måndag 29 oktober 2007

Serj Tankian – Elect the Dead


Serjical Strike, 2007
Betyg: 5/10

Med förra (halv)soloprojektet Serart i färskt minne var det för min del lite förvånande att höra ”Elect the Dead” i sin helhet.

Istället för armeniska folktoner har nämligen System of a Downs sångare meckat ihop en skiva som låter som…System of a Down. Inte som det gamla, galna System of a Down, utan som det sentida melodistarka rockband som unga musikanter världen över nu apar efter bäst de kan.

Visst, vi slipper Daron Malakians sångstämma vilket är rätt skönt, men samtidigt finns inte så mycket att skriva hem om.

Det är överlag skapligt standardmässiga rocklåtar som bjuds. Något vansinnesutbrott här och där (”The Unthinking Majority”), en eller annan refräng som skänker gåshud (”Saving Us”, ”Empty Walls”…) och några fyndiga textformuleringar med sedvanlig USA-kritik, men överlag är ”Elect the Dead” ändå en besvikelse.

I en rätt jobbig intervju i senaste Close-Up - där Serj Tankian tycks väga sina ord lite väl mycket för att svaren ska kunna bli läsvärda – nämner han dock att hans pappa är en bättre sångare än vad han själv är. Ett sådant projekt/samarbete vore klart intressant att höra. Som ett mer avskalat och stillsamt Serart med smäktande österländska tongångar och udda instrument.

Till skillnad från den här, på sin höjd halvintressanta, historien.

Provlyssna här: http://www.myspace.com/serjtankian

1 kommentar:

Daniel sa...

Daniel recensions-kontrar:

System of a Downs sångare kör solo. Han har tidigare haft sidoprojekt som anspelar tydligt på hans armeniska arv, så det kanske man kunde förvänta sig här också, men här får vi serverat 12 låtar som låter exakt som System of a Down. Det känns ju lite konstigt att släppa det på en soloplatta istället för med bandet, man börjar ju ana vissa splittringar i bandet...
De första två låtarna är magiskt bra. En melodisk bit i Empty Walls och en mer galen variant i The Unthinking Majority. Sen följer tre tämligen meningslösa alster som alla följer den klassiska mallen lugn-vers-tung-refräng. De två följande låtarna - Sky is Over och Baby - höjer nivån ett snäpp med riktigt sköna melodier och refränger, trots att de också kör med samma låtuppbyggnad. Efter detta följer lite mer experimentella låtar där det blandas in lite electronica och hiphop, vilket inte är ett lyckat drag. Sen avslutas skivan med ytterligare två meningslösa spår.

Med andra ord, ganska varierad nivå, trots att konceptet känns igen och alla låtar nästa följer samma mall. Bra, men för ojämt och lite för tråkigt.

Betyg: 3/5