Jag har medvetet lämnat ute flams av typen Richard Cheese, Señor Coconut, Nouvelle Vague, Eilert Pilarm och Hellsongs (därmed inte sagt att jag gärna avnjuter exempelvis förstnämnda artist i sällskap med ett par paraplydrinkar). Istället ligger fokus på de välspelade varianterna.
De ösiga i form av Rage Against the Machine, Pearl Jam och Red Hot Chili Peppers.
De kraftigt omgjorda signerade Yael Naïm, Tori Amos, Molotov och Cat Power.
De som blivit större än sina original: Jeff Buckley, Sinéad O’Connor, Nirvana och i viss mån Johnny Cash.
Här är listan, den är ”collaborative”, så du är varmt välkommen att lägga till dina favoriter längst ned i listan. Helt säkert har jag glömt ett helt gäng självklara kandidater. Hjälp mig med dessa.
Berättandet står i centrum i Jennie Dielemans ”Välkommen till Paradiset” (med medryckande foto av Shahab Salehi). Möten med människor, och deras egna berättelser, är grunden i denna rätt obehagliga granskning av turistindustrin. Boken är egentligen inte särskilt ilsket skriven, men berättelserna och samtalen är stundtals så äcklande att ”Välkommen till Paradiset” är en av de senaste årens viktigaste, bästa, och hårdaste käftsmällar.
Med avstamp i turismens historia och svenska långliggare på Gran Canaria tar Dielemans och Salehi oss med till mexikansk miljöförstöring via ett mänskligt zoo, en Hollywoodputsad tripp i DMZ, dominikanskt All inclusive-elände, burmesiska slavar byggandes thailändska lyxhotell, och en svensk guidebok till hur du bäst köper sex i Phuket.
Olika sorters turism avhandlas, med den gemensamma beröringspunkten att turismen ständigt förstör och förvanskar de platser där den likt en farsot drar fram. Förstör genom att hänsynslöst trasha miljön på de platser lyxhotellen och golfbanorna ska byggas. Förvanskas för att genomsnittsturisten vill att resan ska motsvara förväntningarna – som bilderna ser ut på film, i resereportage eller i resebyråernas kataloger. Thailändarna SKA vara ständigt leende, ursprungsbefolkningen i det där mystiska landet SKA bära höftskynke och ring i näsan, det SKA vara primitivt och fattigt i byarna och spanjorerna SKA vara lite sådär härligt ”mañana mañana”.
Begreppen ”linkage” och ”leakage” är högintressanta för den som tror att turism i fattiga länder skulle vara en välgärning. ”Linkage” handlar om turismens anknytning till lokalbefolkningen, medan ”leakage” är ett mått på hur mycket pengar som läcker ut från turistorten och tillbaks i händerna på de utländska företag som etablerat sig där. I de värsta All inclusive-fallen kan det röra sig om 70-80 % och en form av turism där hotellägarna samarbetar med korrumperade poliser för att så effektivt som möjligt kunna stänga ute lokalbefolkningen så att pengarna hamnar i ”rätt” fickor.
”Välkommen till Paradiset” lämnar en grymt sur eftersmak i munnen. Det är en ytterst välskriven och gedigen bok som alla borde läsa.
Mats-Erik Nilssons ”Den Hemlige Kocken” – en omskriven bok som knappast lär ha undgått någon någorlunda medveten konsument – är en stundtals väldigt skrämmande bok i reportageform. Genom tv-middagar och finurliga smakuppfinningar tar Nilsson oss med till kemilabbet och till mataffären, och dess varor med löjligt låga halter ”äkta vara”. Den avslutas med en rejäl genomgång av ett antal livsmedel - dels hur det fuskas med dem, dels vilka man faktiskt kan käka om man som konsument inte vill få i sig mängder av tillsatser som kompenserar för risiga (alternativt praktiskt taget inga) råvaror.
Uppföljaren, ”Äkta Vara”, tar avstamp i denna aningen torrare genomgång av ett antal vanliga livsmedel. En del av innehållet i de två böckerna är samma, så att läsa de två strax efter varandra rekommenderas icke.
Jag tycker ibland att Herr Nilsson blir aningen tröttsam när han på ett smått maniskt vis jiddrar loss om alla tillsatser – i synnerhet när han ondgör sig över produkter som ingen jävel lär misstänka för ”äkta”. Du får cancer och damp om du käkar blå pyntgelé. No shit. Överlag är dock ”Äkta Vara” ett både genialiskt och kusligt alster.
Mats-Erik Nilsson lär läsaren känna igen mogen frukt, samt går igenom när det är säsong för dessa, och en hel del grönsaker därtill. Det kanske låter lite präktigt, men å andra sidan; tycker du själv att de gas-färglagda tomaterna smakar gott nu i vintertider? Vidare ger han oss också vettiga alternativ till de värsta fuskvarorna, även om det många gånger landar i dyra specialalternativ eller uppmaningar om att laga själv.
Bäst är när han slaktar fullständiga bluffprodukter som Tryffelolja, Balsamvinäger och andra lurendrejerier. Eller när han tålmodigt tar sig igenom de vanligaste tillsatserna för att sedan med stor energi i detalj berätta om diverse miljömärkningar. Själv lärde jag mig att det finns två stycken nära nog identiska KRAV-märken: Ett som kräver 95 % kravgodkända ingredienser, och ett annat (där ordet ”ekologisk” saknas i den lilla texten runt märket) där siffran sjunker till 70 %. Det är också intressant att lära sig varför man hittar Sojalecitin, Modifierad stärkelse, Jästextrakt och Delvis härdat vegetabiliskt fett (Hej transfetter!). Den snabba sammanfattningen är, föga oväntat, att livsmedelstillverkarna fuskar med råvarorna och tvingas konsultera kemilaboratoriet för att få till en billig produkt som liknar originalet.
Man stoppar färgämnen i foderpellets till odlad lax för att få rätt kulör på laxfiléerna.
Man målar gröna oliver svarta för att tillverka de svarta. Busenkelt.
Man saluför sex veckor gammal färsk pasta, och elva månader gammal färskpressad Tropicana-juice.
Listan är nästan jobbigt lång och nog fan lär det bli köpbojkott på en hel del grejer framöver. ”Hälsa Pågen att jag bakar eget bröd i vinter”, som Apan uttryckte det.
Läs Nilssons bok och bli en lite mer medveten konsument. Läs på innehållsförteckningarna. Läs sedan ett recept och rulla dina egna köttbullar. Läs vidare på Mats-Erik Nilssons hyfsat nystartade site: aktavara.org
Nästa gång någon av er har tretton timmar över kan jag berätta allt som är fel med SJ.
Det mest troliga är visserligen att jag avlidit i en hjärnblödning innan dess.
Detta statligt vinstdrivande monopol upphör liksom aldrig att förvåna i sin idioti. Varje gång man ska resa med fanskapen har de lyckats göra en redan tvärusel och vansinnesdyr tjänst ännu lite uslare, ännu lite dyrare.
Vore jag kändis skulle jag bara sitta och vänta på att Ashton Kutcher skulle knata in i vardagsrummet: "You've been Punk'D!!!"
Hon spelade visst på Vattenfestivalen för 10-12 år sedan. Sedan dess har hon inte varit här vad jag vet. Hon släpper nytt tillsammans med John Parish om två månader. Här är förra samarbetet på Spotify.
Det fanns en tid när den bespottade genren rap-metal inte var fullt så bespottad.
En tid innan dess främsta företrädare antingen hade röd keps och gnällde, eller var kristna fåntrattar, nöjda med livet. Inte heller slängde man in vän pojkbandssång i mixen på den tiden. Kalendern visade 1992 när Rage Against The Machine släppte sin självbetitlade debut. De fyra ilskna männen, bördiga från ett land där man inte ens får säga "snopp" i tv, rappade om korrumperade och rasistiska poliser, medias ständiga försök att vilseleda folket, politiska fångar, våld, slaveri och den allmänna politiska uselheten hos hemlandet USA. (Och inte särskilt mycket om "The Nookie".)
Frustandes i mikrofonen hittar vi Zach de la Rocha, i mitt tycke den enda rapmetal-rapparen värd namnet (om man bortser från tillfälligacrossover-samarbeten. Inte bara begåvad med ett skönt driv i sin rap, de la Rocha har dessutom ilskan. "Anger is a gift", som han själv uttrycker det i mäktiga avslutningsdängan "Freedom":
Lägg därtill en av rockhistoriens tightaste rytmsektioner i form av Brad Wilk (trummor) och Tim Commerford (bas), och du är något stort på spåren. Fattas i laguppställningen gör tidernas effektkåtaste gitarrist, Tom Morello. Snubben gör så störda grejer med gitarr + effektpedaler att Rage Against The Machine i texthäftena till sina album ständigt påpekar att inga samplingar eller keyboards har använts.
Den här kombinationen resulterade i en självbetitlad debutskiva som i mitt tycke är de senaste tjugo årens allra bästa album. (En sjundeplats blev det sammanlagt när resten av Close-Up-skribenterna rankade de skivsläpp som gjordes mellan 1991 och 2008.)
Två uppföljare har det också hunnit bli hittills. 1996 släpptes ”Evil Empire” och strax före millennieskiftet dök senaste studioalstret ”The Battle of Los Angeles” upp.
Bandet har haft ett par hits genom åren. Låtarna som folk känner igen heter ”Bombtrack”, ”Killing in the Name” (”Fuck you I won’t do what you tell me”, ni vet), ”Wake Up” (känd från ”The Matrix” ett par år senare), ”Bulls on Parade” (som Guitar Hero-kidsen utan svårigheter grejar på ”Expert”) samt de mer sentida ”Testify” och ”Sleep Now in the Fire” - båda med briljanta videos regisserade av Michael Moore.
Varken ”Evil Empire” eller ”The Battle of Los Angeles” är lika helgjutna som debutalstret, men nog finns där en stor mängd guldkorn. Jag har gjort några aningen mer oväntade val ur bandets katalog, med avstamp som sig bör, i förstlingsverket.
”Settle for Nothing” – en kolsvart historia med malande verser och larmig, jävligt påträngande refräng. Mitt i alltihop kommer ett av Tom Morellos muntraste gitarrsolon till dags dato, och den schizofrena succén är ett faktum.
”Down Rodeo” – Den inledande trion låtar på ”Evil Empire” - ”People of the Sun”, ”Bulls on Parade” och ”Vietnow” - är fullkomligt magisk. Ändå var det ”Down Rodeo” som blev min första stora kärlek på den efterlängtade uppföljaren. Mycket tack vare låtens briljanta första textrader: ”Now I’m rolling down Rodeo with a shotgun, these people ain’t seen a brown skin man since their grandparents bought one”
”Without a Face” – Klara Cypress Hill-vibbar med en enkel, knarkigt svängig basgång i versen och brutaltung rap. Ännu en munter text om Amerikas förträfflighet. Den här gången på temat mexikanska immigranter och hur gärna man utnyttjar dessa som billig arbetskraft så länge man slipper ta socialt ansvar och kan skjuta av lämpligt antal vid gränsen.
”Roll Right” – En låt som föga oväntat är lika aktuell idag som för tolv år sedan. I första versen avhandlas konflikten i Gaza. Musikaliskt sett en hyfsat okomplicerad historia med fokus på ursinnet.
”Year of tha Boomerang” – En duktigt skev gitarrslinga kickar igång ”Evil Empires” avslutningslåt. Titeln är hämtad från ett tal av Frantz Fanon – psykoanalytiker, filosof och författaren bakom den starkt anti-kolonialistiska boken ”The Wretched of the Earth”. ”Year of tha Boomerang” är annars rätt svårtydd. De la Rocha pratar om Fanon, han pratar om skolans högervridna indoktrinering och propagandaspridande, och Bumerangens år som året då allt vänder tillbaks och de skyldiga får sina straff.
”Maria” – Textmässigt en slags fortsättning på ”Without a Face”, den här gången med Maria istället för den anonyme mannen i huvudrollen. Men slaveri och sweatshops är ju det som håller nere priserna på våra sneakers, så vilka är vi egentligen att klaga?
”Born of a Broken Man” – Ett rejält jävla vansinnesbra dumriff värdigt debutskivan sparkar igång denna mäktiga smocka. Verserna närmast viskas fram innan bomben (riffet) ånyo briserar i refrängen. När riffet stängs in 3:27 in i låten för att sedan få explodera en sista gång lyssnar vi på den starkaste stunden på ”The Battle of Los Angeles”. Dessutom en textmässigt emotionellt stark låt om Zach de la Rochas far som kort sammanfattat mötte Jesus och blev galen.
”Calm Like a Bomb” – Även i den andra Matrix-rullen hördes Rage Against The Machines musik. Ett knepigt hopkop av referenser i texten, även om en rad som ”The same bodies buried hungry, but with different last names” är ganska pang på. Låten inleds med ett litet bassolo, resten är en sävlig men intensiv, klassisk resa i Rage Against the Machine-land.
Rage Against The Machine återförenades för en spelning på Coachella 2007, så än finns hopp för oss som ännu inte sett detta magiska band live. Själv förbannar jag mig själv för att ha missat ett gig i Solnahallen i mitten av nittiotalet, samt en Hultsfredsspelning några år senare.
Annat som bör nämnas i samband med Rage Against The Machine är:
Audioslave: De la Rocha ut – Soundgardens Chris Cornell in. Blandat resultat, ofta trött gitarrspel.
One Day As A Lion: Zach de la Rocha och The Mars Volta-trummisen Jon Theodore i småbriljant samarbete.
Republikanernas partikonvent i höstas: The Real Group – släng er i väggen! I ”The land of the free” stoppades Rage Against The Machine inför en gratis protestkonsert vid Republikanernas partikonvent. Här är vad som hände då:
The Nightwatchman: Tom Morellos soloprojekt där han låter lite som Bruce Springsteen
Axis of Justice: Serj Tankian (System of a Down) och Tom Morellos ideella organisation för musiker, för rättvisa, för politiskt engagemang.
Adam Sandler: Skulle kunna göra en bra Zach de la Rocha-imitation. Det är allt.
Jag har säkert talat mig varm för den gamla tv-serien Wonder Showzen här på bloggen tidigare.
Hittade ett klipp HÄR som sammanfattar programmet rätt bra.
Wonder Showzen är ett emellanåt riktigt stört humorprogram, upplagt som ett Sesame Street-liknande barnprogram men med aningen mer tvivelaktigt innehåll. Bäst gillar jag inslaget "Funny/Not Funny" (typ 2:30 in i klippet).
Även om Trolls klassiker "Jimmy Dean" redan finns med så saknar du säkerligen några favoriter. Då är du välkommen att lägga till fler låtar. Men precis som förra gången bör det vara låtar som du tycker är någorlunda bra, du behöver ju inte slänga dit Westlifes cover på "Mandy" om det nu inte är din favvodänga.
Det har varit en helg fylld av hockey. Jag smygstartade redan på fredagen med ett par minuter av Huddinge-Löven på tv. På lördagen gjorde vi sedan som Jesus och gick på vattnet. (Jesus som ni kanske minns med åren fick se sig själv placerad i lagets ”checking line” i takt med att tempot blev lägre och kilona fler.) Isen låg ganska blank och klar på Råstasjön och vi packade kaffetermos, skridskor och klubba och gick ned och spelade ett par matcher. Mycket roligt, och mycket jobbigt. Största ögonblicket var när jag i första matchen gjorde samtliga fem mål för mitt lag.
Nyttigheten i ovanstående vägdes sedan upp med pizza och öl framför JVM-semifinalen. Det blev en osannolik Disney-match där Sverige efter brutalt snyggt spel i tredje perioden stod som segrare. En match som på klyschigt sportkommentatorsspråk kan sägas ”hade allt!!!”.
Och så ännu mer hockey igår. Över 5100 åskådare, däribland jag själv, var på Hovet för att se AIK spöa töntiga Växjö Lakers (ni hör ju själva hur jävla fånigt det låter) för första gången på…rätt länge. Det blev till slut en komfortabel 4-1-seger, och de största hjältarna hette Dick Tärnström (1 sjukt snyggt mål + 2 ass. + grymt stabilt försvarsspel) och Daniel Bång (avgörande mål i tom kasse samt förtjänstfullt agerande som polis när en idiot till ex-bajare i Växjö ville skada motståndare). Ruggigt skönt att AIK äntligen har börjat vinna även de upphaussade publikmatcherna!
Nä, en tupplur på det här kanske, 01:38 är det ju nedsläpp i JVM-finalen. Mycket hockey blir det, jag som egentligen mest gillar fotboll.
Den senaste i raden av Spotify-listor (här är de tidigare) från min sida heter ”Mäktiga covers”.
