Dagens soundtrack

Faith No More – Album of the Year (1997)

Det är laguppställningen från senaste albumsläppet ”Album of the Year” som gäller när Faith No More nu äntligen återförenas.

Bland en del fans har det knorrats om avsaknaden av Jim Martin och hos några dårar även gnällts om att Mike Patton sjunger istället för Chuck Mosely. Själv tycker jag bandets tre sista släpp är deras i särklass bästa, och Jim Martin var varken närvarande på ”King for a Day…” eller ”Album of the Year”. (Men så lyssnar jag också ibland på Metallica post-McGovney/Mustaine.)

Hur som helst, närvarande på sistnämnda alster är istället episka arenarockdängor som ”Ashes to Ashes” och ”Last Cup of Sorrow”. Vidare ”Stripsearch” som är en rymdaktig fortsättning på avspända fullträffen ”Evidence” från skivan innan. Dumriffande ”Naked in Front of the Computer” som minner om gamla tider och får en att sukta efter fler lite rakare käftsmällar. Till sist vackra, värdiga avslutningen ”Pristina”, tung och vemodig.

Skivan börjar förresten med ”Collision”, en öppningslåt jag har delade känslor för, för att inte säga ett lite lätt Pavlovskt förhållande till. Ty ”Album of the Year” låg av någon anledning i cd-spelaren på min flickväns stereo under vad som kändes som en hel evighet, och morgontimern som drar på den inte helt avslappnade ”Collision” på ilsket stegrande volym har kickat igång alltför många gråa vardagar.

- - -
Rolo Tomassi – Hysterics (2008)

Engelska ungtupparna Rolo Tomassi debuterar med ”Hysterics” och det är en skiva som bara växer och växer med varje lyssning.

Jazzig, jävligt spattig matematikhardcore kryddat med Nintendo-lika synthar, Scooby Doo i Spökslottsslingor och en minst sagt versatil sångerska vid namn Eva Spence. Det är en platta så hysterisk (hej Oldsberg) att man ofta måste stanna och pausa en stund.

Stolen Babies var förband åt The Dillinger Escape Plan under senaste Sverigebesöket.

Rolo Tomassi låter som avkomman från dessa två band.

På LSD.

- - -

Why? – Almost Live From Eli’s Room (2008)

Upptäckte Why? efter tips från Wirre, och ja, ”Alopecia” skulle definitivt varit med på årsbästalistan.

Versionerna av samma låtar som återfinns på semi-liveplattan ”Almost Live From Eli’s Room” är i många fall ännu bättre. ”By Torpedo or Crohn’s” är helt magisk. ”The Vowels Pt.2” är fortfarande briljant och ”Good Friday” återigen en personlig favorit.

Why?, med Yoni Wolfs sköna slackerrap och nasala sång, är perfekt på en bakfyllesöndag, perfekt under tidig förfest. Perfekt under snöstormig promenad och bakom snacksalig vinkväll.

(Foto: Lucy Johnston)