- - -
Cormac McCarthys episka mästerverk "Blood Meridian" är alldeles uppenbart ingenting för slöläsaren. Den är ingenting för kollektivt resande i rusningstrafik, och den är heller ingenting man läser några sidor i en trött vardagkväll precis innan sovdags. Antagligen hade det varit bra med 2-300 högskolepoäng i engelska också. Kort sagt: En rejält krävande jävla bok.Men ack så belönande. Med sitt snudd på bibliska språk och sina fantastiska miljöskildringar är denna blodiga, skitiga, deprimerande och osentimentala bok en otroligt mäktig upplevelse. Den utspelar sig i 1850-talets Vilda Västern, men är oftast rejält långt ifrån glammigheten som visas upp i många Westernrullar. Vi får följa ett rätt oskönt rövarband som är ute efter att slakta indianer och kränga deras skalper, men som så småningom börjar skalpera... tja, lite av varje. Vissa våldsskildringar är väldigt nära att få min mage att vända sig ut och in, och vissa tröstlösa vandringar genom ökenlandskapet får "Sagan om de Två Tornen" att likna Madicken. Stundtals blir det väl högtravande, men allt som allt en maffig läsupplevelse.
Som av en slump skrev förresten Ny Moral-Indy ett finfint blogginlägg om samma bok häromveckan. Läs det.
- - -
Efter detta marathonprojekt behövde jag läsa något lättuggat, på svenska.Fredrik Strages fullmatade "Fans" kändes som en lagom utmaning. Det är en fin reportagebok som visar upp många sidor av mer eller mindre galen idoldyrkan.
I vad som så lätt kunde ha blivit en enda stor freakshow behandlar Strage sina intervjuoffer med oerhört stor respekt, och antagligen är det också därför som han får ur dem så pass många minnesvärda citat och anekdoter.
Kapitlet om Agnetha Fältskogs holländske pojkvän/stalker var nog min favorit.
- - -
Under en kort bussresa och en knapp timmes sängläsande slukade jag sedan Hans Koppels elaka feel bad-komedi "Vi i Villa". En kolsvart humoristisk historia som gör upp med medelklasshetsen - ifrån innebandyn med grabbarna, via inredningshysterin, till allt annat som rör Det Perfekta Villaområdet. Cynisk som fan, och inte sällan mår man rätt risigt mellan småfnittrandet.Hans Koppel är förresten en pseudonym. Birro, Benke, Jonas Karlsson eller Bob Hansson gissar man på lite olika ställen på nätet. Fan vet. Men läs "Vi i Villa", det går fort och du mår dåligt på ett rätt behagligt sätt efteråt.
- - -
En av väldigt få - eller rent av den enda - författare vars nya böcker jag alltid införskaffar snabbare än Lucky Lukes skugga är John Ajvide Lindqvist."Lilla Stjärna" är nog hans mörkaste bok hittills. Varenda vuxen karaktär i boken, undantaget en donna som heter Paris, är mer eller mindre rutten inombords. Ungdomarna är förresten inte särskilt snälla mot varandra de heller. Ett återkommande tema i Ajvide Lindqvists böcker är utanförskap, och här skildras den på ett väldigt trovärdigt, och väldigt fint sätt, ur ett par tonårstjejers perspektiv.
De onaturliga inslagen är här aningen färre än i tidigare böcker, samtidigt som "Lilla Stjärna" ofta hör till det allra obehagligaste i hans karriär.
Det finns en hel del verktygsrelaterat slafsigt våld för den som går igång på sånt. Och det finns som vanligt nackhårsresande mystik och ett stort lass finfina personporträtt. En del humor, en del tacky nittiotalsmusiknostalgi, och på det stora hela - trots att "Lilla Stjärna" möjligen är hans minst fantastiska bok hittills - en riktigt skön historia.
Jag passade förresten på att sno Youtube-videon från Adlibris-länken ovan. Så kolla in det här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar