Dagens danslektion

Nytt från Black Keys - det här svänger ju faktiskt en hel del!

Om du å andra sidan kan avvara 26 minuter

...så har James Blake just släppt sin mest lättillgängliga ep hittills, ett alster vid namn "Enough Thunder" (skiva nummer två på denna Spotify-länk). Samarbetet med Bon Iver finns med, liksom Joni Mitchell-covern "A Case of You". Den senare är mer trogen originalet än Blakes genombrottscover "Limit to Your Love", men likväl väldigt fin:



Jag som inte är någon större dubstepfanatiker gillar den lugnare sidan av James Blake bäst.

Titelspåret låter inte så lite Antony and the Johnsons, men allra vassast är nog den inledande duon - vilka också utgör de låtar som bär störst släktskap till ljudexperimenten på det fullkomligt fenomenala debutalbumet som släpptes tidigt i år.

Om du bara har nio minuter över

Om du bara har nio minuter över tycker jag att du ska ägna dessa åt Kalifornien-gänget Trash Talks nya ep "Awake".

Fem fantastiskt frustande hardcorepunkdängor där i sammanhanget episkt långa "Blind Evolution" klockar in på två och sexton.

Fjolårets "Eyes & Nines" är också den en väldigt trevlig skiva, men frågan är om inte ep-formatet passar den ösiga kvartetten bättre.

PJ Harvey

Jamen det där var ju inte så pjåkigt!

Puscifer

Har lyssnat mycket på Puscifer senaste veckan. Nya skivan "Conditions of My Parole" har några riktigt fina låtar, men är ändå en bra bit ifrån A Perfect Circle och Tool. Men det är ju fortfarande Maynard James Keenan som sjunger, så ganska magiskt är det allt.

Anna Calvi, Debaser

Gitarrspelet! Rösten!

St. Vincent - Strange Mercy

Hyllad av alla, och nu också av mig. St. Vincents "Strange Mercy" är ett album som kanske rent av kommer att toppa albumlistan när året är slut.

Det CocoRosie-konstiga gifter sig så otroligt bra med de väna melodierna som i sin tur kompletterar de emellanåt rätt så brötiga elektroniska bakgrunderna.

Annie Erin Clark, som kvinnan bakom detta soloprojekt heter, har en väldigt fin sångröst som är precis lagom jobbig att lyssna på för att de lite smörigare låtarna inte ska bli för smöriga.

Istället hör "Champagne Year" och Nina Gordon/Veruca Salt-doftande avslutningstryckaren "Year of the Tiger" till mina absoluta favoriter på skivan, som inom den närmaste tiden lär snurra många många fler varv i Hamburgertågets högkvarter.

Lou Lesage och språkbarriären

Först: Finfina triphop-vibbar och antagligen en av årets bästa låtar i form av "Forgotten Child". Men redan där är det nånting som stör. Lou Lesage "charmiga" franska uttal är nämligen oerhört enerverande. Det irriterar under hela "Under My Bed", som trots det hör till det bästa som släppts i år.

"Forgotten Child" sticker ut litegrann, för resten av skivan består till största delen av lite rakare och väldigt trevlig skrammelrock med släktskap till Best Coast, Dum Dum Girls och möjligen också produktionsmässigt The White Stripes.

Jamen typ så. Det är en skitbra skiva. Den skulle vara makalös om Lou Lesage sjöng på ett språk hon behärskade, eller iallafall tonade ned brytningen bara litegrann. Men det är så pass bra att jag ändå gillar en låt som "The Böy Next Door".

Breaking Bad flåsar The Wire i nacken

Bara för att jag ännu inte bloggat något om senaste Breaking Bad-säsongen betyder inte att alla inte måste titta.

Själv rev jag just av de avslutande två avsnitten och hade typ konstant ont i magen för att det var så överjävligt jävla kukbra.

Att nästa säsong blir seriens sista känns helt perfekt. Efter den är det dessutom på allvar dags att ställa Breaking Bad mot The Wire och Sopranos när listan över världshistoriens bästa tv-serier ska revideras.

Nu ska jag ägna någon timme åt att läsa vad andra bloggare skriver om säsongsavslutningen, eftersom jag ändå är alldeles för uppjagad för att sova.

Herregud.

Björk - Biophilia

Mina tidiga intryck av Björks "Biophilia" är att det är en till hälften riktigt bra skiva, och till hälften den där gamla SNL-sketchen där Winona Ryder är så inihelvete bra som Björk.

Ett par låtar är mest ljudexperiment, medan en hårdare låt som emellanåt tungt pumpande, märkliga "Mutual Core" är en verklig höjdare.

Andra gånger, som i "Cosmogony", hörs släktskap till Ane Bruns senaste album, och det säger jag inte bara för att den senare gjorde en magisk version av "Jóga" härom året.

Möjligen kommer de mer anonyma låtarna att fortsätta växa, och bli nästan lika bra som "Crystalline", "Thunderbolt", "Mutual Core" och "Sacrifice" - i så fall är "Biophilia" definitivt något för årsbästalistan. Det är ju om inte annat ett jävligt ambitiöst projekt.

Jag tror kort och gott att det här är ett album som behöver mycket mer tid för att sjunka in.

Mastodons sämsta hittills

Det finns några guldkorn, i tur och ordning gungande "Black Tongue", köttiga "Curl of the Burl"
(videon är lite NSFW på slutet), "Blasteroid" och den enda hårda låten "Spectrelight", men jag tycker inte att det räcker.

"The Hunter" är Mastodons sämsta skiva mycket på grund av ett till synes oändligt träsk av såsighet i mitten, och jag drömmer mig istället tillbaks till:

Machine Head - Unto the Locust

En intervju med Machine Heads Robb Flynn lyckades för antal par år sedan få mig att slå mitt dåvarande rekord i starstruckness med råge. Antagligen för att Machine Head redan då seglat upp som ett av mina absoluta favoritband, och för att Robb Flynn är en av metalvärldens mest kompletta frontfigurer.

Då hette senaste albumet "Through the Ashes of Empires", och den kom att bli startskottet för ett mer kompromisslöst Machine Head, som inte längre experimenterade med nu-metal, rappande och tveksamma snudd-på-nygrunge-refränger.

Det dröjde sedan fyra år innan Oakland-kvartetten gick på fullständig knock med mästerverket "The Blackening" som ännu är en av 2000-talets allra bästa skivor.

Ytterligare fyra och ett halvt år senare är nu "Unto the Locust" här, och glädjande för ett gammalt fan har vi att göra med ännu ett riktigt stabilt album.

Ta bara en sån sak som att Machine Head här kommer undan med:

• Några emellanåt ganska ostiga åttiotalsgitarrpartier (lyssna på "Be Still and Know", som dock är skivans bästa låt)
• Klämmiga barnkörer(!!) ("Who We Are")
• En refräng som kunde smugits in på smått hemska bottennappet "Supercharger" ("Locust", som endast räddas upp en smula av gitarrspelet i mittpartiet).

Man gör det mycket tack vare passionen - "Unto the Locust" är ett gediget metalalbum fullproppat med fina små (och stora) inslag, och man hör att Machine Head älskar vad de gör. Mest fullproppad är "I Am Hell (Sonata In C#)" som manglar på i åtta och en halv minut. Minst antal finesser finns i "Pearls Before Swine" som å andra sidan är en kompromisslös och stenhård historia.

Gitarrspelet är lika delar Iron Maiden, Metallica och odefinierade black/death metal-slingor, och om du som jag gillar pampigheten hos heavy/power metal men avskyr den infantila sången så är det här en skiva som borde tilltala dig också.

Robb Flynn själv har producerat skivan, vilket har resulterat dels i ett lite råare sound, och dels i att stämsången under de melodiösa partierna fått stort fokus.

Det här är så pass bra att Machine Head återigen tar plats på en årsbästalista hos mig, och att jag blir bra sugen på att gå och se bandet en - jag har tappat räkningen, men kanske - sjunde gång när de kommer till Sverige senare i höst.

Intervjun gick förresten skitbra, Robb Flynn är inte bara en gudabenådad låtskrivare, sångare och gitarrist, han är också en grymt trevlig, ödmjuk och rolig lirare.