På sitt femte album, "Home Sweet Mobile Home", fortsätter 28-åriga Nellie McKay att gäcka sina lyssnare. En lätt eklektisk - för att inte säga fullständigt schizofren - mix av stilar bjuds under den timme de sjutton låtarna (inräknat de fyra bonuslåtarna på specialutgåvan) pågår.
Mest är det som att lyssna på en Broadwaymusikal ifrån svunna tider, där storbandsjazz, bebop och swing står på programmet. Men just som man tror sig ha fått grepp om skivan så dyker en reggaelåt upp. Eller en svängig calypso.
Eller en helt vanlig poplåt i Suzanne Vegas anda, som öppningsdängan "Bruise on the Sky" - ett stycke musik jag blivit fullständigt förälskad i, och dessutom en låt som är ytterst nära att lyckas reclaima den ofta så bespottade tonartshöjningen ifrån schlagerhjonen.
Det spretar alltså återigen rätt ordentligt. Mer än på fjolårets "Normal as Blueberry Pie – A Tribute to Doris Day" som jag aldrig riktigt föll för. Och jag faller inte heller pladask för "Home Sweet Mobile Home". Det är en väldigt fascinerande skiva ifrån en ännu mer fascinerande artist, men åtminstone på skiva blir slutresultatet än en gång mer intressant än bra för Nellie McKay.
Oberäkneliga jeppar i förvridna gummimasker med basebollträn gömda bakom ryggarna är det absolut första jag kommer att tänka på när jag lyssnar igenom norska trion Årabrots "Revenge". Tänker på de ruggiga slaktarna i Jennifer Lynchs "Surveillance", den småläskiga plastvarianten av Primus i "Wynona's Big Brown Beaver", och de stundtals ganska skruvade banden Kong och Slipknot.
Årabrot - döpta efter en soptipp - uppträder dock inte iklädda masker, men det hindrar inte att musiken fullständigt stinker vansinne och skumhet.
Malande och skitigt, skramligt och enformigt dundrar detta skräckfilmsflörtande tåg på i sin egna makliga takt. Som allra bäst blir det när de sneglar åt nyss nämnda Slipknots håll, jag tänker då främst på Iowa-ensemblens släpiga örhängen "Scissors" och "Iowa". Drygt tolv minuter långa "The Dolorous Years" är en riktigt mäktig höjdpunkt på detta tredje album ifrån Årabrot. Vid åtminstone en snabb anblick tycks trion inte lägga speciellt mycket vikt vid själva låtstrukturerna. De kan mangla rock'n roll i tre och en halv minut för att sedan jamma loss i monotont och avskalat mangel som håller på i en hel evighet.
Det är förresten ganska likt ett lite oflamsigare och osvängigare Kong, och ibland tänker jag på ett långsamt Sikth, främst sångmässigt. Jag hör också spår av Switch Opens, Melvins och Sonic Youth, men där någonstans får det vara nog med namedroppande.
För hur man än vänder och vrider på Årabrot så är det känslan som är det viktiga. Och känslan är:
Lås överlåset, tänd nattlampan och bulla upp med favoritnallen i sängen, för det lär bli en lång och kallsvettig jävla natt.
Här är förresten "End of First Chant II", en av de svängigare låtarna från skivan, komplett med en rimlig musikvideo och allt:
- - - -
Årabrots intåg på årsbästalistan gör också att deras raka motsats, First Aid Kit, tvingas lämna densamma i och med att vi nu är uppe i 20 album.
Försöker samla tankarna efter aftonens besök på tidlöst märkliga Café Piastowska.
Näppeligen får man varje dag sitta i en mysig källare inredd som ett samarbete mellan David Lynch och en senil polsk dam från landsbygden.
Sitta där och vänta 15 minuter på en meny, 20 minuter till på en rätt spritig öl som antagligen betingade runt 60 öre i inköpspris, och ytterligare ett antal minuter på förrättssoppan, som för dagen är en (väldigt god!) "Rågmjölssoppa".
Tidsbegreppet är liksom inte riktigt närvarande hos denna polska raritet.
Maten är dock smått fantastisk, och pyntet på väggarna; polska regenter, en häxa i en monter, en mjukisget, lite julpynt, samt en knypplad bordsduk med motivet "två påfåglar pickar på en jättefallos" bidrar till den sköna stämningen.
Till nästa gång kan jag ändå känna att personalen kan rappa på åtminstone en liten aning mer, nästan fyra timmar i källaren är ganska mycket för att avverka rågmjölssoppa, schnitzel med surkål och några öl.
Att översteservitrisen bortförklarade kvittostrulet med att det blev kaos med nån Professor Dibsky väger visserligen upp en del för segheten.
Med en lite snabbare mix av Sigur Rós och Isis har japanska Envy på sitt sjätte album "Recitation" tagit ännu ett par kliv längre in i post-rock-land, men ännu med sina hardcorerötter ständigt närvarande.
Det hela mynnar ut i en av 2010 års allra bästa skivor.
Så pampigt, så vackert, så bräckligt och så oerhört kraftfullt på samma gång. Långa stunder av uppbyggnad, talade partier som bara nästan går över gränsen vad gäller pretentioner, och en maffigt desperat (skrik)sång ifrån Tetsuya Fukagawa, som givit mig gåshud många gånger under de senaste veckornas många lyssningar.
Skivan kommer dessutom fortsätta växa i lurarna ju längre tiden går. För det är i hörlurar "Recitation" måste avnjutas. Om du inte bor på landet kommer du annars inte att kunna spela den högt nog; Det kommer liksom bli arga lappar i trappuppgången och Störningsjouren och allt sånt, bara för att du rycktes med i Japans bästa post-hardcore.
Och som bakgrundsmusik tror jag den gör sig rätt dåligt.
"Worn Heels and the Hands We Hold" är en rätt så representativ låt för skivan, och detta fina stycke musik har dessutom begåvats med en riktigt snygg video:
Än mer magisk är emellertid "Last Hours of Eternity" som inleds likt något från den sanslösa mörka andra halvan på Sigur Rós "()", och sedan byggs upp under nästan fem minuter innan sången kickar in. Resultatet blir en låt som får mig att känna att Isis beslut att lägga ned verksamheten var rätt och riktigt.
"Recitation" kanske inte är årets mest banbrytande album, men nog jävlar är det definitivt tillräckligt bra för en plats väldigt högt upp på årsbästalistan, och absolut tillräckligt bra för en uppmaning om att ALLA MÅSTE LYSSNA.
Idag (eller: i slutet av förra veckan då biljetter inhandlades) stod konsertvalet mellan Red Sparowes på Debaser och Wildbirds & Peacedrums på Södra Teatern. Valet föll på sistnämnda akt, delvis på grund av att tyst publik på Stockholms bästa konsertlokal kändes hetare än ståplats och förmodat lång väntan på ett alltid lika sorligt (och förvisso alltid trevligt) Debaser där publiken ständigt har så svårt att hålla käft.
Men framförallt valde jag Wildbirds & Peacedrums för att de är ett helt makalöst liveband.
Under de inledande låtarna slås jag av hur lik Mariam Wallentins underbara sångröst är Beth Gibbons dito, och med trummor, steel drum (vilket delvis också för tankarna till The Knife) och den suveräna sången låter det också till en början ungefär som en unplugged-konsert med Portishead, tror jag.
Ganska snart kliver en åtta man stark isländsk kör in på scenen iförda någon blå, lite tightare variant av kläderna ifrån Bröderna Lejonhjärta. Det är samma kör som hördes på Björks "Medúlla" och det märks. På ett bra sätt. Sist jag upplevde denna skapligt unika duo var på Way Out West för snart två och ett halvt år sedan. Sedan dess har de fyllt på sin låtkatalog med ett helt gäng låtar, och variationen är ännu ett ess i rockärmen.
Mariam och trummande maken Andreas Werliin är utbildade musiker, vilket skulle kunna leda till något väldigt artsy-fartsy (vilket det bara blir ett par gånger...), men istället utstrålar de båda ett kunnande och ett lugn som gör att de vågar ta ut svängarna rejält. Samtidigt krånglar Wildbirds & Peacedrums sällan till det, utan bygger läckert och rejält sin musik på de två kanske mäktigaste beståndsdelarna - trummor och sång.
Det låter fantastiskt, det ser fantastiskt ut, och jag funderar som bäst på om det här eller Scout Niblett på Strand är årets vassaste konsert för min del.
På skiva tycker jag inte alls att Wildbirds & Peacedrums är lika bra, men här är iallafall två fina videos (och låtar):
För ett halvår sedan funderade jag ju på vad Julie Christmas håller på med nuförtiden. Nu vet jag: Första soloalstret "The Bad Wife" släpps om en vecka och finns redan nu ute för tjuvlyssning på några av Internets mer ljusskygga platser.
På sitt femte album, "Home Sweet Mobile Home", fortsätter 28-åriga Nellie McKay att gäcka sina lyssnare. En lätt eklektisk - för att inte säga fullständigt schizofren - mix av stilar bjuds under den timme de sjutton låtarna (inräknat de fyra bonuslåtarna på specialutgåvan) pågår.
Oberäkneliga jeppar i förvridna gummimasker med basebollträn gömda bakom ryggarna är det absolut första jag kommer att tänka på när jag lyssnar igenom norska trion Årabrots "Revenge". Tänker på de ruggiga slaktarna i Jennifer Lynchs "Surveillance", den småläskiga plastvarianten av Primus i "Wynona's Big Brown Beaver", och de stundtals ganska skruvade banden Kong och Slipknot.
Med en lite snabbare mix av Sigur Rós och Isis har japanska Envy på sitt sjätte album "Recitation" tagit ännu ett par kliv längre in i post-rock-land, men ännu med sina hardcorerötter ständigt närvarande.
Idag (eller: i slutet av förra veckan då biljetter inhandlades) stod konsertvalet mellan Red Sparowes på Debaser och Wildbirds & Peacedrums på Södra Teatern. Valet föll på sistnämnda akt, delvis på grund av att tyst publik på Stockholms bästa konsertlokal kändes hetare än ståplats och förmodat lång väntan på ett alltid lika sorligt (och förvisso alltid trevligt) Debaser där publiken ständigt har så svårt att hålla käft.
