Don Björn

Beslutet med det "lila" extra

"– Vi är övertygade om att en sammanhållen inhemsk ishockeyrörelse bäst främjar svensk ishockey och dess utveckling, säger Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund."

AIK får alltså nej till KHL, kanske inte så oväntat.

Men "sammanhållen inhemsk ishockeyrörelse"?? Skämtar han eller?

Då får väl herr Englund börja göra det möjligt för allsvenska lag att ta sig upp i Elitserien? Idag är de ekonomiska skillnaderna så löjligt stora att det krävs ekonomisk doping i någon form för att kunna göra en vettig satsning mot Elitserien.

Antingen i form av Ejendal- eller Percypengar, eller så gör man huvudlösa satsningar utan täckning à la Gnaget. Eller harvar vidare år efter år med ständigt minskande publiksiffror.

Dels så skulle jag vilja utöka Elitserien med (minst) två lag till. Inget hockeyfan (undantaget de inavlade värmlänningarna och nån förvirrad kristen jönköpingsbo) kan ju tycka det är kul att samma lag möter varandra i femtioelva meningslösa matcher innan slutspel?

Och med nuvarande ekonomiska förutsättningar så kan inte lag från Elitserien och Allsvenskan mötas under någorlunda rättvisa förutsättningar under samma säsong, så till en början måste vi ha åtminstone ett eller två lag från respektive serie som direkt byter plats med varandra varje säsong. Gärna kval för ytterligare två lag så att det blir lite action.

Det bästa för svensk hockey på kort sikt tror jag vore att Färjestad och Frölunda åkte ur en säsong. Då skulle det bli drag i Allsvenskan, och idioterna i dessa bonnklubbars ledningar skulle tjata mindre om en stängd Elitserie...

Black Armys ordförande Victor Capel tycker förresten ungefär som jag.

Framtidens läktarkultur

GUD vilken härlig stämning och vilket tryck det ser ut att vara på bilden! Kan knappt bärga mig tills AIK spelar på anrika Swedbank Arena där man på samma gång kommer att kunna känna historiens vingslag som uppleva framtidens läktar- och supporterkultur!

Skål på er mina ariska vänner! Skål för framtidens pöbelfria fotboll! (Särskilt till stekarsvinet i soffan som ju av allt att döma är en passionerad fotbollsälskare.)

Snön

"All trafik som går ovan jord är inställd" är ändå en rätt maffig störning även för att vara SL.

Newsom + snöstorm + kaffe

Joanna Newsoms färska trippel(!)album är än så länge det perfekta soundtracket till snöstormen utanför fönstret, morgonkaffet som avnjuts kl.13:47, och ikappläsandet kring Eguren-värvningen.

Funderar som bäst på om det är värt att lägga 49:- på att se AIK-KFF om 10 minuter.

Newsom var det ja. Har som sagt bara lyssnat på halva albumet, en gång, men den första reaktionen är att det är en helt naturlig fortsättning på den egensinniga harpistens karriär. Mognare än debuten, och där de svulstiga tiominutersstyckena som hördes på "Ys" nu känns lite mer genomarbetade.

Det här gamla liveklippet är förresten inte så dumt:



Roligt också att Newsom är tillsammans med Andy Samberg, som ju ligger bakom den hårdaste gangstaraplåten ever:

The man your man could smell like

Hello ladies,

Min bror tipsade om de här reklamfilmerna, som lätt är de bästa sedan Terry Tate - Office Linebacker.





Äh, såklart att vi ska ta en promenix längs memory lane och spana in Terry också:



Råååligt rååligt.

Vissa dagar...

...när jag bläddrar igenom utrikessidorna så vill jag bara spränga hela världen.

Katolska kyrkan fortsätter att frejdigt våldta småpojkar, i Malaysia och Saudiarabien straffar man år 2010 folk med piskrapp. I det senare fallet får ett jävla as 120 piskrapp (och koranstudier) för att han skaffat sig två fruar för mycket. Det är sjukt i så många led att jag tappar räkningen.

Jag är helt övertygad om att världen skulle bli en betydligt bättre plats om folk slutade tro på tomtar, troll, gudar och andra sagoväsen. Eller som Facebookgruppen heter: "Det är snart 2000 år sedan jesus dog, kanske dags att glömma och gå vidare?"

Nej, sätt igång och asfaltera Gazaremsan, sno påvens hatt, och avskaffa alla de religioner som inte står för människors lika värde.

Skivsamlingsprojektet

Att föra över en rätt stor skivsamling från fysisk form till mestadels "ettor och nollor".

Recept för typ 1 500 skivor.
Tidsåtgång: Kanske ett år om man gör ett par skivor om dagen.

• Ett lass med cd-lådor från Granit
• Omotiverat dyra registerkort ifrån samma ställe
• De HELT suveräna plastfickorna CDf3 ifrån Cd In Case
• X Lossless Decoder (XLD) för att rippa skivor
• En fet hårddisk, ska så småningom bli två för redundans. Tror inte riktigt på NAS och RAID och sånt för hemmabruk.

1. Rippa skivan med XLD, output i mp3 och FLAC samtidigt. Grymt smidigt. Bäddar in skivomslagen i id3-taggarna på mp3:orna också, blir roligare att bläddra i skivsamlingen på exempelvis PS3:an då.



2. Lägg in slutresultatet på den stora hårddisken, vi kör en huvudmapp för FLAC och en för mp3.



3. Flytta över skivan till ett tunt plastfodral, sätt ned i bokstavsordning. (Vi sorterar just nu på förnamn, möjligen lite okonventionellt.)



Jag vet förstås inte om det här är den optimala och mest framtidssäkra lösningen.

Antalet skivlådor blir rätt stort, just nu när vi inte hunnit så långt får vi plats i två, men när allt är klart gissar jag på typ ett dussin lådor vilket ju tar en del plats det också. Kanske väljer vi nån annan variant, skulle vilja ha något ännu mer bläddervänligt à la skivaffär. Hur gör man med alla pappfodral, ska man lägga dem för sig någonstans eller tillsammans med resten? Kanske visar det sig att behovet av fysiska cd-skivor är ännu mindre än vi trott och att de bara kommer att stå på vinden och samla damm.

Formaten då? Att köra i både mp3 och FLAC känns vettigt, då mp3 är utbrett och spelbart, medan FLAC låter bättre.

Vidare konceptet att ha hela skivsamlingen på en och samma disk...ska man hålla på och kopiera därifrån när man ska ha med sig några skivor i bilen? Plugga in den i något mediacenter som kan streama till resten av världen?

Vi har hur som helst inte målat in oss i något hörn med den här lösningen, återstår att se vilka filformat och tekniker som är standard om 5-10 år. Under tiden kommer iallafall många hyllmeter att sparas.

Marina and the Diamonds - "The Family Jewels"

Nej, det börjar inte särskilt bra. Öppningsspåret ”Are You Satisfied?” låter trist radioskval, och därpå följande ”Shampain” har en ”Radio Ga Ga”-vers och en gammal ABBA-disco-refräng men känns sammantaget lite trött. Under flera av de inledande låtarna måste mina tidigare referenser som Fiona Apple, Bat For Lashes och Feist kompletteras med...ja, vad som nu är veckans smak på reklamradion. Lady Gaga kanske.

Jag har sett fram emot Marina and the Diamonds debutalbum sedan singlarna ”Mowgli’s Road”, ”Obsessions” och ”I am not a Robot” dök upp under förra hösten, dessutom kompletterade av ett par rätt schyssta b-sidor. Nu är skivan här, och jag kan konstatera att singelspåren definitivt hör till de vassaste låtarna.

Senaste singeln ”Hollywood” är dock betydligt skönare i den akustiska version som också spelats in:



Lite drygt halvvägs ändrar så ”The Family Jewels” karaktär. Det blir en vemodigare stämning, och de Dresden Dolls- och Regina Spektor-influenser jag halvt förgäves suttit och letat efter börjar dyka upp. Det börjar med ”Hermit the Frog” där Marina Diamandis – som kvinnan bakom detta band heter - i vanlig ordning visar upp ett brett och lekfullt sångregister. Sorgsna ”Rootless” är pampig och finstämd. Kate Bush-iga ”Numb” likaså.

”The Family Jewels” är en spretig och intressant debut, från en ung dam som skrivit en samling låtar så spännande att det här kan bli riktigt stort. Samtidigt kan jag tänka mig att jag rent personligen kommer att tröttna rätt snabbt. Det händer rätt ofta med skivor av den här typen, när låtarna sätter sig vid första lyssningen och som dessutom har en aningen högdragen ton.

Att den bildsköna kvinnan redan fått ur sig fyra musikvideos i en tid där musikvideon känns allt mindre viktig är förresten anmärkningsvärt.

Jag är som synes kluven. Marina and the Diamonds debut är nog inget årbästalistematerial. Skulle nog sätta 6 av 10 om jag gav mig på ett betyg.

Max falska/norrländska marknadsföring

Nu är det andra gången på kort tid (den förra hette "Big Hot" eller nåt sånt, var liten och svag) som Max kör en kampanjburgare på temat "hot". Testade "Hot American" igår, och den var banne mig inte spicy nånstans.

Nej Max, jag säger "Välkommen till Stockholm" till er, och ber er att inte använda era fjuttiga norrländska smaklökar nästa gång det ska byggas starka kampanjburgare.

Over and out.

Oink oink

Och som ett brev på posten så går de hedervärda polisernas chef ut i offentligheten och håller dem bakom ryggen.

Älskar den svenska poliskåren. Älskar att vara fem gånger skrajare när jag går förbi en väktare eller snut än valfritt ungdomsgäng.

Jag vill bli som far...

...jag vill bli snu-u-u-u-uuut!

Dagens stora internetsnackis är sagan om hur två civilklädda snutar beter sig som civilklädda snutar gör ibland. Jag länkar väl dit jag också.

Till Röda korsets styrelse och ledning: Vänligen ät skit och dö.

Kommunisten i mig brukar bli rätt ilsk när det gäller "marknadsmässiga löner" som "styrelsen satt", som gör att vita medelålders män (och ett försvinnande litet antal kvinnor) tjänar hundratals gånger mer än någon som faktiskt utför ett riktigt arbete på dagarna.

Gissa då om jag är bra nära att koka över när jag läser om Röda korsets härliga business. En business som jag i mitt naiva sinne hade fått för mig byggde på solidaritet, välgörenhet och ideellt arbete av små, små tanter skramlandes med bössor.

Se nu för fan till att skramla ordentligt, kärringjävlar, så att enkronorna räcker till att ge Bengt Westerberg och Ann Gardulf skäliga ersättningar för sitt hårda slit!

- - - -

Tur att jag har en skiva kristen metalcore att lyssna på som gör mig aningen frommare. Alltid lika kul när några metalcorehårdingar visar sig vara galet kristna. När låtar som annars på sin höjd brukar handla om att slå in ansiktet på någon helt plötsligt handlar om Jesus, och de gutturala vrålen bildar ett "Gloooooryyyyy!"

Med det sagt, Divide the Sea:s färska platta "Man" är inte alls särskilt pjåkig, musikaliskt sett någonstans mellan Hatebreed och 36 Crazyfists, men aningen valpigare.

Mer å mer data - revisited

Vår familjs första dator hade en hårddisk på 210 Mb om jag minns rätt. Och det var ändå mycket på den tiden.

Nu köpte jag just en extern liten historia, stor som två (eller möjligen tre) dvd-, förlåt, bd-fodral, som rymmer TVÅ JÄVLA TERABYTE! (En tvåa och skitmånga nollor.)

Det blir som sagt bara mer å mer data...

Göteborgs Filmfestival - resten

Vi missade helgens första film, "Dear Lemon Lima", eftersom tåget var lite försenat, och kalenderexportfunktionen hos Göteborgs Filmfestival lurade oss att filmen började en timme tidigare än den gjorde. Så kan det gå.

- - - -

Ok att Göteborg är en rätt liten byhåla, men vi lyckades planera in lite väl många Haga/Bergakungen-combos med långa raska promenader på glashala gator som följd. Nästa år ska detta optimeras bättre.

- - - -

Utöver de fyra långfilmer vi såg så hann vi även med ett lass med kortfilmer. Bland annat förfilmen "Tord och Tord" som var grymt skön. Här är trailern, alla måste titta:



Sedan gick vi på tvenne kortfilmsrallyn i form av "Svenska Bilder 7" och "Svenska Bilder 8". Generellt hög klass på kortfilmerna, och extra bra var "Räven", "Kärleken - en musikal om livet", "Marskatterna och Leksaksbilen", "Tröst" och "Mitt Politiska Hjärta".

(Allra sämst var en dansk jävla prettofilm som heter "Ensenada", blir fortfarande förbannad bara jag tänker på den. Fyyyy faaaan. Dö.)

- - - -

Hög klass också på fin-indiern Maharani. Vi gick halvt planlöst och letade efter en lagom bra indier att äta på mellan filmerna, och började snacka rent allmänt om att det finns lite för få fin-indier typ Dado. Då sprang vi som av en händelse på guldkornet Maharani. Rekommenderas!

Göteborgs Filmfestival - La Mission

”La Mission” – Betyg: 6/10

”Vatos Locos forever man!”

San Francisco-skildringen ”La Mission” börjar rätt roligt för en som under ungdomsåren sett den knallhårda gängrullen ”Blood in, Blood out” säkert tolv-femton gånger, eftersom de två första snubbarna i bild är Cruz (Jesse Borego) och Paco (Benjamin Bratt).

Här spelar Bratt den hårde Che Rivera som lever för sina lowriders och sin barrio, charmiga latinodistriktet The Mission i San Francisco. Och för sina polare, där jargongen dem emellan är, som klyschan säger, rå men hjärtlig. Kruxet är Ches son Jesse som aningen ofrivilligt kommer ut som homosexuell, vilket får den böghatande katoliken Che att förskjuta honom och samtidigt skaffa sig (ännu) en livskris.

Peter Bratt (Benjamins brorsa) har skrivit och regisserat denna rätt så raka film som stämningsmässigt ligger någonstans mitt mellan indie och Hollywood. Historieberättandet är rakt och tyvärr också aningen förutsägbart.

Samtidigt är ”La Mission” en väldigt varm och färgstark film där framförallt Jeremy Ray Valdez imponerade stort på mig med sin smakfullt lågmälda insats i rollen som Jesse.

"Rich I tells ya!!!"

Plockade på mig ett par matnyttiga broschyrer igår, och en sak säger jag er:

När jag väl gått kursen och lärt mig göra guld så kommer jag att komma ihåg vilka som är mina riktiga vänner.

Då duger det minsann inte att komma med sin falskhet och vilja ha del av kakan.

Inte när jag är 12 meter hög och helt klädd i guld!!!



(Vi får se om jag även hinner anmäla mig till "Alkemisk Teaterkurs". Prio ett är som sagt: 12 meter hög. Klädd i guld.)

Göteborgs Filmfestival - Cooking History

”Cooking History” - Betyg: 6/10

Jag sitter sällan och runkar till krigsdokumentärer på Discovery. Tycker rent av inte att krig är särskilt tufft överhuvudtaget. Blev klar med lumpen på en dag.

”Cooking History” är emellertid en lite annorlunda krigsdokumentär.

De krig som beskrivs sträcker sig från andra världskriget via revolutioner i Ungern och dåvarande Tjeckoslovakien till Jugoslaviens splittring. De som berättar om krigen är alla militärkockar, och anekdoterna tar ofta avstamp i just matlagningen (även om en hel del annat också ryms). Ett väldigt smart grepp som gör att filmen känns såväl unik som personlig.

Problemet med ”Cooking History” är ett par av de rätt mysko dramatiseringar och iscensättningar som förekommer (en del av dem är förvisso klockrena), och att det är minst en skära halsen av djur-scen för mycket. Jag tror också att filmen skulle vunnit på färre, och längre intervjuer, nu blir det lite hattigt och alla kockar är inte jätteintressanta att lyssna på.

Men i stort är det en charmig, annorlunda, lärorik och sevärd dokumentär.

Och tanten som intervjuas samtidigt som hon går i svampskogen är magiskt kul.

Göteborgs Filmfestival - Paju

"Paju" - Betyg: 7/10

Inte lika kall och skitig som ”Animal Town”, men nog finns det likheter mellan de två koreanska filmerna. Främst kring de stora, gripande personporträtten, men också i de mer dramatiska scenerna som ofta är så pang på att de känns som en fet knytnäve i magen.

”Paju” är ett mångbottnat drama med hackig tidslinje. Till en början är det lite svårt att hänga med i tidsförflyttningarna, men ganska snart sugs man in i de rätt så deppiga livsöden som presenteras.

Den väldigt förenklade beskrivningen är att ”Paju” handlar om Joong-Shik och kvinnorna i hans liv. Samtidigt är det en rätt så politisk film, och nyss nämnda kvinnor målas som sagt upp i form av stora porträtt. ”Paju” är en storslagen, komplex och väldigt vacker film, och att göra filmens tre huvudpersoner (framförallt Joong-Shik och Eun-mo) till mer eller mindre bångstyriga politiska kämpar är ett genidrag då det skänker en ytterligare nyans till deras redan komplexa karaktärer, och mer krydda till en redan mustig story.

Det blir en stark sjua till denna film som - till skillnad från ”She, A Chinese” som jag skrev om igår – dröjer sig kvar länge i huvudet.

Göteborgs Filmfestival - She, A Chinese

"She, A Chinese" - Betyg: 4/10

Den unga kinesiskan Li Mei har när vi får lära känna henne aldrig sett världen utanför hembyn, men under ett antal kortare kapitel får vi följa med när hennes vyer vidgas (via staden, till Europa). Li Mei är en trulig, lite osäker tjej som får lära sig om livet och människors allmänna otrevlighet den hårda vägen.

Det känns som att filmen ”ung kvinna utnyttjas av elaka män” har gjorts ungefär hundra gånger, och ”She, A Chinese” placerar sig betygsmässigt på den undre halvan inom genren. I vissa scener blixtrar den till och den känslomässiga kniven vrids om ordentligt i magen, men oftare är denna dystra historia inget som berör speciellt mycket.

Michel Gondry gör en video

...närmare bestämt till Mia Doi Todds "Open Your Heart". Och fint blev det. Lite som en Sony Bravia-reklam körd igenom det lekfulla, egensinniga och alltjämt lite småkackiga Gondry-filtret:

Enter the Ninja

Jag får banne mig inte ihop det här. Blanda lite Boomfunk MC's, lite Gummo, David Lynch, District 9, Aqua och Speak, kör runt i en mixer under fem och en halv minut. Vips så sitter du där med den sydafrikanska rapgruppen Die Antwoord och en riktigt störd låt. Jag kan inte bestämma mig för om den är jävligt catchy och skön, eller bara otroligt töntig. Det började med att jag via en annan blogg sprang på den här hillbillyvideon, som ju enbart känns på skoj, och sedan hittade jag "Doosdronk" som i stort sett svänger på riktigt.

Mycket, mycket märkligt alltihop.

Apropå Manic Monday

Min kompis, vi kan kalla honom Doktorn, berättade en Finlandsbåtsanekdot härom veckan i samband med att vi lyssnade på den där finska versionen av "Kung Fu Fighting"

( )

Han hade stått på dansgolvet och stuffat, och en finsk coverversion av "Walk Like an Egyptian" hade dragit igång. Kul kul, tänkte han och hans vänner, tills refrängen dök upp. Den gick något i stil med "[nånting nånting] routsialainen" varpå alla finnar i rummet la sig till med en oerhört fånig gångstil.

Nån som vet mer om detta?

Skulle gärna vilja höra låten. Och lära mig dansen.

Manic Monday

Statusrapport:

Lyssnar på nya Massive Attack. Drar mig till minnes hur onykter jag var under Martina Topley-Birds spelning på ATP-festivalen. Tar mina första stapplande steg med Google App Engine, i väldigt maklig takt. Funderar på att borra lite i väggen och sedan se lite Sons Of Anarchy. Har HELT fastnat i SAMCRO:s sjuka och obehagligt fascinerande värld. Dricker kaffe ur den bästa muggen.

"I'm never gonna work another day in my life,
the gods told me to relax..."