Dag 28 – En låt som får dig att känna dig skyldig

Skyldig...till att stjäla alltför många olyckliga flickors hjärtan...

"Careless Whisper" - Sexy Sax Man

Dag 27 – En låt du skulle vilja kunna spela på instrument

Tänk om jag kunde plocka fram gitarren och sätta varenda ton i detta fulländade stycke musik, då skulle jag ha en rätt skaplig grund att stå på:

Opeth - “The Moor” (“Still Life”, 1999)



Om jag kunde smeka fram det klassiskt minnande akustiska introt så vore jag en bra bit på väg mot att spela romantiska nylonsträngade grejer.

Därefter utan problem mata på med ett par köttiga metalriff, för att sedan inte missa en enda ton under solopartierna. Att klockrent sätta takt- och tempobyten och fortsätta vara minst lika tight under det lugnare avsnittet där de två gitarrerna står i centrum efter knappa sex minuter. Att ha orken att riffa loss lite till mot slutet. Klarade jag det skulle jag lätt kunna söka jobb i något trevligt hårdrocksband om jag bara lät håret växa lite.

Det är inte för inte som Mikael Åkerfeldt är lite av en husgud. Han grejar ju allt det där på sin gitarr. Och inte bara det, han är också innehavare av ett rätt brutalt growl, och en förjävla skön sångröst. Och uppenbarligen en rätt stor mängd simultankapacitet.

Kunde jag klara av även de bitarna vore jag kung av karaokerummet också. Och när jag har lärt mig lira “The Moor” kan jag gå vidare och öva in “Blackwater Park”, Opeths allra bästa låt.

Dag 26 – En låt du kan spela på instrument

Vitt skilda artister som Frida Snell och Skinlab har med utmärkt resultat gjort covers på den här låten. Och så jag och mitt band då, för några år sedan. Antagligen den mest namnkunniga låt vi spelade, utöver våra egna brottarhits förstås. Antagligen också en av de låtar vi lyckades få att låta bäst - ganska lätt att spela och med bra drag:

The Smashing Pumpkins - “Bullet With Butterfly Wings” ("Mellon Collie and the Infinite Sadness", 1995)



Jag är övertygad om att jag någon gång i framtiden kommer att återförenas med hela eller delar av mitt gamla band, när vi med aggressivt klättrande hårfästen drabbas av en kollektiv medelålderskris och vill spela rock igen.

Då ska vi vara nostalgiska som fan, och spela sköna dängor från nittiotalet. Samt i pausen, drickandes en kaffe Santos, muttra över hur mycket bättre musiken var förr. Kanske gör vi som The Smashing Pumpkins också gjort på senare år, och stämmer ned + snabbar upp låten en smula, så blir det hela ännu lite hårdare.

Fyra nya på årsbästalistan

Fyra akter är nya på årsbästalistan, här lite kort om dem, i bokstavsordning och med damerna först:

Alela Diane - "Alela Diane & Wild Divine"

Lite mer Martha Wainwright, lite poppigare. Men ännu samma sköna röst, och samma sköna folksingersongwritergitarrpop i grunden.

En jämnare och mer avslappnad skiva än debuten och "To Be Still", med reservation för att jag fortfarande letar efter de riktiga guldklimparna på skivan.





Battles - "Gloss Drop"

En partyplatta för idioter som jag. Märklig tivolimusik, calypsorytmer och lite skön gästsång. Ett konstigt och rätt utmanande - men samtidigt väldigt underhållande - album.

Många står nog ut med en eller ett par låtar åt gången, själv kan jag rent av bli på glatt humör på väg till jobbet en tisdagmorgon med denna New York-trios andra skiva i lurarna.





Bloodiest - "Descent"

Av Bloodiest Myspace-sida att döma så är de tre gånger så många som antalet medlemmar i Battles.

Om alltid lika deppiga Woven Hand fick ett oönskat kärleksbarn med Isis och började skriva längre och hårdare låtar skulle det låta som Bloodiest.

Frågar du mig är det kattens pyjamas rakt av.





Jesu - "Ascension"

Justin Broadrick och hans Jesu har på "Ascension" tagit ett musikaliskt kliv tillbaka.

Lite enklare, lite mer gitarrer. Fortfarande samma omisskännliga sound i form av ljudväggar och allehanda dysterhet.

Fortfarande förbannat fint.

Dag 25 – En låt som får dig att skratta

Povel Ramel-bajsnödiga ordvitsar och KTH-spex i all ära, men det är i regel inte den sortens humor som får mig att dra på smilbanden. Kort sagt finns det sjukt mycket tråkig, och musikaliskt sett oerhört usel, musik som ska vara rolig.

Då är det i regel bättre med kategorin mer eller mindre ofrivilligt rolig musik, inom vilken Insane Clown Posse gjorde en av förra årets roligaste låtar, den som fick oss alla att undra: “Fucking magnets, how do they work?”

Så gott som all power metal med texter om läder, drakar och svärd i galopptakt är ju också väldigt rolig. Och "Speak - the Hungarian rapper".

Men om vi ändå återvänder till låtar var syfte är att få folk att skratta. De där “... shreds”-låtarna som dök upp på Youtube för ett par år sedan är ännu spruta-öl-genom-näsan-roliga, och Big Mac-rapen är numera en given förfestklassiker.

I den lite mer professionella skolan hittar vi en duo ifrån Nya Zeeland som dök upp i tv-rutan för fyra år sedan. Jemaine Clement och Bret McKenzie utgör Flight of the Conchords, och lyckades med sin tv-serie med ett på förhand i stort sett omöjligt uppdrag: Att göra en grymt rolig musikalisk komediserie vars humor dessutom var väldigt snäll, åtminstone jämfört med till exempel Trey Parker och Matt Stones alster.

De riktiga guldkornen dök upp redan under de allra första avsnitten, och därifrån väljer jag två låtar som jag lyssnat på ohälsosamt många gånger:

Flight of the Conchords - “I’m Not Crying” (“Flight of the Conchords”, 2008)




Flight of the Conchords - “Think About It” (“Flight of the Conchords”, 2008)



Båda sångerna är rätt skapliga enbart sett till musiken, men utläggningen om dyra sneakers tillsammans med Jemaines mumlande efter drygt 55 sekunder i “Think About It” gör den till en av de roligaste låtarna jag vet. Med maffiga "I'm Not Crying" som en värdig utmanare.

Dag 24 – En låt du vill ha på din begravning

Jag har helt ärligt inte funderat så mycket på det här. Har nog vid ett par tillfällen sagt att det borde spelas lite gladpunk på min begravning så att stämningen lättas upp lite.

Men annars, välj nåt fint.

Nåt som ni tycker är vackert, och som jag inte hatar. Inget jävla Coldplay eller nåt sånt dumt bara. Undvik det allra klyschigaste, och självklart bör det inte heller vara något kyrkligt mög på min begravning.

Som sagt, välj själva nåt trevligt som passar, annars kan ett lämpligt förslag vara:

Sigur Rós - “Untitled #6/E-Bow” (“( )”, 2002)



Finstämd men ändå lite trubbig, och i högtidligt begravningstempo. Jo, det skulle nog kunna fungera.

Dag 23 – En låt du vill ha på ditt bröllop

Det finns väldigt många fina löööövsångs. På riktigt alltså.

Nick Cave och Band of Horses ligger bra till. Tom Waits och ett lass singer/songwriters likaså. Antagligen skulle jag inte vilja ha någon av de där tusentals låtarna på temat “Vår kärlek är så underbar som enhörningar som lyckligt galopperar längs med regnbågen och skiter ut guldtackor som doftar bäbisnacke”, utan snarare sikta in mig på något lite mer jordnära. För det jag tycker är mest fascinerande med kärlek är de vardagliga sakerna. Mindre strö ut rosenblad över hela lägenheten - mer börja prata om något väldigt personligt minne när dagsetappen på fjällvandringen börjar bli sen, sur och trötthungrig.

R.E.M:s “At My Most Beautiful” är en mycket lämplig kandidat. Det är en underbart vacker och rörande liten bit om små vardagliga ting. Samtidigt känns den aningen för specifik, lite för personlig. Som att snylta på Michael Stipes känslor. Jag väljer därför istället en låt som för mig känns lite mer allmän, och ännu mer träffande. Som jag var inne på i vintras så är Ani DiFrancos “Smiling Underneath” gott och väl fin nog att framföra på ett bröllop:

Ani DiFranco - “Smiling Underneath” (“Red Letter Year”, 2008)



I don't mind waiting in line, no, no
I don't mind if the bills pile up and the work is slow
I don't mind the gas or the groceries or the drive
gone inside with you I'm having a good time

I don't mind the stoner waiter or the poorly cooked food
I don't mind little miss kitty or her knucklehead dude
I don't mind if every last person here is ugly and rude
long as I'm with you I got a good attitude
long as I'm with you

We could be stuck in traffic for over a week
with a car full of quintuplets who are all cutting teeth
and around my neck could be a flaming Christmas wreath
and I'd be smiling under
smiling underneath

I don't mind waking up early for a flight that's delayed
I don't mind our weeks vacation was chilly and gray
I don't mind the traffic cops or the TSA
long as I'm with you I'm having a good day
long as I'm with you

I don't mind spilling my hot sauce on my white shirt
I don't mind that twinge when I walk in that knee that I hurt
I don't mind my gums peeling back or my hair getting thin
long as I'm with you, I win
long as I'm with you

We could be stuck in traffic for over a week
with a car full of Quintuplets who are all cutting teeth
and around my neck could be a flaming Christmas wreath
and I'd be smiling under
smiling under
smiling underneath

Konsertdags för kidsen på söndag

Antagligen är farbror Hamburgertåg alldeles för gammal och trött för att åka till Huddinge på söndag kväll, för att se lite för många band spela.

Men du kanske är yngre/piggare, och kanske gör jag dig ändå sällskap isåfall, för att se War From A Harlots Mouth och framförallt IWrestledABearOnce (samt ett par band till).

Jag gissar att meckiga, svårgreppbara IWrestledABearOnce är riktigt sköna live, av bandets musikvideos att döma är så fallet. Så pallra dig dit vetja! Om inte annat för att se ett band som gjort en låt med det snajdiga namnet "Tastes Like Kevin Bacon":

Dag 22 – En låt du lyssnar på när du är ledsen

Det här är ju egentligen också ett par låtar som jag lyssnar på vid alla möjliga tillfällen. Men ibland passar det ju ganska bra med något sorgset när man bara vill vända sig inåt och tycka att det är syndast om mig i väääärlden. (Här ville jag länka till Alfons Åberg-låten med den texten, från LP:n med "Listigt Alfons Åberg" som jag hade när jag var liten, men den stod icke att finna på hela internet. Skit-internet.)

Här är tre ledsna låtar, där den första för övrigt både är sorgsen men muntrar upp mig på samma gång:

Rathergood.com - “Wrong Bananas”




Eddie Vedder - “Long nights” (“Music For The Motion Picture Into The Wild”, 2007)




Tori Amos - “Hey Jupiter” (“Boys For Pele”, 1996)

Dag 21 – En låt du lyssnar på när du är lycklig

Då brukar jag nog lyssna på...allt möjligt.

Eftersom jag lyssnar på rätt mycket dyster och/eller hård musik så slinker den sorten ned även under Lyckliga Stunder. För övrigt känns just begreppet lycklig lite kidnappat av reklamindustrin, men tillfreds, glad eller allmänt nöjd känner jag mig ju rätt ofta.

Äh, det här blev ju meningslöst dravel, här har ni ett par sköna låtar:

Ps. Om du bara har tid att ha Youtube-party till en video, välj isåfall Primus. Ds.

Mr.Bungle - “None Of Them Knew They Were Robots” (“California”, 1999)




M.I.A. - “Mango Pickle Down River” (“Kala”, 2007)




Primus - “Tommy the Cat” (“Sailing The Seas Of Cheese”, 1991)

Dag 20 – En låt du lyssnar på när du är arg

Macho-aggro-hårdrock brukar göra jobbet rätt bra. Här är tre (fyra) manliga favoriter:

Raging Speedhorn - “The Hate Song” (“We Will Be Dead Tomorrow”, 2002)




Pantera - “Slaughtered” (“Far Beyond Driven”, 1994)



The Haunted - “Dark Intentions” + “Bury Your Dead” (“Made Me Do It”, 2000)

The Jane Austen Argument

På Amanda Palmers senaste skiva, som jag skrev ett par rader om för ett par månader sedan, gör hon en duett med Tom Dickins och hans band The Jane Austen Argument. Låten, "Bad Wine and Lemon Cake" är trots sin lätt bombastiska musikalkaraktär en av mina favoriter hittills i år, så givetvis valde jag att titta lite närmare på denna för mig tidigare okända duo. Det är lite låg volym på detta klipp, men höj volymen och upplösningen, det är lätt värt det:



På deras Bandcamp-sida kan man inhandla debut-ep:n "The Birthing Pyre", och det kan ju vara en lämplig aktivitet såhär på söndageftermiddagen efter en dag i solen. Möjligen är det som jag tidigare var inne på lite väl mycket musikal över musiken, men samtidigt är det hyfsat nära The Dresden Dolls pianobaserade kabaretmusik, och på det stora hela väldigt trevligt.

The Jane Austen Arguments aningen oslipade men ack så fina cover på Tegan & Saras "Call it off" är förresten inte heller så dum:

Tim Minchin - "Storm"

Via alltid lika underhållande Vemihelvete hittades denna snyggt animerade video till Tim Minchins tänkvärda, uppkäftiga, sköna stycke "Storm":

Dag 19 – En låt från din favoritplatta

Efter alla dessa år, samma gamla favoritalbum. Både subjektivt och objektivt så är det här en rejäl milstolpe i musikhistorien. Och sett till metal-genren så är det kanske Den Viktigaste Skivan. De två föregångarna hade förstås gjort ett stort jobb med att skapa genren, men det här kom att bli skivan som definierar thrash metal. Ja, den och en annan helt sanslöst vass klassiker som släpptes halvåret senare, det magiska musikåret 1986.

Metallicas “Master Of Puppets” är en helgjuten skiva. Åtta låtar som visserligen alla är starka nog att stå för sig själva, men framförallt är det åtta låtar man med fördel lyssnar på i ordning. Från det olycksbådande akustiska introt till det avslutande militäriska marsch-riffandet. Just innan nämnda riffande har vi fått lyssna till en riktig rökare i form av:

Metallica - “Damage Inc.” (“Master of Puppets”, 1986)



Jag gick ju hårt (men rättvist) åt Metallica för ett par inlägg sedan, men då ska man komma ihåg att deras tre sista åttiotalsalbum, utöver detta inläggs huvudämne också “Ride The Lightning” och “...And Justice For All” alla nog tar plats på listan över världshistoriens 25 bästa metal-album.

Och "Master Of Puppets" är banne mig ohotad etta.

Big River Man - ny chans

Missa nu inte "Big River Man", höjdpunkten från Stockholms Filmfestival 2009, nu när du kan se den på SVT Play och allt under den kommande månaden.

Om du som jag äger en AppleTV så kan du dessutom streama direkt till den från din iPhone. Nästan magiskt.

(Ja, jag inser att min vibrerande nästipp är smärtsamt nära Steve Jobs snövita skinkor i det här läget, men vad annat kan man göra när han ger oss FRAMTIDEN, redan idag?)

Dag 18 – En låt som du önskar att du fick höra på radio

Radio borde vara ett medium lämpligt att användas för att hitta ny musik. Men de artister jag upptäckt via radion är nog under trettio stycken sammanlagt. Svensk radio är så löjligt likriktad, feg och slätstruken.

Den hårdare rocken hörs på en eller två av radiokanalerna, en eller två ytterst illa placerade timmar i veckan. Den mer alternativa musiken hörs inte alls. Av de dryga 550 artisterna som under de senaste dryga två åren byggt upp mitt iTunes-bibliotek gissar jag att inte ens en tredjedel någon gång spelats på svensk radio, och tittar vi på vilka som hörs regelbundet på radio är vi nog nere på en bra bit under tio procent.

Då har jag ändå inte så obskyr musiksmak, oftast.

För om du tittar på valfri Way Out West-laguppställning - och då snackar vi ändå om en av Sveriges större musikfestivaler - så hittar du ändå en hel del som du aldrig kan höra regelbundet på någon radiokanal. Samma sak om du spanar in kalendariet hos Debaser eller Södra Teatern. Och bor du i en mindre svensk stad är risken stor att du i princip aldrig får höra någon bra musik om du inte är jävligt aktiv i ditt letande.

Varför är det så här? Varför är det bara de med kass musiksmak som får njuta av musik de kan tänkas gilla via radion?

Åt helvete med hela skiten, här är Totalt Jävla Mörker:

Totalt Jävla Mörker - “De naglar fast mig på korset” (“Söndra och Härska”, 2009)