga munsbiten på Way Out West var jag knasigt peppad på att se CocoRosie som huvudakt. Jag blev inte besviken mer än på ett eller ett halvt omgjort improvisationsnummer - resten var så fint att jag mest stod och log som en annan fåne.

3. Antony and the Johnsons, Dalhalla
Bättre än Sigur Rós magiska spelning i samma stenbrott ungefär ett år tidigare? Nja, men det är svårt att jämföra två sorters magi med varandra bara sådär. Så fort Antony bara öppnar käften reser sig nackhåren.



4. Machine Head, Metaltown
Sjätte eller sjunde gången jag såg Machine Head var utan tvekan den bästa hittills. Och vilken publikrespons sedan! Frånsett emellanåt dåligt ljud en felfri spelning. Att se Machine Head klara av ”Halo”, ”Clenching the Fists of Dissent” och ”Aesthetics of Hate” även på scen är stort.



5. Regina Spektor, China Teatern
Även en väldigt förkyld Regina Spektor lirar skiten ur i stort sett alla konkurrenter. Vi satt allra längst fram och hade den skönsjungande och skönspelande sköna damen ömsom gömd bakom en flygel, ömsom mitt framför oss spelandes gitarr.

6. Mastodon, Metaltown
Mitt fjärde möte med Mastodon blev minst lika mäktigt som de tidigare tre. Med sin skummaste och kanske vassaste platta i bagaget rev Georgiakvartetten av i stort sett hela. Lekfullt, knallhårt och snortajt. Som alltid.

7. The Arcade Fire, Cirkus
Cirkus är en väldigt mysig lokal och The Arcade Fire är ett väldigt mysigt band. Detta trots en kraftigt förkyld sångare som förkortade konserten rejält. Skön sektstämning under allsången.

8. Regina Spektor, Way Out West
Inte lika intimt som på China Teatern, men ändå med en Regina Spektor ständigt flinandes åt oss åskådare där vi stod i ösregnet. Lite mer uppsluppet om än utan kompband den här gången.

9. CocoRosie, Way Out West
Se (2). Här var för övrigt versionen av “Werewolf” mer trogen sitt original.

10. Beastie Boys, Gröna Lund
Då och då görs någon riktigt magisk sommarspelning på Gröna Lund. Beastie Boys blandade och gav oss låtar från hela karriären, och än så länge lever det gamla hip hop-liket.

11. Gogol Bordello, Debaser Medis
P-Å-L-I-T-L-I-G-T

12. Timbuktu, Debaser Medis
Sen lördagkväll på Debaser Medis och ett sällan skådat sväng. Ett genidrag att plocka med Mapei på turnén, trots att denna dam lyckades överglänsa den lille Timbuktu i energimängd.

13. Joanna Newsom, China Teatern
Ok, några gånger lyser den sökta konstigheten igenom, men allt som oftast är det egensinnigt, smart och alldeles underbart.

14. Kungers, Mosebacke
Herrejävlar vilket drag! UTSÅLT på Mosebacke när Kungers firade släppet av senaste EP:n ”Folkpunk”. Godisregn, tongatåg och festliga uniformer. Samt förstås ett sällan skådat sväng.

15. Nine Inch Nails, Annexet
Trent Reznor och hans Nine Inch Nails, med yrvädret Aaron North i spetsen är ett av världens giftigaste liveband även en kväll som denna, som knappast kan ha varit någon av höjdpunkterna på den här turnén.

16. Red Sparowes, Debaser
Amenåååååh….en sån där skitnödig instrumental konstrockspelning, komplett med grimaserande musiker och svulstiga videoprojektioner på väggen bakom. Helt igenom förutsägbart och, förstås, svinbra.

17. Lady Sovereign, Way Out West
Röjigt och skitigt när “The biggest midget in the game” rappade loss och rapade Heineken.

18. Säkert!, Way Out West
Fint och allsångsvänligt. Dessutom pluspoäng för publikförvandlingen. Från att ha hängt med en rätt standardmässig festivalpublik under x antal spelningar fann jag mig nu omringad av svenniga Tjejmilen-tanter med pannband!

19. Meshuggah, Metaltown
Även om inte eftermiddagsspelning i strålande solsken är Meshuggahs rätta element är denna norrländska ångvält ständigt oerhört svårstoppad.

20. Smashing Pumpkins, Cirkus
Bitvis förbannat segt, men Billy Corgan, Jimmy Chamberlain och resterande statister bjöd nästan lika ofta på ren magi under denna comeback-spelning.

De som var i närheten: Killswitch Engage (två gånger dessutom, Debaser Medis och Tyrol), Raised Fist (Debaser Medis) och Volbeat (Ett Ställe)

Hedersomnämnande: Sturm Und Drang (Metaltown)

Samtliga foton har jag tagit själv.

Årets bästa skivor, 2007

Det blev ju ett rätt skapligt skivår till slut. Visserligen en tämligen ohotad etta i form av Machine Head, men där ett helt gäng artister lyckats med det svåra konststycket att kräma ur sig en uppföljare till en tidigare fullträff.

Här följer 2007 års trettio bästa album, samt några bubblare.

1. Machine Head - The Blackening
Att Robert Flynn och hans mannar skulle kunna följa upp 2004 års magnifika ”Through the Ashes of Empires” med ett ännu vassare alster vågade jag aldrig riktigt tro förrän skivan faktiskt var här. Med svulstiga tiominuterslåtar à la ”…And Justice For All”, häpnadsväckande gitarrlir och brutal tyngd är det bara att lägga sig i fosterställning och njuta när Machine Head drabbar dig med en kraft som inte synts till sedan debutplattan ”Burn My Eyes” för tretton år sedan!

2. CocoRosie – The Adventures of Ghosthorse and Stillborn
Fortfarande väldigt udda, men också med ett låtmaterial som är systrarna Bianca och Sierra Casadys starkaste hittills. CocoRosie tar lite tid att lära känna, men det är väl spenderad tid. Börja med den här skivan, och låtar som ”Japan”, ”Promise”, ”Rainbowarriors” eller vemodigare nummer som ”Raphael” och ”Werewolf”.

3. Tegan and Sara – The Con
Jag har tidigare tyckt att näpna tvillingparet Tegan och Sara Quin varit just…näpna. På ”The Con” hörs ett antal dystrare, konstigare arrangemang och totalt sett fjorton låtar där åtminstone elva av dem är omöjliga att sluta lyssna på.

4. The Dillinger Escape Plan - Ire Works
Allas våra matematikmetallkonstnärer The Dillinger Escape Plan fortsätter här efter redan klassiska ”Miss Machine” med en skiva som är nästan lika bra. Mer knastrig elektronik än tidigare, men ännu med en stor dos jävligt hetsiga låtar, några svulstiga refränger och en lagom stor vilja att ta den genre de i stort sett skapat själva vidare.

5. Neurosis - Given to the Rising
Trodde du liksom jag att Neurosis var på väg att bli mjuka och vemodiga, och att ”Given to the Rising” skulle bli ett rätt fjuttigt album? Tänk om. Det här är svintungt, och apbra.

6. M.I.A. - Kala
Man kan omöjligt bli på dåligt humör av att höra M.I.A. leka sig igenom ännu ett helgjutet alster.

7. The Ocean - Precambrian
Tyska ångestmaskinen The Ocean nallar från Neurosis, blandar in diverse amerikanska metalcoreinfluenser och Porcupine Tree-progrock och knockar därmed de flesta lyssnare på vägen. Tyngre än din överviktige farfar.

8. High on Fire - Death is This Communion
“Jag borde ha gått på konserten” är en tanke som numera alltid kommer förfölja mig när jag snurrar denna fina mix av Entombedskitighet och Mastodonmangel.

9. Säkert! – Säkert!
2007 kom att bli året då Annika Norlin och hennes Säkert! fick mig att inte längre reflexmässigt vomera så fort det blev tal om handklapp i låtar. Den bästa svensksjungna plattan på jag vet inte hur länge. Att säga att jag lyssnade sönder de sorgsna balladerna är en underdrift.

10. Jesu - Conqueror
Långsamt, sprakigt, och alldeles underbart. Massivt och bräckligt på samma gång.

11. Pig Destroyer - Phantom Limb
Med sin ömsom lekfulla, ömsom gravallvarliga våldsgrindcore är Pig Destroyer en akt som förgyllt många slentrianmässiga tunnelbaneresor. Ändå inte fullt så bra som ”Terrifyer”

12. Gogol Bordello - Super Taranta!
Gogol Bordellos självutnämnda zigenarpunk blev på förra skivan en aning enformig (så även live). Här är det klurigare, trixigare och bättre än någonsin.

13. Logh - North
Om Jesus musik är bräcklig och massiv på samma gång är skånska Loghs ungefär detsamma. Förvisso mer åt det bräckliga hållet, och betydligt mindre brutalsprakigt. En ytterst stilig snyfthistoria från början till slut.

14. Porcupine Tree - Fear of a Blank Planet
Steven Wilson och hans Porcupine Tree har gjort sin mörkaste, jobbigaste skiva hittills. 18-minutersstycket ”Anesthetize” är makalöst i all sin svärta, och jag ångrar nästan att jag valde en Barcelonaresa framför Porcupine Trees Stockholmsspelning nu när jag vet att de lirade denna låt live.

15. Kongh - Counting Heartbeats
Årets svenska metaldebut. Kongh spelar så långsamt att man nästan blir förbannad. Kruxet är bara att det är så jävla hårt att man inte vågar höja rösten så länge Kongh håller låda.

16. Minsk - The Ritual Fires of Abandonment
Chicagogänget Minsk gick i februari rakt upp på förstaplatsen över årets post-metalplattor. Skivan deras bleknade dock en aning med tiden, och man fick se sig omsprungen av såväl Neurosis som The Ocean och - beroende på hur man definierar genren - också Jesu och Kongh.

17. Baroness – The Red Album
Ett sjuttiotalssvängigare Mastodon som på “The Red Album” låter skönt spontana och skönt…bra.

18. Poison the Well - Versions
Avig, skön och nyskapande metalcorevariant som fört in nytt blod i en annars rätt anemisk genre.

19. The Fall of Troy - Manipulator
Ungt gäng som med tekniska färdigheter och det karakteristiskt sinnessjuka och spattiga gitarrspelet låter minst dubbelt så gamla som de faktiskt är. Jämfört med tidigare en aning mognare, men med bibehållen energi.

20. Bonde do Role – With Lasers
Jag hajade storheten lite för sent. Tackade nej till en intervju med den spexiga brassetrion, och missade även två(?) konserter med detta skruvade band. Nåja, skivan får duga tills vidare, som dansant botemedel mot trista hemmakvällar.

21. Bad Religion – New Maps of Hell
Bad Religion släppte under 2007 sin sjuhundrafemtioandra skiva som låter precis likadant som de tidigare sjuhundrafemtioen. Gott så.

22. The Jai-Alai Savant – Flight of the Bass Delegate
Reggae, sjuttiotalsrock, allehanda proggerier och lite pop. Det här hade varit årets bästa skiva om bara låtmaterialet varit lite starkare.

23. Arch Enemy – Rise of the Tyrant
Svulstiga melodier och en vrålilsken Angela Gossow i högform. En jävligt mäktig albumcomeback från ett grymt liveband.

24. Down – III: Over the Under
All star-bandet Down fortsätter att leverera sin svängiga träskrock utan att överraska nämnvärt. Det behövs liksom inte.

25. Scarve – The Undercurrent
Franska Scarve släpper en skiva som är…väntad, stabil, och ett fullgott substitut i väntan på nästa Meshuggah-alster. Skandinaviskklingande, überteknisk och futuristisk dödsmetall med en knorr.

26. Land of Talk - Applause Cheer Boo Hiss
Ett något ilsknare Cardigans med starka låtar. Stilig debut i gränslandet mellan pop och rock. Ibland väldigt vackert, oftare klädsamt stökigt.

27. Kruger – Redemption Through Looseness
Schweiz svar på Mastodon. Spontana Roliga timmen-jam varvas med blytungt allvar och med en större dos originalitet kan Kruger bli rejält stora framöver.

28. Raging Speedhorn - Before The Sea Was Built
Litegrann enformigt, men brittiska Raging Speedhorn lyckas bygga något nytt ovanpå de tidigare två suveräna plattorna. Ett litet kliv åt Neurosishållet även om den brutala metalcoresluskpunken fortfarande finns där.

29. Explosions in the Sky - All of a Sudden I Miss Everyone
Fin post-rock. Som vanligt.

30. Grinderman – Grinderman
En tjurig och stökig Nick Cave. En apa på omslaget. Funkar för mig.

Några andra som var mer eller mindre i närheten av listan: Aereogramme, Tomahawk, The Arcade Fire, Coheed and Cambria, Kate Nash, Radiohead, Come Sleep, Burial, Volbeat, A Swarm of the Sun, Hella, Band of Horses och Taint

Mer å mer data

Så, vad har hänt sen sist? För min del känns det som att det - tvärtemot vad trendkänsliga norrlänningar säger - både blir mer å mer data och mer å mer arbete.



Annars mycket Dexter, lite 30 Rock, lite Heroes. Gogol Bordello var såklart lysande men samtidigt lite enformiga i söndags. Ungefär som sist med andra ord.

- - -

AIK-Hammarby är utan tvekan den sämsta hockeymatch jag någonsin varit på. Komplett med AIK-förlust mot Sveriges största pajasförening, hetsiga firmakids som knappt fått hår på könet, bedrövligt spel, en måttligt stor publik, och en i vanlig ordning rejäl polisstyrka uppmuntrandes till slagsmål efteråt. Kul!

- - -

Och om SvD:s bragdguldjury bara kunnat hålla i hatten i en extra dag hade de fått ge utmärkelsen till mig istället, då den badmintonbatalj jag deltog i för någon timme sedan var bragdartat usel. Jag har tydligen krökat bort boll- samt lokalsinne.

- - -

Som sagt, mycket arbete och därmed inget jättesug efter att sätta sig vid datorn och blogga. Men sörj icke, ty snart stannar Hamburgertåget vid den station där de feta musikaliska årslistorna håller till.

Volbeat, Ett Ställe, Stockholm, 071129

Igår besökte danska Volbeat vår svenska huvudstad.

Jag ger spelningen halvfjärs av halvfems möjliga, eller om det var tvärtom. Hur som helst, läs min recension här:

Close-Up Magazine - Recensioner

Filmfestivalen – Avrundning

För min del är det nu slut för i år. Jag ska tillbringa helgen i Barcelona och morgondagen med att…i alla fall inte gå på bio. En liten avrundning vore kanske därför på sin plats, inte sant?

- - -

Juno (Betyg 8/10) - ”Juno” infriade förväntningarna och mer därtill. Med en genommysig historia och en kvicktänkt och förbannat rolig dialog seglade denna rulle upp på en personlig topp 3 tillsammans med ”King of California” och ”Paranoid Park”. Mer om det senare.

Handlingen är denna: Sextonåriga Juno MacGuff (det var sjukt länge sen jag såg en så pass charmig karaktär) råkar bli gravid och bestämmer sig att adoptera bort barnet.

Inledningsvis störde jag mig lite på att i stort sett varenda liten replik skulle vara ett ”klippa ut och sätta på kylskåpet-citat”, men det lugnade ned sig en aning, eller så vande jag mig. Hur som helst satt jag mest och myste resten av filmen. Många asgarv, många minnesvärda meningar och en…jävligt charmig film helt enkelt.


- - -

Kortfilmerna har i år både varit lite för få och inte särskilt kul.

Undantaget den småsjuka rullen ”Mammal” som var sevärd, skum och festlig i största allmänhet.

- - -

Joråsåatteeehhh….om man skulle avsluta med en liten topp-5? Här har ni. Ta nu och se de här filmerna när jag varit så snäll och scoutat, krattat banan, fixat biffen, fixat spliffen åt er:

1. Paranoid Park (långsamt, mörkt drama)
2. Juno (myspysig komedi)
3. King of California (humoristiskt drama med skäggig man)
4. Into the Wild (svinsnyggt och varmt drama)
5. Leo (svensk, kolsvart dramathriller)

Överlag är jag grymt nöjd med mina filmval. Kanske lite väl många(på förhand) säkra kort, men å andra sidan såg jag ingenting som var riktigt dåligt, och ett medelbetyg på 6,1 är riktigt bra.

- - -

En helt annan grej förresten...vad har Christian Wilhelmsson egentligen för hållhake på den gode Lagerbäck? Killen har gjort typ en eller möjligen två bra matcher hittills i sin alldeles för långa landslagskarriär. Två matcher vars sammanlagda pluspoäng för övrigt vägs upp av den där genombonniga frisyren "Chippen" hade för ett tag sedan.

Lars Lagerbäck förresten, vad ska man säga. Jag kan inte säga annat än två tummar upp till den trots allt genomgående höga nivå han hållit Sveriges landslag på under de senaste typ 43 åren.

Filmfestivalen – Elva (ganska) snabba

En hyfsat intensiv filmhelg börjar lida mot sitt slut. En film i fredags, fyra i lördags, fyra i söndags, två igår och en sista(?) senare ikväll. Mastigt program om jag får säga det själv.

Därmed inte heller så mycket tid över till bloggande, men här är några kortrecensioner av det jag sett hittills:

- - -

California Dreamin’ (Betyg 6/10) – Rumänskt drama om en shady tågstationsvärd som stoppar amerikanska soldater fraktandes Nato-utrustning till Kosovo. Rätt skön rulle, även om de 155 minuterna var några för många. Troligen på grund av att regissören Cristian Nemescu omkom i en bilolycka innan filmen hann färdigställas.

- - -

Eagle Vs. Shark (Betyg 6/10) – En kraftigt Napoleon Dynamite-influerad nyazeeländsk skruvad romantisk komedi. Fin, varm, konstig och bitvis förbannat rolig.

- - -

Great World of Sound (Betyg 4/10) – En besvikelse. Lågmäld komedi med sköna karaktärer som dessvärre trampade vatten något överjävligt. Betyget kunde ha blivit flera snäpp högre om 30-40 minuter hade klippts bort. Jag minns inte när jag senast såg en så här pass enformig film.

- - -

Into the Wild (Betyg 7/10) – Några gånger lite väl myspysigt, men å andra sidan ett ytterst stiligt och välspelat drama. Eddie Vedders filmmusik passade som väntat helt perfekt. Grymt snygga naturbilder och en såväl värmande som gripande historia i stort. Nära en åtta. Se den.

- - -

Jar City (Betyg 6/10) – Martinur Beckur, Persbrandtur, hårdkoktur. Javisst, en lagom komplicerad deckare med alla de klyschiga ingredienserna. Bra dock. Klurigt till sista kvarten, där alla bitar så småningom föll på plats. Självfallet delas pluspoäng ut för scenerna ”Huvudpersonen köper en fårskalle på drive-thru” och ”Huvudpersonen äter fårskalle”. Skapligt isländskt.

- - -

Leo (Betyg 7/10) – Josef Fares har snickrat ihop en klart intressant film som berör. Några grejer irriterade till en början, men det efterföljande Face2Face:t med Fares och de två andra huvudrollsinnehavarna gav svar på många frågor och filmen fortsatte växa under kvällen, på väg från biografen. Starkt och hyfsat obehagligt.

- - -

Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (Betyg 4/10) – Två ord: Mycket yta. Snyggt som satan, men enbart snygghet räcker inte för att lyfta en 160 minuter lång och ganska fadd historia. Trots stämningsfull musik signerad Nick Cave och Warren Ellis.

- - -

The Nines (Betyg 4/10) – Manusförfattaren till Burton-rullarna “Corpse Bride”, ”Kalle och Chokladfabriken” och ”Big Fish” prövar regissörsvingarna för första gången. Detta i form av en lättvikts-David Lynch-historia där åtminstone jag var lite för korkad för att få ihop hela skiten på slutet. Stämningsfull och lovande på sina ställen men…nja.

- - -

Paranoid Park (Betyg 8/10) – Snubblande nära en 9:a. Om du som jag gillade ”Elephant” borde du älska ”Paranoid Park”. En långsamt berättad, gripande historia i en kostym som oftast är så snygg att man bara vill grina. Lekfarbrorn Gus Van Sant gör lite som han vill med såväl sagoberättande som (och framförallt) foto. Hackar upp, saktar ned, fipplar med skärpa, meckar med ljus och grynighet. Jag säger som demonregissören Peter Kvist: - Missa inte den här filmen.

- - -

The Ten (Betyg 6/10) – Jag skippade konserten med High On Fire för att istället spana in ”The Ten”. Så här i efterhand säkerligen ett smått idiotiskt val eftersom High On Fire nog var löjligt bra. Ok, trötthet, avhoppat konsertsällskap och tidigare filmkrock spelade förstås in det också.

Nåväl, hur var ”The Ten” då? Inte alls dum. De tio budorden gestaltade i form av ett antal skruvade, flamsiga, sketch-liknande historier i bästa SNL-anda. Här finns kirurgen som gör sig skyldig till mord genom att lämna kvar en sax i en opererad kvinna – ”as a goof”, en näckande mansklubb som skippar kyrkan om söndagarna för att umgås och lyssna på Roberta Flack, och de tvenne grannarna som försöker bräcka varandra i antal inköpta CAT-scanmaskiner. Skruvat som satan, och under denna förvisso väldigt ojämna samling sagor skrattade jag gott många gånger. Jag behöver bara tänka på det mexikanska Jesus-mötet och bli fnissig.

- - -

Watching the Detectives (Betyg 5/10) – Klart underhållande romantisk komedi som var som bäst i början och blev en aning tröttsam ju längre den led. Handlar om en filmnörd som äger en videobutik, stöter på en rätt märklig och äventyrslysten tjej – tycke uppstår.

- - -

Jag återkommer imorgon eller senare ikväll med en recension av min troligtvis sista film för den här gången – ”Juno” . Sen blir det typ ingen mer bio i år tror jag.

Filmfestivalen – King of California

Betyg: 8/10

Med en alldeles lagom balans mellan ledsamt drama och komedi har debuterande regissören och manusförfattaren Mike Cahill fått till en pärla.

Mycket förstås tack vare de två huvudrollsinnehavarna Evan Rachel Wood och Michael Douglas. Den förstnämnda spelar Miranda, medan Douglas karaktär är Mirandas pappa Charlie.

Charlie har just kommit ut från en två år lång vistelse på mentalsjukhus, och under sin tid där inne har han fått nys om en spansk 1600-talsskatt som ligger gömd någonstans i Kalifornien.

Samtidigt har den snart sjuttonåriga Miranda fått klara sig på egen hand.

Michael Douglas är ju redan tidigare erkänt duktig på att spela mer eller mindre mentalsjuk. Här gör han ett mycket bra och mångfacetterat porträtt av en man som å ena sidan vill lappa ihop förhållandet med sin dotter, å andra sidan maniskt vill hitta upptäckaren Garcés skatt och tar till en del rätt sköna metoder för att så göra.

Filmen överträffade mina rätt höga förväntningar och är en av de bättre jag sett i år. Den var på väg att bli flamsig några gånger i mitten, men ständiga påminnelser om Miranda och Charlies familjesituation och –historia fick skrattet i magen att effektivt bubbla upp till en klump i halsen igen.

Det var en fin film att inleda årets festival med.

CocoRosie, Debaser Medis, Stockholm

Det blev en rätt lång väntan, först ute i regnet och kylan, därefter framför Debaser Medis scen. Men när CocoRosie så småningom klev på var alltihop såklart värt det.

Precis som på Way Out West i somras bjuder systrarna Bianca och Sierra Casady på en hyfsat okonventionell laguppställning. Med sig har de en snubbe som spelar piano och keyboards med en märklig teatermask på sidan av ansiktet, en beatboxsnubbe, och en basist som klätt sig alldeles för varmt.

Tillsammans med Sierras operasång och harpaspel, samt Biancas bäbisröst och allehanda märkliga instrument och leksaker blir resultatet än en gång en oförglömlig spelning.

Hip-hop, Freak folk eller bara ovanlig popmusik - Att beskriva CocoRosies musik är som det heter ”…svår att förklara för en som inte förstår.”

Duon inleder hur som helst med en smått oigenkännlig version av ”Tekno Love Song” och konserten igenom är det nya versioner av gamla låtar som gäller. Några gånger är det dessutom nya versioner av (åtminstone för mig) nya låtar som bjuds. Sköna ”Summer Breeze” (kan den ha hetat) med sin raprefräng, och partysvängigt uppstudsiga ”Kitty Kat” (eller något annat kattaktigt namn) satt som 2*smäck.

Inte heller den ständigt sprudlande ”Japan”, vackra ”Good Friday”, ännu vackrare ”Terrible Angels”, eller genomfnissiga extranumret ”By Your Side” bör ha gjort någon frisk människa besviken.

Jag är förstås lite kluven under ”Werewolf”.

Ännu en mäktig, ny version - samtidigt som albumversionen hade kunnat bli mer än förträfflig den med. Den tjusiga refrängen är borta, och de stillsamma verserna är ersatta av en raskt rappande Bianca som kvällen till ära tagit på sig världens längsta lösögonfransar och en stilig rastaperukmössa. Det är snygga utstyrslar överlag, snyggt ljus, grymt ljud och stiliga videoprojektioner. Balansen mellan Biancas stenansikte och Sierras många breda leenden är också den klockren.

Det är på samma gång självklart och trallvänligt som det konstigaste jag någonsin sett. Svinstarka popdängor i mystiska förpackningar. Myspys och käpphästar.

CocoRosie har just nu roffat åt sig två topp-10-placeringar över årets bästa konserter. Och då har det ändå varit ett svinbra konsertår.

- - - - -
Edit: Ahaaaa...den där låten som stod som "Summer Breeze" på setlisten verkar gå under namnet "You wanna fuck me" eller liknande på YouTube och resten av nätet. Som den icke-reklamradiolyssnare jag är hade jag missat att det var en Akon-cover. De versioner de lirat tidigare liknar originalet mer.

(Bilden tog jag på Way Out West tidigare i år, jag ville inte vara Mobilkameramänniska nr.534 igår)

Lite olika

The Blood Brothers lägger ned. Trist på ett så bra liveband, och trist att ett band som på något skumt sätt lyckas med kombinationen att vara stenhårda, känslosamma, märkliga och att konstant låta smått efterblivna stänger butiken.

- - - - -

SL – Seriöst, vad i helvete håller ni på med? Är det för att det någonstans i Stockholmstrakten faller en snöflinga som ni kollektivt bestämmer er för att lägga ned hela skiten vinter efter vinter? Var är kämparandan? Igår morse: ”Tågen vänder i Västra Skogen” Imorse: ”Tåget vänder vid Fridhemsplan” Idag på väg hem: ”Nästa tåg befinner sig på helt fel plats, på väg åt fel håll, men vänder eventuellt någon gång under kvällen”

Alltsammans ackompanjerat av en pendeltågstrafik vars misär inte ens Von Trier skulle kunna överträffa.

70 % nöjda kunder my ass. I SL:s egen styrelse möjligen. Jag längtar redan efter prishöjningen.

- - - - -

Bojan Djordjic till AIK, till slut. Mats Mats i all ära, men när de matcher Rubarth inte är skadad eller avstängd kan räknas på ena handens fingrar - hur mycket kantspringardåren än briljerar när han väl springer där borta längs västra – känns det inte helt fel med en grymt meriterad, grymt teknisk och likväl ung snubbe med AIK-hjärta som kommer på fri transfer. Nu vill jag bara ha in Micke ”Wentzels lillebrorsa” Wentzel från Väsby i truppen också, så tar vi hem den där pajasserien utan svårigheter nästa år.

- - - - -

Filmfestivalen. 13 filmer bokade vilket nog är nytt rekord för min del. Ser fram emot ”The Nines”, ”The Ten”, ”The Great World of Sound”, ”Jar City”, “California Dreamin’”, “King of California”, “Into the Wild” och ett gäng andra förhoppningsvis sköna rullar.

Känd från (Fan-)TV

Grymt kul att komma hem från jobbet, slå på tv:n och mötas av David Fjälls nuna, där han, visserligen i någon meningslös Karjala/Izvestia/Hockey Games/Hockey Tour/Abramovich-hockeyturnering, leder det s.k. studiosnacket i pausen, och gör det med briljans.

I egenskap av inbiten AIK:are visste jag redan att Mr.Fjäll är en sportjournalist som med små medel överglänser aningslösa pajasreportrar som Peter Jihde och Ola Wenström genom att ställa kvicka, smarta, obekväma och oväntade frågor till sina intervjuoffer.

Jag har följt snubben via otaliga Fan-tv-intervjuer med alla möjliga AIK:are och är uppriktigt tacksam över att ha fått förstahands- (något sånär sann) information ifrån spelare och ledare i AIK, istället för att få vinklade lögner ifrån rosa skvallerblaskor eller skalliga tv3-gnällspikar. Sistnämnda duo är annars ungefär så bra aktuell svensk sportjournalistik blir, frånsett Text-TV som förstås ännu är överlägsen på alla sätt och vis.

Annars är det ju som bekant antingen DN:s resultatbörs, Skjutjärnsjournalisternas vågade ”Hur känns det?” eller Robert ”Internet? Nej, där tittar jag aldrig…” Lauls ryktessmörja, eller Mats Olssons ständigt inaktuella krönikor som bjuds.

Nej, mer Fan-TV och mer David Fjäll till folket säger jag.

Våffeldagen!

Wohoo!

Det tog inte ens två veckor från att Den Blå Farbrorn knackade på Oinks rosa dörr tills uppföljaren Waffles slog upp portarna.

Jag tackar för det, nu har jag återigen ett ställe på nätet att besöka för att hålla koll på kommande skivsläpp samt ladda ned mp3or ifrån de artister som gett sin tillåtelse till det.

Den rättighetsskyddade musik som eventuellt går att snoka rätt på via nämnda site låter jag givetvis bli, jag är ju ingen kriminell idiit.

- - - - -

Annars är jag grymt sugen på de två färska Sigur Rós-släppen, dubbel-epn ”Hvarf-Heim” och dvdn ”Heima”. Undrar just om man kan provlyssna någonstans…

Att, så att säga, börja på ny kula

Kids!

Lär er av detta: Sitter ni framför datorn i typ fjorton timmar på raken kan det lätt hända en olycka till slut.

Jag trodde att jag skulle rensa bort alla låtar som för tillfället låg i mitt iTunes-bibliotek. Blev lite misstänksam/orolig när hela operationen tycktes dra ut på tiden. Jajamensan, jag hade ju förstås
1. Markerat alla låtar på min iPod
2. Tryckt delete
3. Bekräftat och följaktligen tömt hela skiten.

Snowrollers mössa ”Stavfelet” till mig med andra ord, men nu slipper jag i alla fall våndas över att behöva ta bort livsviktig musik ur iPoden så fort jag vill lägga in något nytt.

Det ska ändå bli skönt med en fräsch start, och det ligger en del (lagliga) mp3or både här och där som kan tankas in och fylla den gamle trotjänaren igen.

Men ändå.

Några bra saker

Maskinen – Alla som inte dansar

Denna smått märkliga dansgolvsdänga svänger så det svartnar. Den smått uppseendeväckande refrängen får en åtminstone att haja till en aning. Samt att man förstås måste ta ställning genom att svänga sina lurviga. Lyssna här:

http://maskinen.noisycricket.se/dansa/

- - - - -

Firewater – The Golden Hour

Sköna rockorkestern Firewater har en ny platta klar. Schyssta som man är streamar man ut hela kalaset till giriga lyssnare som jag, och ni, en bit ned på sin MySpace-sida. Eller så kan man lyssna här:






Skivan känns betydligt mer balkan och orientalisk överlag än de tidigare alstrena, även om inslagen ändå inte är helt främmande för den som upptäckt detta tragiskt förbisedda band. Fans av Tom Waits, Kaizers Orchestra och stabil rockmusik i största allmänhet bör lyssna.

- - - - -

Dexter-signaturen

Att historien om snälle seriemördaren Dexter är en av de bästa tv-serierna på mycket mycket länge borde ni redan veta. Vet ni det vet ni också att vinjetten till samma serie nog är så cool att man nästan grinar. Se här:

Bonde do Role - With Lasers

Domino, 2007
Betyg: 7/10

Med en bisarr och lekfull mix av baile funk, hårdrock och gamla goda hip hop-beats har den brasilianska trion Bonde do Role fått ihop ett debutalster som värmer. Det är lite gamla Beastie Boys-vibbar blandat med prylar som låter som Leila K, nedkört i det akvarium där sri lankesisk/brittiskan M.I.A. simmar runt.

”With Lasers” rår inte på sistnämnda dams platta ”Kala”, men den är nästan lika bra vilket lär räcka till en skaplig placering på listan över årets 30 bästa skivor.

Bandet har skapat sig ett troligen välförtjänt rykte om att vara en riktigt jäkla svinbra liveakt. Inte så konstigt kanske med tanke på att den studsiga, uppkäftiga musik man framför nästan är omöjlig att sitta still i sällskap med.

Några gånger blir metalriffen lite småsega, men inte mer än att ett välplacerat kazookomp kan råda bot på den begynnande tristessen.

Javisst, den här plattan kör vi på nästa förfest, om den inte är sönderspelad till dess vill säga, då den i stort sett gått på repeat på jobbet i veckan.

Här finns några sköna låtar om du vill testa: http://www.myspace.com/bondedorole


- - - - -

En besvikelse är däremot Puscifer. Maynard-projektet som skulle bli så bra blev bara en liten tummetott med en rolig skivförpackning och på sin höjd två, tre riktigt vassa låtar.

Recension dyker upp i nästa nummer av Close-Up – en tidning som för övrigt kommer att innehålla skribenternas årsbästalistor…själv kan jag konstatera att hårdrocksåret så här långt varit ett ganska magert ett och att ovanligt många betygssjuor fick plats bland de tio albumen.

Konserttips till folket!

Som en annan tvättäkta hedersknyffel bjuder jag härmed mina trogna läsare (det vill säga den som läst både föregående inlägg och detta) på ett par sköna konserttips. Det är utan tvekan en späckad höst för den som liksom jag har bra musikssmak, se här:

12/11 på Debaser Medis: CocoRosie
Den alltför korta spelningen på Way Out West i somras var fullkomligt magisk. Att få höra låtarna från en av årets bästa skivor framföras live av denna märkliga syskonduo är något du inte bör missa.

19/11 på Debaser Slussen: High on Fire + Pelican
Finfin instrumental post-metal (Pelican) möter långsamt Relapse-mangel i form av High on Fire. Tag lika delar Neurosis, Entombed och Mastodon och skälet till att High on Fire spytt ur sig en av 2007 års bästa metalplattor torde vara solklart.

24/11 på Annexet: Porcupine Tree + Anathema
Om jag inte sticker till Spanien eller något annat galet den här helgen är detta en konsert jag inte tänker missa. Långsamma låtar i moll till förbannelse. Kan bli hur fint som helst med två dystra akter efter varandra.

29/11 på Helter Skelter/Ett Ställe: Volbeat
Danskt gäng som mitt i sin svängigt träskrockiga ölhävarmetal flörtar vilt med rockabilly . Ska bli kul att se live

2/12 på Debaser Medis: Gogol Bordello
CirkusGypsyPunkRockOrkestern Gogol Bordello kommer till stan igen, med en färsk, stark platta i bagaget. Jag tänkte inte missa detta gig och borde därför inhandla min biljett snarast.

11/12 på Arenan: Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch Enemy och Shadows Fall
Fem band som samtliga dyrkar Metallica, åttiotalets thrash metal och gitarronani. Mycket metal för de 300 kronorna!

Dessutom kommer Rufus, Arcade Fire, Black Mountain och Fu Manchu hit och lirar under höstern/vintern också.

Serj Tankian – Elect the Dead

Serjical Strike, 2007
Betyg: 5/10

Med förra (halv)soloprojektet Serart i färskt minne var det för min del lite förvånande att höra ”Elect the Dead” i sin helhet.

Istället för armeniska folktoner har nämligen System of a Downs sångare meckat ihop en skiva som låter som…System of a Down. Inte som det gamla, galna System of a Down, utan som det sentida melodistarka rockband som unga musikanter världen över nu apar efter bäst de kan.

Visst, vi slipper Daron Malakians sångstämma vilket är rätt skönt, men samtidigt finns inte så mycket att skriva hem om.

Det är överlag skapligt standardmässiga rocklåtar som bjuds. Något vansinnesutbrott här och där (”The Unthinking Majority”), en eller annan refräng som skänker gåshud (”Saving Us”, ”Empty Walls”…) och några fyndiga textformuleringar med sedvanlig USA-kritik, men överlag är ”Elect the Dead” ändå en besvikelse.

I en rätt jobbig intervju i senaste Close-Up - där Serj Tankian tycks väga sina ord lite väl mycket för att svaren ska kunna bli läsvärda – nämner han dock att hans pappa är en bättre sångare än vad han själv är. Ett sådant projekt/samarbete vore klart intressant att höra. Som ett mer avskalat och stillsamt Serart med smäktande österländska tongångar och udda instrument.

Till skillnad från den här, på sin höjd halvintressanta, historien.

Provlyssna här: http://www.myspace.com/serjtankian