En hyfsat intensiv filmhelg börjar lida mot sitt slut. En film i fredags, fyra i lördags, fyra i söndags, två igår och en sista(?) senare ikväll. Mastigt program om jag får säga det själv.
Därmed inte heller så mycket tid över till bloggande, men här är några kortrecensioner av det jag sett hittills:
- - -
California Dreamin’ (Betyg 6/10) – Rumänskt drama om en shady tågstationsvärd som stoppar amerikanska soldater fraktandes Nato-utrustning till Kosovo. Rätt skön rulle, även om de 155 minuterna var några för många. Troligen på grund av att regissören Cristian Nemescu omkom i en bilolycka innan filmen hann färdigställas.
- - -
Eagle Vs. Shark (Betyg 6/10) – En kraftigt Napoleon Dynamite-influerad nyazeeländsk skruvad romantisk komedi. Fin, varm, konstig och bitvis förbannat rolig.
- - -
Great World of Sound (Betyg 4/10) – En besvikelse. Lågmäld komedi med sköna karaktärer som dessvärre trampade vatten något överjävligt. Betyget kunde ha blivit flera snäpp högre om 30-40 minuter hade klippts bort. Jag minns inte när jag senast såg en så här pass enformig film.
- - -
Into the Wild (Betyg 7/10) – Några gånger lite väl myspysigt, men å andra sidan ett ytterst stiligt och välspelat drama. Eddie Vedders filmmusik passade som väntat helt perfekt. Grymt snygga naturbilder och en såväl värmande som gripande historia i stort. Nära en åtta. Se den.
- - -
Jar City (Betyg 6/10) – Martinur Beckur, Persbrandtur, hårdkoktur. Javisst, en lagom komplicerad deckare med alla de klyschiga ingredienserna. Bra dock. Klurigt till sista kvarten, där alla bitar så småningom föll på plats. Självfallet delas pluspoäng ut för scenerna ”Huvudpersonen köper en fårskalle på drive-thru” och ”Huvudpersonen äter fårskalle”. Skapligt isländskt.
- - -
Leo (Betyg 7/10) – Josef Fares har snickrat ihop en klart intressant film som berör. Några grejer irriterade till en början, men det efterföljande Face2Face:t med Fares och de två andra huvudrollsinnehavarna gav svar på många frågor och filmen fortsatte växa under kvällen, på väg från biografen. Starkt och hyfsat obehagligt.
- - -
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (Betyg 4/10) – Två ord: Mycket yta. Snyggt som satan, men enbart snygghet räcker inte för att lyfta en 160 minuter lång och ganska fadd historia. Trots stämningsfull musik signerad Nick Cave och Warren Ellis.
- - -
The Nines (Betyg 4/10) – Manusförfattaren till Burton-rullarna “Corpse Bride”, ”Kalle och Chokladfabriken” och ”Big Fish” prövar regissörsvingarna för första gången. Detta i form av en lättvikts-David Lynch-historia där åtminstone jag var lite för korkad för att få ihop hela skiten på slutet. Stämningsfull och lovande på sina ställen men…nja.
- - -
Paranoid Park (Betyg 8/10) – Snubblande nära en 9:a. Om du som jag gillade ”Elephant” borde du älska ”Paranoid Park”. En långsamt berättad, gripande historia i en kostym som oftast är så snygg att man bara vill grina. Lekfarbrorn Gus Van Sant gör lite som han vill med såväl sagoberättande som (och framförallt) foto. Hackar upp, saktar ned, fipplar med skärpa, meckar med ljus och grynighet. Jag säger som demonregissören Peter Kvist: - Missa inte den här filmen.
- - -
The Ten (Betyg 6/10) – Jag skippade konserten med High On Fire för att istället spana in ”The Ten”. Så här i efterhand säkerligen ett smått idiotiskt val eftersom High On Fire nog var löjligt bra. Ok, trötthet, avhoppat konsertsällskap och tidigare filmkrock spelade förstås in det också.
Nåväl, hur var ”The Ten” då? Inte alls dum. De tio budorden gestaltade i form av ett antal skruvade, flamsiga, sketch-liknande historier i bästa SNL-anda. Här finns kirurgen som gör sig skyldig till mord genom att lämna kvar en sax i en opererad kvinna – ”as a goof”, en näckande mansklubb som skippar kyrkan om söndagarna för att umgås och lyssna på Roberta Flack, och de tvenne grannarna som försöker bräcka varandra i antal inköpta CAT-scanmaskiner. Skruvat som satan, och under denna förvisso väldigt ojämna samling sagor skrattade jag gott många gånger. Jag behöver bara tänka på det mexikanska Jesus-mötet och bli fnissig.
- - -
Watching the Detectives (Betyg 5/10) – Klart underhållande romantisk komedi som var som bäst i början och blev en aning tröttsam ju längre den led. Handlar om en filmnörd som äger en videobutik, stöter på en rätt märklig och äventyrslysten tjej – tycke uppstår.
- - -
Jag återkommer imorgon eller senare ikväll med en recension av min troligtvis sista film för den här gången – ”Juno” . Sen blir det typ ingen mer bio i år tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar