Nytt på årsbästalistan - Convörrdschj

Två ord: Herre. Jävlar.

Tegan and Sara - "Sainthood"

Var på väg att börja med klyschan att Tegan and Sara är som ett årgångsvin, men hoppar över den och nöjer med att konstatera att de kanadensiska tvillingsyrrorna hittills blivit klart mycket bättre för varje skiva de släppt.

Jag har gjort mitt allra bästa för att lyssna sönder två år gamla ”The Con”, men utan framgång. Den skivan producerades av systrarna Quin tillsammans med Chris Walla från Death Cab For Cutie, och just produktionen hjälper verkligen till att göra ”The Con” till en bottenlös godispåse där nya överraskningar hela tiden ligger och väntar.

Man behöver inte sitta på nålar särskilt länge innan man inser att produktionsreceptet ungefär är detsamma på purfärska ”Sainthood”, som dock har ett mer åttiotalsklingande sound. Inte minst i ”Paperback Head” där refrängen handlar om en ”material girl”. Redan i öppningsspåret ”Arrows” leks det med ljud, där refrängen gradvis blir fylligare på ett oerhört snyggt sätt.

Under de första genomlyssningarna gillade jag varken skivomslag eller skiva speciellt mycket, men nu har båda växt. Omslaget är skithäftigt, och musikaliskt är det numera bara två eller tre spår som jag inte tycker väldigt bra om.

Skivan är inte lika direkt som ”The Con”, samtidigt som många av låtarna bygger på upprepning. Avslutande ”Someday” är underbart avig och tjatig och seglade redan på andra försöket upp som en av mina tio favoritlåtar med Tegan and Sara.

Poppunkdängan på ”The Con” heter ”Hop a Plane”, här heter den ”Northshore” och är en suveränt charmig historia med en struttig vers och en löjligt trallvänlig refräng. Saras körsång i sista refrängen är fantastisk. Annat trallvänligt är första smakprovet ”Hell”, och aningen lågmälda ”The Cure”. Två låtar som för övrigt, i sällskap med förhållandevis tunga ”Don’t Rush”, har AFI-basisten Hunter Burgan som medkompositör.

Efter knappt 37 minuter är kalaset över, men ”Sainthood” är så pass bra att den gott kan gå på repeat. Platsar på årsbästalistan gör den också.

Lyssna på Spotify eller MySpace.

Eller live på Debaser om ungefär tre veckor. Det kommer bli roligt mellansnack och fina sånger. Se här, där Tegan bland annat nojar sig över att för en gångs skull varit den som skrivit "hitlåten":

En afton med Nick Cave - efteråt

Förhoppningsvis lydde ni mitt råd och köpte biljetter till "An Evening With Nick Cave".

Det var nämligen förjävla bra.

Förväntningarna var hoppfulla men lite förvirrade. Skulle det bli sagoläsning, spoken word, flams eller musik? Det blev i första hand en avskalad konsert, men med stora inslag av sagoläsning, frågestund och en del flams.

En aningen hes Nick Cave inledde med att vara sagofarbror och läsa litegrann ur färska boken "The Death of Bunny Munro" , därefter fick han sällskap av två av sina gamla vapendragare Martyn Casey och den ständigt lika festlige multiinstrumentalisten Warren Ellis.

Det blev en sällan skådad hitkavalkad, med Herren Caves lugnare nummer i centrum. Mellan varje låt tändes salongen upp och Cave bjöd in till frågestund. Dessa blev av det lite mer "ropa högst"/tramsiga slaget, men det kändes väldigt publiknära, varmt och underhållande. En publikmässig höjdare var den förvirrade kvinnan som skrek efter "The Mercy Seat" sekunderna efter att de sista tonerna av "The Mercy Seat" klingat ut, och Nick Caves samspel med denna kvinna kvällen igenom fick mig nästan att tro att hon var anställd för att medverka i showen. En annan frasse, uppe på balkongen, skrek idogt efter den finstämda gamla biten "Watching Alice", men Cave viftade bort dessa uppmaningar eftersom "Watching Alice" är en fin sång, medan huvudpersonen Bunny Munro inte tänker fullt så fina tankar.

Bokutdragen lovade förresten väldigt gott, och det blir nog ett inköp av boken framöver.

Men som sagt, musiken stod i centrum. Nya versioner av "The Mercy Seat", "Do You Love Me", "Red Right Hand" och en febrig, avskalad "Tupelo". "The Ship Song", "The Weeping Song", några verkliga guldkorn från fantastiska "No More Shall We Part". En (inte så oväntat) malande "Grinderman" och några alster från senaste Bad Seeds-skivan. Allt som oftast fruktansvärt bra.

Tyvärr fanns inte PJ Harvey på plats i publiken den här kvällen, men annars fanns inte mycket mer att önska av showen.

Den som gillar Nick Cave - och det gör man väl i regel om man är vid sina sinnens fulla bruk - skulle ha stormtrivts igår. Vi som var där gjorde det.

SVT var förresten där och filmade, så kanske kommer denna afton snart till ett licensbetalande vardagsrum nära dig.

(Bilden tog jag på Way Out West förra året. Numera är Nick Cave utan mustasch eftersom hans fru, fick vi veta, tyckte att det var lite som att kyssa en liten dörrmatta luktandes curry och gamla cigg. Så hon drogade ned honom och rakade av den.)

Erik och Lennart

Jag skrev för några månader sedan om ett par taktiskt hämmade lirare som sitter rätt nära oss på Råsunda. Ytterligare ett par rader nedanför oss sitter Erik och Lennart Olsson, "AIK-tvillingarna". Vi har varit lite oroliga under de senaste matcherna då Erik synts till som vanligt, men inte Lennart. (Dessutom har en jobbig fotograf knatat runt i trapporna och skymt sikten.)

Igår var dock en magrare Lennart tillbaks på Råsundas läktare igen, och hans frånvaro förklaras idag i ett oerhört välskrivet, varmt och gripande reportage i DN Söndag.

Läs det.

Black Cobra - Chronomega

Om du tyckte att Mastodon började låta som ett gäng småkaksnasande flickscouter i o m "Leviathan" (varför du nu skulle ha gjort det) så är San Franciscos Black Cobra medicinen för dig.

Sluskigt och ösigt, och helt perfekt i väntan på nästa High on Fire-platta som sägs dyka upp i början av nästa år.

Black Cobra är bara en duo, men låter som en hel jävla armé av elefanter körandes ångvält rakt över en medelstor stad mitt under rusningstid.

Färska plattan "Chronomega" kan mycket väl vara årsbästalistmaterial, ska fundera vidare på den saken.

Snöleoparden

Snöleoparden är nu installerad, och nog känns det lite fräschare, lite snabbare, och datorn luktar lite godare.

Marina and the Diamonds

Om du liksom jag dyrkar Fiona Apple, Regina Spektor och Amanda Palmer (Dresden Dolls) samt gillar Feist och Bat For Lashes en del så borde du också lyssna på brittiska Marina and the Diamonds (Myspace | Spotify).

Än så länge har den unga walesiskan bara släppt ett par singlar/ep:s, men en fullängsdebut vid namn "Family Jewels" är på gång till tidigt nästa år.

Internetskoj vi minns - "Mmbusiness"

"I don wanna war"

Veckans allra bästa site

http://www.telehomo.se/

(Tack Erik för tipset!)

Italien - en liten ursäkt

Jag gick som bekant rätt hårt åt landet som givit oss galenskap som Berlusconi, Inzaghi och resten av töntiga Serie A, Eros Ramazotti och Pancetta, för några veckor sedan.

Sen dess har jag fått upp öronen för bandet med det omöjliga namnet Incoming Cerebral Overdrive och deras färska album "Controverso".

Spattig experimentell hardcore/metalcore som luktar lite Converge och Dillinger Escape Plan, samt tidiga Mudvayne. Inte alls pjåkigt!

Jag får härmed ta tillbaks lite av mitt förakt för Italiens samlade musik"skatt", även om det fortfarande såklart är Italien som borde be om ursäkt för all skitkultur de prånglat ut under årens lopp.

Entourage - magnifik säsongsavslutning

Det blev en riktigt fin säsongsavslutning av en riktigt bra Entourage-säsong! Det känns som att det har hänt ovanligt lite under denna sjätte säsong, men att den just därför hör till de vassaste hittills.

Matt Damons gästspel som sig själv var helt suveränt, här det avslutande klippet som inte spoilar alltför mycket för er som ännu inte sett avsnittet:



Avsnittet innehöll också två av de bästa scenerna någonsin med en av de bästa tv-seriekaraktärerna någonsin. Här är den näst bästa av dem, dock innehållandes en del spoilers:



Jag ser verkligen fram emot ännu en säsong, vilket är mer än jag kan säga om de andra trotjänarna Weeds och The Office.

(Även om jag fnittrade en hel del när de körde Parkour i säsongspremiären av sistnämnda program:


)

Radiobutton fail

Jag vet att Ticnet inte alltid är den kallaste ölen i kylen, men är det bara jag som tycker att radioknapparna känns aningen redundanta i det här fallet?

Jag antar att hela siten går ned om jag skulle välja 3 stycken på norra fond, men lyxlångsida bland radiobutton-valen, så jag undviker det.

Tedrickarens bästa

Jag har på senare tid tyckt att Tedrickaren börjat spåra ur lite i all sin bitterhet. Det har svingats åt alla möjliga håll och börjat kännas lite sökt alltihop.

Men häromdagen dök det upp ett inlägg som var så bra att jag nästan fällde en tår.

Läs det. Här.

Google Wave på två minuter

...och en lite mer konkret beskrivning av 15 viktiga features i Google Wave:

Bojkotta Pub Anchor

En inte alls särskilt kul historia om väktarvåld och usla poliser.

Bussresa Vs. Spotify

Då och då inser jag hur sjukt bra musiksmak jag har. </självgod>

På väg hem från en polare där jag bevittnade årets hittills skönaste 0-0-match tog jag en rövare och satte iPoden på shuffle. Fick fram en perfekt avvägd spellista där jag inte behövde zappa en endaste gång!

Så här såg soundtracket ut på resan mellan Solna och Sumpan:

1. Why? - The Hollows (almost live)
   
2. Totalt Jävla Mörker - Människans Ringa Värde
3. Sarah Blasko - Beautiful Secrets
4. The Ditty Bops - Pack Rat
5. Lamb of God - Choke Sermon
6. Amanda Palmer - Blake Says (alternative version)
   
7. Anti-Flag - We Are the One
8. Why? - Crushed Bones (almost live)
   

Fem av åtta låtar finns på Spotify (två av dem dock endast i originalversioner), här samlade i en spellista . Samtliga av artisterna finns på Spotify och nu börjar deras utbud faktiskt att ta sig, kul!