Extreeeemt kort om GIFF 2013

Jo, det blev en helg på Göteborgs Filmfestival även i år. I stort sett allt vi såg var bra, framförallt inom kortfilmsgenren.

Svenska bilder 7
Svensk kortfilm är så jäkla bra! Håll speciellt utkik efter "Reel", "Tunn Is" och "Ana Fyller 14" om de skulle dyka upp på SVT eller så framöver.

Everybody in Our Family
Rumänskt familjedrama som ballar ur mer och mer och mer och mer. Utan att tappa trovärdigheten. Riktigt bra!

The Fifth Season
Skruvat och dystert om en liten jordbrukarby som drabbas av en svår kris när skörden helt uteblir. Mörker och mystik och magiskt snyggt foto.

Novellfilmsmaraton
"10 Guds Siffror", "Vid Skogens Rand" och "KK" måste ni se när de kommer på SVT, vilket de kommer att göra eller redan har gjort. Tre helt suveräna halvtimmesfilmer. "Ice Ice Baby" var också bra, medan vinnarfilmen "Vatten" just precis lyckades nå upp till godkänt. Tyckte jag.

Short Stories
Rysk dramakomedi i flera kapitel där några episoder var riktigt bra, andra rätt så blaskiga.

Death of a Man in Balkans
Balkankomedi med en skön dos svärta. Eventuellt filmad i en enda tagning, med kameran på ett och samma ställe. Skön teaterpjäskänsla med andra ord, och en riktigt skön rulle om hur grannsämjan påverkas av ett självmord.

Leave Me Like You Found Me
Amerikanskt indiedrama om ett par som försöker pussla ihop sitt knackiga förhållande medelst campingtripp. Trovärdigt och bra, men inget jag kommer att bära med mig särskilt länge.

Startsladden
Ett förhållandevis dåligt startfält i årets stora kortfilmstävling tyckte jag nog, men då har jag å andra sidan blivit jäkligt bortskämd de senaste åren eftersom Startsladden brukar vara festivalens höjdpunkt. "Äta Lunch", "On Suffocation", "Offerrollsretorik" och "Det Knullande Paret" ska ni försöka se om ni har möjlighet.

Jag hann förresten äntligen besöka härliga ölhaket 3 Små Rum också, rekommenderas varmt!

Bat For Lashes/Vad hände med musikvideon?

YouTube och Vimeo fullkomligt svämmar över av förstklassiga musikvideos nuförtiden, samtidigt som det var åratal sedan jag med mitt basutbud kunde se en skön musikvideo på tv. Borde det inte finnas en marknad? Borde inte musikindustrin (återigen) undersöka detta som marknadsföringskanal istället för att idka utpressning mot politiska partier? Det borde väl finnas utrymme i tv-tablån för att lägga en halvtimme på att köra Digilistan på tv? Som liten satt man ju bänkad framför Voxpop och Dial MTV (och allt annat som gick på MTV också för den delen).

Ja ja, det går ju bra att spana in alla dessa fina alster på internet också, men det är ändå en märklig utveckling kan jag tycka.

Jag upptäckte att Bat For Lashes släppt inte mindre än fyra videos från senaste skivan "The Haunted Man", och samtliga är riktigt bra.

"A Wall" och vackra "All Your Gold" är båda klart sevärda, men om du bara har tio minuter att avvara så skulle jag lägga krutet på "Laura" och "Lilies".

Videon till "Laura" är nästan lika vacker som låten i sig vilket är ett förbannat bra betyg:



Vidare till "Lilies" som jag verkligen rekommenderar till alla monsterdiggare där ute!



Personligen gillar jag när Bat For Lashes blandar in de lite skummare inslagen. Så man kan ju passa på att spana in "Daniel" ifrån förra skivan "Two Suns", och som alltid när det gäller antingen Bat For Lashes eller musikvideos eller både och så blir det ju en obligatorisk genomtittning av debutalbumets "What's A Girl To Do", en av världshistoriens bästa videos:

Hälsning från mentalsjukhuset

Cult of Luna valde Säters nedlagda mentalsjukhus som inspelningsplats till softa avslutningslåten "Passing Through", och resultatet blev en väldigt snygg och en smula obehaglig musikvideo:


Och som en bonus så dök en verklig gammal goding upp när jag YouTube-sökte på "Cult of". Året var 1988 och vi var mitt uppe i funkmetallens glansdagar. Glansigast av alla var Living Colour som med ett tidstypiskt sound, kungligt gitarrspel och något slags neongul brottartrikå fick till en riktig fullträff med "Cult of Personality". Jag skulle säga att det är omkring 70% riktigt bra och 30% pajigt, men det där varierar från dag till dag. Döm själva:

Låt som låter som låt

Började ikväll kolla på franska zombieserien Gengångare (Les Revenants) på SVT Play. Skönt creepy men samtidigt väldigt lågmäld stämning, väldigt lovande!

Mogwai har gjort soundtracket, och både i första och andra avsnittet dök en låt upp som kändes jobbigt bekant. Det blev ett klassiskt "MEN VAD ÄR DET FÖR LÅÅÅÅT!??"-ögonblick innan jag hittade rätt.

Så här är det:

Mogwais "The Huts":



Portisheads "Over":


Då har vi rett ut det. Skönt.

(Ett tag var jag lite inne på den här också:

)

Tegan and Sara - Heartthrob

Lyssnar man på "Heartthrob" kan man ju lätt få känslan av att "Alligator" ifrån förra albumet "Sainthood" växt fram till Tegan och Saras absoluta favoritlåt. Den stora förvandlingen kunde anas redan när vi fick höra första singeln "Closer" som dök upp i höstas nån gång. Ett väldigt poppigt sound med många lager av muntra synthar och mycket av det mesta.


Nu är hela albumet "Heartthrob" här och det fortsätter i samma stil. Med ett lite större gitarrinslag hade det här mycket väl kunnat vara en Roxette-skiva. Eller något från Madonnas tidiga nittiotal. Smaka på "I Was A Fool", pianointrot ("Listen to Your Heart", någon?), körerna i refrängen, allt.

De kanadensiska tvillingsyrrorna som inledde sin musikaliska bana med att planka Ani DiFranco har nu samarbetat med Greg Kurstin som tidigare jobbat med bland andra Pink och Kelly Clarkson och resultatet blir en skiva som i mina otränade öron låter som...Kelly Clarkson. "I'm Not Your Hero" till exempel. Mellantempo, ett snällt discoarrangemang och sjuuukt catchy melodier i såväl vers som refräng. (Den akustiska versionen tilltalar iallafall mig betydligt mer.)

"Drove Me Wild" är sedan ren åttiotalsdisco, på gott och ont.

Jag sitter och tänker i väldigt akademiska och torra termer. Tänker att det är riktigt snygga låthantverk. Välgjort och polerat. Proffsigt och cleant. Men det var ju inte därför jag började gilla Tegan & Sara. Det var ju nerven och desperationen och den ständiga känslan av demoband (på ett bra sätt!!) som ständigt lurade i bakgrunden som gjorde deras musik så jävla bra. Deras stickiga, lite skrälliga röster. Att jag i takt med att jag lyssnade in mig mer och mer började kunna höra vilka låtar som var skrivna av vilken syster.

På "Heartthrob" är det betydligt svårare att hålla isär Tegan-låtarna från Sara-låtarna.

Dock inte "Now I'm All Messed Up" som utöver att vara en klockren Sara-låt också är skivans fullträff. En riktigt fin och sorglig ballad. Jag gillar den som fan även om det någonstans i bakhuvudet gnager en tanke om att den hade varit ännu lite bättre i en annan kostym. Jag hade förstås lätt ringt och röstat på den i en Eurovision-final oavsett. Kolla till exempel på det här liveklippet där Sara matar på med hur mycket känslor som helst och får jobba som satan för att nå upp till de högsta tonerna:


Men jag har tyvärr redan börjat tröttna på många av låtarna trots att chocken knappt har lagt sig än. Rycks inte alls med på samma sätt som tidigare. Det blixtrar till ytterligare några gånger dock. "How Come You Don't Want Me" har en riktigt tuggummipoppig refräng, men här finns iallafall nånting lite ansträngt och desperat över sången och genast blir det bättre. "Love They Say" låter som någonting från "So Jealous" som stöpts om i den nya radiodiscoformen. Jag gillar den, men börjar fundera på om det är mest av nostalgiska skäl.

"Shock To Your System" har ett coolt arrangemang men är en ganska trist låt. Mer Roxette-vibbar sen i "Guilty As Charged" som är riktigt bra, särskilt kören i slutet. Här är sången återigen nyckeln, aningen skitigare och mer känslosam. Sista låten (på den deluxe-utgåva jag snokat rätt på), "I Run Empty", är däremot rätt såsig. Jag blir än en gång nostalgisk och tänker tillbaks på tidigare avslutningslåtar från systrarnas skivor och då är ju det här ett bottennapp av rang.

Det som tilltalat mig tidigare är till stor del borta och trots att "Heartthrob" innehåller ett helt lass med förbannat bra låtar är jag besviken. Mest på produktionen och med den de nedslipade kanterna och kliven mot den kommersiella radions slit-och-släng-land.

Tomahawk - Oddfellows

"Nej nu blir det inga fler Faith No More-konserter" och så blir det ändå fler ;ppPPPPpppP

Faith No Mores återförening har varit en smula oklar även om det nu (väl?) är färdigspelat för den här gången. Hur som helst, någon ny Faith No More-skiva skulle det ju iallafall inte bli. Nähä Mike Patton, vad kallar du då "Oddfellows"? Jaså, en Tomahawk-skiva. Same shit different name säger jag.



Eller ok, det låter kanske inte rakt av som ett Faith No More-album eftersom det finns lite för mycket av Tomahawks skitighet kvar, men jämfört med förra skivan - indian-albumet "Anonymous" (2007) - så är det här betydligt rakare och poppigare.

I double-dare you att lyssna på "I.O.U." och försöka påstå att den inte hade kunnat vara med på "Album of the Year".

Det finns också lite grejer som påminner om Mr.Bungle eller ett mindre kaosartat Fantômas, främst då "Rise Up Dirty Waters" med sina jazztrummor och sitt olycksbådande gitarrspel.

När jag tänker efter är "Oddfellows" närmast något av en Mike Patton-odyssé. Den börjar med ett par riktigt vassa nummer som låter mycket Faith No More. Sedan fortsätter vi via Mr.Bungle-land till Fantômas avkrokar och till "I Can Almost See Them" som låter som Tomahawk brukar göra (om det nu finns någon sådan definition.)

"Baby Let's Play____" är återigen lite Fantômas (á la "Director's Cut") medan avslutande "Typhon" mest låter som Melvins.

Allt det här är egentligen inte så konstigt, eftersom Trevor Dunn är ny basist i Tomahawk. Ni som kan er Patton-historia vet ju att Dunn lirat med Patton i såväl Fantômas som Mr.Bungle.

Överlag är "Oddfellows" en riktigt skön och soft skiva. Rätt så rak och enkel men ändå med en hel hög influenser från diverse skumma håll som ligger och lurar där nånstans. Trallvänlig utan att bli tråkig.

Och Mike Patton på sång.

Det blir fan aldrig dåligt med Mike Patton på sång.

Cult of Luna - Vertikal

Det här gillar jag.

Ett band som förnyar sig utan att släppa sina rötter. Jag tyckte ett tag att Cult of Luna började bli rätt ointressanta i och med att de vevade samma gamla post-metal på flera album på raken. De har enligt mig aldrig varit nära samma ohyggligt höga kvalitet som på mästerliga "Salvation" ifrån 2004.

Förrän nu.

"Vertikal" är visst en konceptplatta, baserad på Fritz Langs urgamla sci fi-rulle "Metropolis", men det har jag i ärlighetens namn inte märkt speciellt mycket av. Det börjar egentligen som vilken Cult of Luna-skiva som helst - "I: The Weapon" är som att träffa en kär, om än rätt så tjurig, gammal vän - men efter de två inledande spåren bjuder det sjuhövdade Umeåbandet på en sjuhelvetes jävla mardröm i form av nitton minuter "Vicarious Redemption". Läskigare än vilken skräckfilm som helst. Långsam och monstruös. Det är egentligen bara en liten tamburin som inger visst hopp, i övrigt är det ett kompakt mörker.

Överlag är "Vertikal" pampigare och mer elektronisk än tidigare. Arrangemangen är dock fortfarande sig rätt lika och nu när Isis har lagt ner verksamheten är Cult of Luna definitivt där uppe med Neurosis, Mogwai och Godspeed You! Black Emperor och fightas om vem som är bäst på att snickra ihop snygga ljudlandskap.

Det sjungs och skriks inte direkt i onödan, men på den här skivan hörs betydligt mer ren sång än tidigare. Både i fina "Mute Departure" och i avslutande "Passing Through". Sistnämnda låt har förresten lite xylofon i sig också, hej hopp så muntert det ska vara då.