Nytt och fräscht i mitt iTunes-bibliotek

September har potential att bli årets bästa musikmånad. Det senaste som landat i min musikspelare är detta (klicka för stor bild):



Nya skivor från gamla favoriter som Machine Head, Mastodon, Opeth och Textures.

Machine Head är ännu mer 80-talsmetal än tidigare, men jag tror skivan kommer att fortsätta växa. Och om Machine Head är 80-tal så blir Mastodon allt knarkigare - känner jag efter en och en halv genomlyssning, och jag känner mig än så länge tyvärr inte alls nöjd.

Knarkigt 70-tal låter också Opeth, som likt åtta(!) år gamla "Damnation" gjort en skiva fri från growl. Än så länge är jag tveksam och lite besviken, men jag ska lyssna mycket mer på "Heritage".

Ännu en värdelös skiva från Thrice - nåt pucko utlovade en återgång till rötterna, men det här var bara såsigt och dåligt.

Ane Brun växer och växer. Har aldrig riktigt fastnat för henne, men nu kanske?

PJ Harveys livespår bådar sjukt gott inför kommande Stockholmsgig.

*Shels blev jag tipsad om alldeles nyss, men det verkar oerhört lovande.

Årabrot låter skitigt och brötigt, men jag har inte hunnit igenom skivan än.

Laura Marling har en väldigt fin röst, och Richard Cheese är fortsatt väldigt bra på pajiga lounge-covers till förfesten.

- - -

Annars har jag lyssnat sjukt mycket på skiva nummer två från Mariachi El Bronx och ser nästan mer fram emot den konserten än PJ Harveys.

Dessutom har jag haft sorkfeber.

Musikåret 2011

PJ Harvey:



Kaizers Orchestra:







Bloodiest:



The Joy Formidable, som äntligen släpper sin fullängdsdebut och har gjort en färsk video till en gammal låt:

Polly Jean

PJ Harvey, Nalen, Stockholm
Betyg: Full pott.

När de bästa livebanden ska koras hamnar ofta akter som The Hives, bob hund, och Kaizers Orchestra högt på listan. Jag protesterar inte nämnvärt mot detta, men nog är det ännu lättare att imponeras av artister som inte tar till spattigt publikfrieri och ändå lyckas äga sin publik fullständigt.

PJ Harvey gör just detta.

Iklädd en tjusig klänning/bakelse och en vit liten hatt liknar den graciösa, trådsmala brittiskan en mer välklädd Sally ifrån "The Nightmare Before Christmas". Med sig har hon vapendragaren John Parish och tre snubbar till, samtliga tjusigt klädda i skön tjugotals-gangsterstil.

Inramningen på tjusiga Nalen är magnifik. Ljussättningen är felfri och hjälper till att skapa en oerhört skön David Lynch-stämning. Detta trots en ovanligt lördagsförvirrad och ölspillande publik (som dock höll käft under låtarna vilket en annan Debaserplågad åskådare är oerhört tacksam för…) Ljudet är banne mig ännu bättre. I lägsta laget, men klart och krispigt, vartenda instrument från banjo och ukulele, till orgel, mustiga basgångar och larmiga gitarrer hörs perfekt. Och så Polly Jean då. SATAN vad hon kan göra grejer med sin röst!

Den i mitt tycke rätt jobbiga falsettsången hon lagt sig till med på senare år är här ett underbart komplement till alla andra sidor av hennes sångröst. ”Leaving California” är därför betydligt mer magnifik live än på skiva.

Hon håller för näsan och framkallar därmed ännu ett ljud när hon sjunger min favoritlåt från senaste skivan, balladen ”April”. Sanslöst bra. De stökiga, skramliga låtarna ”Pig Will Not”, ”Sixteen, Fifteen, Fourteen” och ”A Woman a Man Walked By/The Crow Knows Where All the Little Children Go” är likaså lysande.

Annars är låtmaterialet det enda som går att klaga på. Jag är inget jättefan av något av de två album PJ Harvey och John Parish gjort tillsammans. Ändå är det bra att PJ ganska tidigt förklarar att hon och bandet kommer att spela en blandning av låtar från de tvenne skivorna. Onödigt därmed att stå och längta efter ”C’mon Billy”, ”Down by the Water”, ”The Wind” eller ”Big Exit”.

Istället är det bara att tacksamt flyta med och se + höra de halvhyfsade styckena från studioplattorna växa något enormt när PJ Harvey grymtar, aggropratar, flämtar, skönsjunger och smeker fram deras sångslingor. Lika mycket dynamik bjuder medmusikanterna på, och årets hittills bästa konsert är ett faktum.

- - - -

PJ Harvey och John Parish plattor finns på Spotify:
"Dance Hall at Louse Point"
"A Woman a Man Walked by"

- - - -

Edit: 

Jag och Strage (DN) är uppenbarligen inte alls överens...

Även om Kristin Lundell (SvD) också lipar lite över uteblivna sololåtar är hon lite gladare.

PJ Harvey till Sverige

Hon spelade visst på Vattenfestivalen för 10-12 år sedan. Sedan dess har hon inte varit här vad jag vet. Hon släpper nytt tillsammans med John Parish om två månader. Här är förra samarbetet på Spotify.

Det ska bli förbannat kul att se PJ Harvey på Nalen i maj!

Dyr biljett är inhandlad.