4 * Boktips

Ninaninananana...eh...iallafall. Jag är inne i en bra bokläsarstreak där varje bok jag plockar upp är guld, eller iallafall riktigt bra. Det började med ett projekt som sträckte sig över ett större antal månader, och därefter har det fortsatt med tre betydligt mer lättsmälta historier i rask takt.

- - -

Cormac McCarthys episka mästerverk "Blood Meridian" är alldeles uppenbart ingenting för slöläsaren. Den är ingenting för kollektivt resande i rusningstrafik, och den är heller ingenting man läser några sidor i en trött vardagkväll precis innan sovdags. Antagligen hade det varit bra med 2-300 högskolepoäng i engelska också. Kort sagt: En rejält krävande jävla bok.

Men ack så belönande. Med sitt snudd på bibliska språk och sina fantastiska miljöskildringar är denna blodiga, skitiga, deprimerande och osentimentala bok en otroligt mäktig upplevelse. Den utspelar sig i 1850-talets Vilda Västern, men är oftast rejält långt ifrån glammigheten som visas upp i många Westernrullar. Vi får följa ett rätt oskönt rövarband som är ute efter att slakta indianer och kränga deras skalper, men som så småningom börjar skalpera... tja, lite av varje. Vissa våldsskildringar är väldigt nära att få min mage att vända sig ut och in, och vissa tröstlösa vandringar genom ökenlandskapet får "Sagan om de Två Tornen" att likna Madicken. Stundtals blir det väl högtravande, men allt som allt en maffig läsupplevelse.

Som av en slump skrev förresten Ny Moral-Indy ett finfint blogginlägg om samma bok häromveckan. Läs det.

- - -

Efter detta marathonprojekt behövde jag läsa något lättuggat, på svenska.

Fredrik Strages fullmatade "Fans" kändes som en lagom utmaning. Det är en fin reportagebok som visar upp många sidor av mer eller mindre galen idoldyrkan.

I vad som så lätt kunde ha blivit en enda stor freakshow behandlar Strage sina intervjuoffer med oerhört stor respekt, och antagligen är det också därför som han får ur dem så pass många minnesvärda citat och anekdoter.

Kapitlet om Agnetha Fältskogs holländske pojkvän/stalker var nog min favorit.

- - -

Under en kort bussresa och en knapp timmes sängläsande slukade jag sedan Hans Koppels elaka feel bad-komedi "Vi i Villa". En kolsvart humoristisk historia som gör upp med medelklasshetsen - ifrån innebandyn med grabbarna, via inredningshysterin, till allt annat som rör Det Perfekta Villaområdet. Cynisk som fan, och inte sällan mår man rätt risigt mellan småfnittrandet.

Hans Koppel är förresten en pseudonym. Birro, Benke, Jonas Karlsson eller Bob Hansson gissar man på lite olika ställen på nätet. Fan vet. Men läs "Vi i Villa", det går fort och du mår dåligt på ett rätt behagligt sätt efteråt.

- - -

En av väldigt få - eller rent av den enda - författare vars nya böcker jag alltid införskaffar snabbare än Lucky Lukes skugga är John Ajvide Lindqvist.

"Lilla Stjärna" är nog hans mörkaste bok hittills. Varenda vuxen karaktär i boken, undantaget en donna som heter Paris, är mer eller mindre rutten inombords. Ungdomarna är förresten inte särskilt snälla mot varandra de heller. Ett återkommande tema i Ajvide Lindqvists böcker är utanförskap, och här skildras den på ett väldigt trovärdigt, och väldigt fint sätt, ur ett par tonårstjejers perspektiv.

De onaturliga inslagen är här aningen färre än i tidigare böcker, samtidigt som "Lilla Stjärna" ofta hör till det allra obehagligaste i hans karriär.

Det finns en hel del verktygsrelaterat slafsigt våld för den som går igång på sånt. Och det finns som vanligt nackhårsresande mystik och ett stort lass finfina personporträtt. En del humor, en del tacky nittiotalsmusiknostalgi, och på det stora hela - trots att "Lilla Stjärna" möjligen är hans minst fantastiska bok hittills - en riktigt skön historia.

Jag passade förresten på att sno Youtube-videon från Adlibris-länken ovan. Så kolla in det här:

Dagens tveklöst bästa ordvits

...från alltid lika briljanta The Oatmeal.

Regina och Obama

Skön grej.

Converge + industrisemester = ?

Var ute och åt + drack. Såg affischen för Converge. Lyssnade på "Axe to Fall" på vägen hem. Måste gå på konserten. Hör du det, jävla industrisemester!? Va!!?

Veckans musikvideo: The Black Keys - Tighten Up

Sköna duon The Black Keys är inte bara grymma på att göra musikvideos, färska alstret "Brothers" fortsätter att växa i all sin slackiga svängighet.

Flight of the Conchords på Cirkus

Meget meget brau. Förutom "Hiphopapotamus" körde de alla hits under typ två och en halv timme. Inklusive världens bästa koreanska karaokelåt. Vissa mellansnack drog ute lite väl mycket på tiden men överlag var även de jäkligt bra.

Arj Barker (Dave från serien) värmde upp med ett mycket roligt standupset.

Flight of the Conchords är grymma underhållare och även skapligt musikaliska. Kanske var det därför de fick den helt galna publikresponsen.

"Hurt Feelings", "I'm Not Crying", "Business Time", "Inner City Pressure", "Think About It", "Too Many Dicks on the Dancefloor" och "Albi the Racist Dragon"...ja, det var en bra kväll helt enkelt.

Återkoppling: ref. till Scout Niblett på Strand

(Haha, jag blir fortfarande alldeles fnittrig när jag tänker på den smärtsamt inkompetente mellanchef som förr i tiden alltid, med mycket måttliga resultat, försökte dölja sina dårskaper bakom vackra ord som "återkoppla", "ref. till" och personliga favoriten "framdrift".

Men det är inte därför vi är här.)

Jag saaa ju att Scout Niblett skulle spela gratis och att det nog skulle bli underbart! Utan tvekan årets hittills bästa konsert. Scout Niblett tar det bästa från tidiga P J Harvey, White Stripes innan de blev (fotbolls)arenarock, en aning Cat Power, och lite monotoni från Scott Kelly, och väver ihop till den allra charmigaste skrammelrock du kan tänka dig.

På scenen finns bara Scout och hennes trumslagarpojke. Ljudet är helt sanslöst - en perfekt mix av replokalsskrammel och halvskitig rockklubb. När hon för första gången på allvar drar på disten i "Let Thine Heart Be Warned" känner jag att jag skulle kunna lyssna på Scout Nibletts slarviga ackord oavbrutet i en vecka ungefär.

Några gånger blir det nästan, men bara nästan, en liten aning enformigt, men lugnare låtar som "Elizabeth (Black Hearted Queen)" och (även utan Bonnie) makalösa "Kiss" bryter av ypperligt. Ypperlig är också "Kidnapped by Neptune" i sin avighet.

Scout Niblett live har en betydligt mer uttrycksfull röst än på skiva. Bara att hon genom att ändra bara en liten aning i sitt anslag fixar nämnda duetten "Kiss" på egen hand säger en del. Live har hon också två extremt enkla, men smarta, scentricks för sig. När varje låt är slut sträcker hon och trummisen armarna i skyn så att man vet när man ska börja applådera. Och de flesta mellansnacken består av ett "Any questions?" till publiken varpå skön dialog stundtals uppstår.

Nu måste jag sova. Hejrå!

- - - -

Annat noterat från musikvärlden: Isis lägger ned verksamheten och The Tiny, som gick förbi oss när vi satt och käkade på Judit & Bertil, tycks ha en (tiny, höhö) bulle i ugnen.

Monotonix ska ha varit bra igår. En rapport säger att vakterna visst inte hade uppskattat när sångaren klättrade upp på bardisken och slängde citronskivor på publiken.

(foto: stulet)

Konserter i veckan

Om du inte har sett småtramsiga Israeltrion Monotonix live så tycker jag att du ska bege dig till Debaser imorrn (eller Malmö på torsdag) och spana in dem.

Själv såg jag dårarna på ATP i slutet av 2008, och det kanske inte är ett band man köar för att se jättemånga gånger. Men åtminstone en gång tycker jag nog att man ska se Monotonix live innan man dör.

Scout Niblett spelar gratis på Strand på torsdag. Det kommer bli skramligt, känslofyllt och förhoppningsvis underbart. Och gratis då.

Här har ni, ännu en gång, Scout Nibletts bästa låt, som dessutom är en av världshistoriens 25 bästa:

Komet på årsbästalistan: Black Breath

Shitherrejävlar vilken skiva "Heavy Breathing" är!

Seattlebandet Black Breath har fått ihop ett nära nog perfekt recept på hur hård musik ska spelas. Först och främst finns här en bred bas av frustande, smutsig hardcorepunk. Det piskas tvåtakt, det piskas d-takt.

Allt hänger ihop på ett förträffligt sätt.

Men Black Breath nöjer sig inte där. Bandet langar utan svårigheter in Motörheadpassager, fläskiga gammaldags Metallica-riff, lite sludge och ett par riktigt salta sydstatsträskriff i bästa Corrosion of Conformity- eller rent av Pantera-anda. En hel del death metal-influenser hittar jag också, framförallt i gitarrspelet.

Det här kunde ju bli rätt splittrat och krångligt, men denna kvintett håller det rätt enkelt och har i och med "Heavy Breathing" meckat ihop ett album som jag i stort sett lyssnat på oavbrutet de senaste dagarna. Black Breath är ett band som borde passa många. De passar givetvis mig som dyrkar såväl Metallicas 80-talsskivor som allt av Totalt Jävla Mörker. Men även dödsmetallpuritaner borde testa en låt eller två. Punkare och hardcorefans likaså.

Kort och gott alla som tillber Riffet i sin enklaste, hårdaste och skitigaste form. Det här kan mycket väl vara årets bästa album. Ska fundera på det.

Deftones - Diamond Eyes

Det tog mig ett antal genomlyssningar under ett gäng olika former, men nu förstår jag storheten med färska Deftones-alstret "Diamond Eyes".

Basisten Chi Cheng ligger ännu i koma efter en bilolycka för ett och ett halvt år sedan, och albumet "Eros" som vid den tidpunkten nästan var färdiginspelat har hittills inte släppts.

Istället alltså "Diamond Eyes", en hyfsat rak historia med åttasträngade Meshuggah-mullrande gitarrer. Deftones låter mer eller mindre som de alltid har gjort, med undantagen att refrängerna är gladare än på länge och att debuten och delar av "Around the Fur" oftast känns skapligt avlägsna.

Mest lik de gamla godingarna från 90-talet är en av skivans bästa låtar - "CMND/CTRL". Överlag håller den inledande kvintetten låtar hög klass. Från titelspåret med mullervers och (ännu) en underbar Chino-känslofylld refräng, via hårda, olycksbådande "Royal", till fantastiskt emo-tjusiga "Beauty School".

På sistone har jag förresten också börjat älska "Rocket Skates" refräng. Denna första singel var det första smakprovet som dök upp från "Diamond Eyes", och inledningsvis tyckte jag den var lite tjatig.

Det som fick mig att till sist omfamna "Diamond Eyes" var den på nätet direktsända livespelning bandet gjorde för några dagar sedan. Under en konsert i Dallas spelades skivan från start till slut. Jag missade direktsändningen men tittade i efterhand. Det kan ni också göra här. Vill du hellre höra studioversionerna rekommenderas Spotify.

Deftones ska förresten på turné tillsammans med Alice In Chains och Mastodon under namnet "BloodDiamondSkye" *Homerdreglar* Dessvärre bara i USA än så länge.





Den svenska pressen verkar rätt nöjd den med. (DN, Aftonbladet, Sydsvenskan, Sundsvalls Tidning, Expressen, Gaffa, Norra Skåne, Kristianstadsbladet)

Breaking Bad och Party Down

"Breaking Bad" är, sju avsnitt in på sin tredje säsong, fortfarande kanske den allra vassaste dramaserien du kan se på tv just nu. Makalöst nog fortsätter serien att vara minst lika bra som tidigare, avsnitt efter avsnitt. Höll nästan på att kväva mig själv då jag glömde bort att andas i slutet av senaste avsnittet...

Och att stilla sina nerver med ett nytt avsnitt av "Party Down" känns som en klockren lugnande medicin. Säsongspremiären var lite svajig, men redan avsnitt två lovar mycket gott, samt innehåller ett ganska äckligt skämt om apsperma.

Dessa två är mina favoritserier just nu, när "V", "30 Rock" och "The Office" sviker, och när "The Life and Times of Tim" och "Modern Family" börjat kännas aningen tröttare (men fortfarande riktigt bra) på sistone. Längtar som faan till "Sons of Anarchy" som ännu inte fått något startdatum för säsong tre, och "Dexter" som drar igång först i slutet av september.

She & Him, Kägelbanan

Härmed en snabb rapport: She & Him var svinbra igår. Långt över förväntan. Jag hade tänkt mig en lite stel Zooey Deschanel med något svajig sångröst, och en onödigt tillbakadragen M.Ward.

Det blev en skönsjungande, leende, studsande Deschanel och en Ward som lät fantastiskt bra på både sång och gitarr. (Frånsett den glappande skitgitarr som lite halvt förstörde ett par låtar i slutet.)

Bandet öppnar stenhårt med fem eller sex av sina allra bästa låtar på raken, med min personliga favorit "Change is Hard" som öppningslåt.

Mittpartiet - med de på skiva lite tråkigare, lugnare låtarna är magiskt - "You Really Got a Hold on Me" lite otippat konsertens absoluta höjdpunkt.

De fartigare låtarna fungerar även de förträffligt. Jämfört med skiva går de i 1,5 * hastigheten och det blir ett sjuhelvetes sväng på hela sjumannabandet, där körtjejerna tillika förbandet The Chapin Sisters är en väldigt trevlig bekantskap.

Många - inte alla - av de nya låtarna växer också live. "Ridin' in My Car", "Home", "Over it Over Again", "Thieves" och "Gonna Get Along Without You Know" - mycket bra allihop.

Det faktum att She & Him på scen består av sju personer gör att dynamiken är stor. Det behövs, eftersom låtmaterialet stundtals är en aning enahanda och lite väl simpelt. Men som lättsam sextiotalsdoftande måndagsunderhållning? Alldeles fantastiskt.

Restaurang att bojkotta: Gusto i Sundbyberg

Gusto i Sundbyberg har börjat ha söndagsöppet igen. Det borde de låta bli.

Hela upplevelsen var som ett smått orealistiskt avsnitt av nån av de där serierna där Gordon Ramsay skriker och har sig.

Konceptet på söndagarna är att man erbjuder en begränsad meny med varmrätter för hundra spänn stycket. Med det i åtanke känns det aningen bisarrt att man A) får vänta i en dryg timme på sitt käk och B) maten smakar inget vidare för att inte säga äckligt. Alltsammans ackompanjerat av 3-4 av Bob Marleys största hits. På repeat.

Restaurang Gusto huserar dock fortfarande i en av Sumpans schysstaste lokaler, så tills vidare är det bara att fortsätta bojkotta skiten och invänta konkursen.

Det lär lyckligtvis inte dröja särskilt länge.

Om jag skriver Restaurang Gusto i Sundbyberg en eller två gånger till kanske jag med detta inlägg kan hamna högre upp i sökresultaten och därmed varna fler för att gå dit.

Imorrn är det jag som ringer ägaren och kräver pengarna tillbaka. Den förvisso både ärlige och trevlige bortförklarande ("kocken jobbar sin fjärde dag och är själv" (och blev antagligen utkörd ifrån hemkunskapslektionerna på högstadiet, men det sa han aldrig)) extrajobbaren som tog vår beställning hade inte guts nog att bjussa på käket. Han ville däremot hålla kvar oss ännu lite längre genom att bjuda på dessert. Nej tack.

Eftersom maten smakade ytterst tveksamt sätter jag mig nu ned i soffan och inväntar matförgiftningen.

Som sagt: Undvik Restaurang Gusto i Sundbyberg. Tidigare har de varit halvhyfsade om än med ytterst svajig service. Nu kvalar de med lätthet in på min Topp 5 över kackiga restaurangbesök genom tiderna. Min syster gav kvällens besök en överkryssad Bob Marley i betyg. Hennes två söner hade nog delat ut ett ännu surare omdöme.

Cheese People

Gör som jag och ladda ned ryska etnodansfolkpopbandet Cheese Peoples nya EP gratis här.

Lemur på omslaget, gratis är gott, sista låten heter "Sombrero" och bandet med den gulliga Myspace-profilen låter som The Go! Team, Santigold, Gogol Bordello och Dengue Fever på samma gång. Det behövs inte fler anledningar.

(Dengue Fever spelar förresten på Berns på måndag. För egen del krockar det med She & Him, men alla ni andra borde definitivt gå.)

Månadens ingenjör

Jo, visst kan man väl om man verkligen vill ge Josef Fritzl cred för hans ingenjörsmässiga kunskaper... men att rent av placera honom som omslagspojke?

Lite väl magstarkt kan jag tycka.