Filmfestivalen - Rumba + Konvex-T

Betyg: Konvex-T: 8/10, Rumba: 7/10

Felix Herngren spelar huvudrollen i "Konvex-T", festivalens bästa kortfilm så här långt. Johan Lundhs skapelse har jämförts med David Lynch svarta surrealismer och det visar sig stämma bra.

Fabriksarbetaren Alex behöver gå till läkaren för att han "har lite ont...här". Det onda visar sig vara en märklig cysta på Alex rumpa. En cysta som kommer att stå i centrum i denna täta, mörka och rätt skruvade kortfilm.

- - - -

"Rumba" är lika delar Roy Andersson och Papphammar. Tjusigt inramade scener med lite eller ingen dialog. En ofantlig mängd dråpligheter och duktigt störda situationer får plats i denna udda komedi om ett rumbadansande lärarpar som drabbas av ofantlig olycka. Gång på gång. Ibland blir det lite för mycket, men överlag en klart sevärd film - särskilt om du gillar Robert Gustafsson, Mr.Bean och som sagt, Papphammar.

Filmfestivalen - Absurdistan

Betyg: 6/10

"Absurdistan", ett tyskt/azerbaijanskt hopkop, beskrivs i festivalprogrammet som "en mustig komedi" och jag är snabb att skriva under på detta.

En liten och avlägsen by drabbas av en smärre katastrof när vattenledningen går av. De lata männen i byn är fullt upptagna med att förföra sina fruar, dricka sprit och sitta på ljugarbänken istället för att fixa problemet. Detta leder till sexstrejk från kvinnornas sida och könskriget är i full gång. Mitt i alltihop försöker det unga kärleksparet Aya och Temelko få sprutt på sin relation.

Det är många gånger farligt nära unken buskis, och den nästan dialogfria "Absurdistan" lånar mycket från den klassiska stumfilmen. Klart underhållande.

En typiskt lättuggad komedi med kvalitet en bit över genomsnittet.

Filmfestivalen - W.

Betyg: 6/10

Oliver Stones satiriska drama om USA:s blivande ex-president Bush har sina stunder. Josh Brolin är briljant i rollen som George W. Bush, och trots en hel del humor i många scener är det nog inte så långt från verkligheten alla gånger.

Ok, större delen av Bush regering avbildas inte ett dugg smickrande (Colin Powell är den som kommer undan bäst), och händelserna som leder fram till Irak-kriget ter sig (också...) här som rätt märkliga. W. själv visas ofta upp som den ex-alkis, latmask, idiot och arrogante skitstövel vi lärt känna honom. Ändå inte helt utan mänskliga sidor, och det är i de scenerna som "W." är som allra bäst. I skildringen av Juniors frostiga relation till pappa Bush, eller i dialog med den förstående frun Laura.

"W." är en klart sevärd film. Dels är den kul, och dels är det ju en helt sjukt fascinerande historia - den om när ett av världens största svin via märkliga omvägar fick möjligheten att bomba sönder två länder i fjärran östern samt totalpaja "The Land of the Free" under åtta år.

Här är förresten filmens trailer, direkt från "the internets":

Filmfestivalen - Back Soon, Skycrawlers, A Week Alone

Det får bli ett par snabbrecensioner om jag ska hinna få någon slags jämvikt mellan recenserande och filmtittande. Håll till godo (med en bild på en gås).

- - - -


Back Soon

Betyg: 7/10

En isländsk, knarkig komedi som blandar roadmovie med Kusturica och Weeds. Sköna surrealistiska inslag, en inte alltför fyllig handling och stundtals stor komik. Nästan synd att vi inte söp ned oss på lördagen, för det här kändes emellanåt som den perfekta bakisrullen.

- - - -

The Sky Crawlers

Betyg: 4/10

Ibland känner jag mig alldeles för korkad för japansk anime. I "The Sky Crawlers" tappar jag bort mig mer än en gång. Genetiskt framställda, evigt unga människor fightas mot varandra i flygplan. Ofta är det svinsnyggt, men också lite segt och konstigt. Skildringen av det långsamma livet på flygbasen är ömsom suveränt, ömsom tröttsamt.

- - - -

A Week Alone

Betyg: 3/10

Jag tänkte mig en skön mix av "La Zona" (som jag fortfarande inte sett, en smärre skandal), "Flugornas Herre" och "Stand By Me". Upplägget kändes klockrent, med ett gäng kids som lämnats ensamma under en vecka i ett flashigt gated community i Argentina.

Stämningen byggs också effektivt upp till något smått klaustrofobiskt, och man sitter bara och väntar på att skiten ska träffa fläkten. Man väntar...och väntar...och väntar...sen händer en liten grej och sen rullar eftertexterna.

Hej antiklimax. Filmen kunde ha blivit så jäkla bra om Celina Murga tagit tillvara på den stämning hon byggt upp. Nu sjunker betyget gradvis efter de första 40 minuterna, och hinner sjunka så pass att det här för min del är festivalens bottennapp.

Filmfestivalen - Trouble the Water

Betyg: 7/10

"It's not about a hurricane. It's about America." är taglinen för den mångfaldigt prisbelönta dokumentären "Trouble the Water".

Och nog kom orkanen Katrina att handla om betydligt mycket mer om en naturkatastrof när den jämnade New Orleans med marken för lite mer än tre år sedan. Människorna och pengarna som kunde hjälpa till utförde sina "humanitära arbeten" i Irak istället. Och hudfärg + samhällsklass på de som blev kvar i New Orleans när orkanen drog förbi var inte riktigt av blandad karaktär.

"Trouble the Water" är en varm, livfull skildring av livet före, under och efter orkanen. Vi får, bland annat med hjälp av hennes egen videokamera, följa Kimberly Rivers Roberts och hennes man Scott under de kaotiska augustidagarna. De blir kvar i stan när Katrina kommer farandes. De hjälper till med räddningsarbete och känns rent allmänt som jävligt hyvens människor i denna starka och intressanta dokumentär. Inledningsvis hade jag lite svårt att komma in i handkamerafilmandet och Kimberlys aningen sluddriga snack.

Tvenne musiktips mitt i all film

Imorrn spelar Isobel Campbell & Mark Lanegan på Debaser i Stockholm. Senaste skivan, den andra i ordningen som dock inte når upp till debutens höjder, finns på Spotify. Du bör ha en bra anledning om du tänker dissa den konserten.

Önskas hårdare tongångar? Då kan jag, efter tips från en vänlig kollega, varmt rekommendera Spylacopa. Självklart blir det inte dåligt när två av mina absoluta favoritsångare Greg Puciato (The Dillinger Escape Plan) och Julie Christmas (Made out of Babies, Battle of Mice) kokar ihop nåt tillsammans med Jeff Caxide från Isis och John LaMacchia från Candiria. Två smakprov från debut-ep:n finns på bandets Myspace, resten får du våffla fram på annat håll, t.ex. via iTunes Store om du vill vara laglig.

Filmfestivalen - Transsiberian

Betyg: 5/10

Det är stereotypfest när Brad Anderson följer upp hyllade "The Machinist" med en tät thriller som till största delen utspelar sig ombord på ett tåg på Transsibiriska järnvägen.

I "Transsiberian" är Woody Harrelson är den dumsnälle, obotlige optimisten. Emily Mortimer hans lite småmystiska fru med ett och annat skelett i garderoben och Ben Kingsley är den skallige, benhårde ryske knarkpolisen. Övriga ryssar skäller, super och torterar. En knarksmugglande latinobohem har man klämt in också.

Men ok, det är spännande, det är en story som har sina sköna twistar och nog blev jag underhållen för stunden och en stund efteråt också. Tågprylen fungerar inte helt oväntat oftast mycket bra. Framförallt under filmens första hälft då tempot är ganska lågt och överraskningarna ligger och lurar i vassen och/eller restaurangvagnen.

Filmfestivalen - In Bruges

Betyg: 7/10

Engelsk-svensk parlör enligt Saliven Gustavsson:
fucking - fittans
ecstacy - essar
prostitute - prostituta
fuck! - Salte Satan!
motherfucker - runkputte

Visningen av "In Bruges" blev nästan roligare än planerat, tack vare Saliven Gustavssons makalöst usla översättning. Att det var parallelltextat på finska var kul bara det, men den svenska texten var magisk/tragisk. Hade filmen inte varit så rolig i sig, eller på ett annat språk än engelska, kunde det dock ha blivit riktigt jobbigt.

Ray (Colin Farrell) och (Ken) Brendan Gleeson är två yrkesmördare som fått i uppdrag av bossen Harry (Ralph Fiennes) att gömma sig i belgiska Brygge efter att ett uppdrag inte helt gått enligt plan. Ken älskar den medeltida lilla staden, medan Ray blir uttråkad som få.

Han skiner visserligen upp redan den första kvällen då de springer på en filminspelning på kullerstensgatorna. "They're filming midgets!!" utbrister Ray, och dvärgen ifråga visar sig vara en riktigt sjuk karaktär som levererar några legendariska citat under en sprit- och knarkindränkt fest lite senare.

Dialogen i denna thrillerkomedi är lika delar Quentin Tarantino och Guy Ritchie. Storyn känns sekundär men funktionell.

Filmen i stort är klart sevärd, inte minst för samspelet mellan den grinige runkputten Ray och den mer sansade sightseeingfantasten Ken. Ett samspel som växer när Fiennes karaktär kliver in i handlingen...

Filmfestivalen - Orz Boyz

Betyg: 5/10

"Orz Boyz" är en film från Taiwan som trots vissa mörka stunder mest känns som en barnfilm. En väldigt charmig sådan.

I huvudrollerna ses två stökiga småkillar som efter ännu ett bus (inkluderandes den ena killens psykiskt sjuke far i rollen som marsian) får de mindre smickrande namnen Liar #1 och Liar #2. De har båda trassliga familjeförhållanden och tycks inte trivas särskilt mycket med att växa upp.

Istället är det barnsliga hyss som gäller, och minst halva filmen springer grabbarna runt med händerna i luften samt skriker och spexar. På ett roligt sätt.

Filmen har också en del tecknade inslag, då killarnas stora mål i livet är att ta sig till "Hyper Space" via en mytomspunnen vattennöjespark där någon slags robotprins och ett gäng sagodjur huserar.

En charmig film, som sagt, med några suveräna karaktärer. Förutom de skönt hyperaktiva killarna också den enes farmor och den andres tyste och väldigt mystiske fader. Ändå är "Orz Boyz" ingen film jag kommer att minnas alltför länge.

Filmfestivalen - Downloading Nancy

Betyg: 4/10

Det var ändå en hyfsad mängd elände och misär i magiska "The Wrestler" som jag såg häromdagen. Men i jämförelse med Johan Rencks regidebut "Downloading Nancy" är wrestlingdramat fyllt av regnbågar, bakelser, prinsessor och enhörningar. Den svalt färgsatta "Downloading Nancy" är 95 minuter av Totalt Jävla Mörker.

Nancy är en djupt deprimerad kvinna vars man slutat bry sig för längesen. Terapisamtalen har totalhavererat och Nancy finner istället tröst hos sadisten Louis som fått i uppdrag (av Nancy själv) att göra slut på hennes lidande. På ett utdraget och lite lätt störande sätt.

Kruxet med den här filmen är inte storyn som sådan. Tvärtom är det en bra historia som berättas på ett emellanåt mycket snyggt sätt. Problemet är att det är väldigt svårt att komma någon av karaktärerna in på skinnet. Det är mest en samling trasiga, olyckliga, otrevliga människor som man sitter och tycker är jobbiga. Det känns lite tunt överlag.

Ett trevligt Face To Face med regissören lättade upp stämningen en aning, men i övrigt en inte alltför minnesvärd kväll.

Kampsportsfredag

Filmfestivalen - The Wrestler

Betyg: 9/10

Jag kom på en svinbra röd tråd! Förra året inledde jag ju filmfestivalen med "The King of California", där Evan Rachel Wood i en av huvudrollerna spelade dottern till Michael Douglas något instabile skäggapa Charlie.

I "The Wrestler" spelar nu samma unga dam dottern till en annan rätt härjad snubbe - Randy "The Ram" Robinson, makalöst gestaltad av (well, ytterligare en härjad snubbe...) Mickey Rourke.

"The Ram" var en av 80-talets största wrestlingstjärnor. 20 år senare har han och hans sargade kropp det betydligt motigare. Kroppen har börjat packa ihop efter att ha blivit misshandlad av hårda slag och diverse steroider och andra härligheter. Utanför wrestlingen är han ensammast i världen, och scenen där en lillkille på gården tackar nej till en rematch på 8-bitars-Nintendot är bara en av många grymt sorgliga scener.

"The Wrestler" är samtidigt en väldigt varm och gripande film. Och en av de bästa jag sett på mycket, mycket länge.

Jag satt i fåtöljen och önskade Randy all lycka. Jag rös varje gång något positivt hände i hans liv. Det var länge sedan jag kände så mycket för en fiktiv karaktär.

Om inte Mickey Rourke får en Oscar för den här rollen i den här rullen kan de lika gärna lägga ned skiten. Tydligen var Nicholas Cage tilltänkt för rollen till en början, men regissören Darren Aronofsky ("The Fountain", "Requiem for a Dream"...) krävde Rourke. Nicholas Cage hade nog gjort det...ähum...nästan lika bra.

Eller inte.

Galaxy of the Lost

Jag hade fram till nyss missat videon till Lightspeed Champions grymma låt "Galaxy of the Lost". Men nu har jag sett den, och den är fin. Se här:

Två historiska varelser

Jag firar denna bloggs hundrade inlägg med att gratulera Selma Lagerlöf på 150-årsdagen, samt att jubla över att ryska OCH amerikanska forskare är på väg att återuppliva mammuten!

Det här firas som sig bör, med ett av de roligaste tv-klippen någonsin:

Idrottslig sorg

djurgården sparkar Siggi.

Synd, han var annars på god väg att köra pajasföreningen rakt ned i Superettan. Nu kanske de rent av överträffar årets tolfteplats nästa säsong. Fan.

Man får som AIK:are istället glädja sig åt hockeyn. Sundsvall fick rejält med smisk ikväll, samtidigt som östermalmspajasarnas stolta hockeysektion håller på att skämma ut sig rejält i Elitserien. Vi ses i kvalserien!

- - - -

Mer om AIK förresten...när får Walid Atta chansen i landslaget? Backlinjen imponerar inte direkt mot Holland just nu...

Chinese Democracy

Ett av musikbranschens största stående skämt har nu dykt upp på nätet, och inom kort också i skivaffärerna om det nu finns några såna kvar.

När jag nu lyssnar igenom Guns N' Roses "Chinese Democracy" för första gången tycker jag mig känna igen åtminstone hälften av låtarna. Inte så konstigt kanske då det varit falskt alarm om skivans läckande till nätet, utgivningsdatum osv i typ 12 år. Hafsiga liveupptagningar och demospår har föregått den nu till slut färdiga studioversionen.

Första intrycket är att det inte alls är särskilt pjåkigt. Stundtals låter Axl Rose röst lite väl studiofipplad, och en handfull av låtarna gjorde inget intryck alls. Men betygsmässigt - nu gissar jag hej vilt - känns "Chinese Democracy" ungefär lika bra som "Ex-Guns N' Roses" debutplatta. Nästan.

Det är en skiva som bär släktskap till de mer bombastiska låtarna från de fantastiska "Use Your Illusion"-tvillingarna, snarare än flörtar med klassiska "Appetite for Destruction" och "GNR Lies". (Coverplattan nämns här inte vid namn.) Jag som har både "Estranged" och "Civil War" med på min Topp 5-lista över bandets låtar gnäller inte över det. De episka solona, framförda av fyra-fem gitarrister tror jag, luktar Slash. Det är fläskiga arrangemang med stråkar, piano och mellotron. Smäktande ballader blandat med en klädsamt uppkäftig Axl.

Det är också en sjuhelvetes nostalgitripp för egen del. Min första konsert någonsin var Guns N' Roses på Stadion '93. Samma band fick tillsammans med Metallica in mig på den tyngre musiken, och Axl Rose stämma - fusk eller ej - är ett kärt återhörande.

Allt är nu frid och fröjd efter hundra år av tjafs. Rolling Stone är nöjda, och Dr.Pepper ska bjuda på läsk.

Själv ska jag lyssna ett par vändor till och möjligen återkomma med ett omdöme om nån månad, vi får se. Jag tippar att åtminstone halva plattan kommer växa en hel del.

- - - -

Apropå gamla favoritartister har jag idag kommit fram till att jag varken gillar Ani DiFrancos eller Opeths senaste alster särskilt mycket. Stunder av briljans, men båda har gjort så mycket bättre.

The Life & Times of Tim

Ny favoritserie är (efter att ha blivit tipsad av Kjell/Weird Science) "The Life & Times of Tim". Tecknade 2*12-minutersavsnitt med brutal pinsamhetshumor.

Humorn är inte alls olik den i "Curb Your Enthusiasm", och tecknarstilen påminner om Ole Lund Kirkegaard, som gjort en av mina favoritböcker från när jag var liten: "Lille Virgil". Annars tror jag det är kombinationen av skapligt grov humor och en märkligt jobbig lågmäldhet som tilltalar mig mest.

Några höjdpunkter hittills har varit:
* När Tim tog på sig skulden då chefens hund bajsade i hissen på jobbet
* När han tog svärmormor på brösten (för att vara snäll)
* När han bjöd med svärfar på amerikansk fotboll (...som blev förnedrad bland annat genom att bli kissad på skon)
* ...eller varför inte när Tim tvingades hitta på att han blivit våldtagen av en uteliggare?

Den krökande prällen är en superb karaktär, kanske den bästa i serien i konkurrens med Tims chef.

Det finns lite sköna "Awkward moments"-klipp här.

I väntan på Chinese Democracy

Såg "Step Brothers" ikväll, och märkligt nog medverkade varken Will Ferrell eller John C. Reilly i filmens roligaste scen. Det här är fantastiskt:



"Ok, I'm going to save this with the solo!" hahaha...

Veckans album: Satyricon - The Age of Nero

Jag är absolut ingen stor kännare, men i min värld är Satyricons färska "The Age of Nero" bandets bästa hittills.

Satyricon är ju en av de mer lättillgängliga black metal-akterna, men satan vad elak denna platta är stundtals! Kombinationen av en fyllig produktion och en rå, avskalad instrumentering är klockren. Sångaren Satyr har en riktigt ondskefull stämma, och den sanslöst manglande trummisen Frost spexar till det emellanåt samtidigt som dubbeltrampet smattrar ihärdigt.

Kul förresten för svensk del att Victor Brandt, basisten från emellanåt svartmetallsotiga kängpunkgänget Totalt Jävla Mörker anslutit till bandet.

"The Age of Nero" är en rifftung skiva, och det är dessutom riff som är grymt svängiga! De för tankarna till Meshuggah och framförallt Entombed. Gott så.

Ett lass låtar, dock inte höjdarspåret "My Skin is Cold", finns att avnjuta på bandets MySpace. Borta är pampigheten från förra plattan, även om du får ett par sköna manskörer på "Die By My Hand". Lyssna här.

Strage (DN) och Linnéa (SvD) gillar plattan skarpt de också.

Men nån måste ju berätta för den norska black metal-scenen att de trots allt har världens gulligaste/töntigaste modersmål. När Satyr vrålar ut hemskheter på norska (visserligen för första gången på mycket länge) i avslutande "Den Siste" blir jag tyvärr mest full i skratt.

Bilden lånade jag från Rockfoto. (2008-06-28 - Satyricon @ Black Stage. FOTO: Tommy Södergren/ROCKFOTO)

The Switch

Nu hackas det runstenskortkommandon, högerklick är ett minne blott, festliga bilder tas i Photo Booth och ett antal meningslösa widgets har redan installerats. Har fått Torrentklienten genom brandväggen och lärt mig hur man gör Print Screen i Mac-världen (runsten+shift+3 eller 4).

Nu finns det ingen återvändo.

Sa jag förresten att jag har stans snyggaste dator? Eller som min Mac-evangelist till ex-kollega så läckert avrättade en gammal Mac-diskussion via mail en gång - apropå att man visst skulle köpa en dator för 44.000 spänn:

"...OCH, det känns bra att veta att man har den coolaste datorn on the block (...) och alla tjejer vill ta på min snopp."

Windows 3.1 - R.I.P.

I dagarna går jag över till Mac OS. (Om inte de som fipplar med leveransadresser hos UPS och Apple varit så talanglösa hade jag redan haft datorn.)

Det första operativsystem jag (och typ resten av västvärlden) på allvar lärde känna var annars Windows 3.1. Nu, 16 år senare slutar Microsoft stödja Windows 3.1. En epok går i graven.

Måste helt enkelt leta upp en version av SkiFree som funkar på XP och Vista. Kanske ladda ned lite fräscha ikoner (eller som på den tiden: kopiera från en polare). Byta färger på menylisterna, eller fuska i MS Röj kanske? Så kul hade man nämligen på den gamla 33MHz:aren med hela 32Mb RAM.