Jag och Ani DiFranco var i Dublin förra helgen

Vi var och lyssnade på Ani DiFranco förra lördagen. I Dublins konserthus. Trevligt ställe. Trevlig stad. Mycket trevlig konsert.

Ani DiFranco kör helt solo denna afton, och inte alldeles olik Linda Hamilton i T2 kliver hon in på scenen iklädd ett svart linne och gröna militärbrallor. Hon kliver in, och inleder med den mest lekfulla, mest funkiga version av ”Fuel” som världen någonsin skådat.

Utöver den låten (och ”Angry Anymore” som dyker upp strax därpå) så är aftonens setlist inte direkt en som klappar publiken medhårs. Det är rätt mycket nya låtar (om man som jag får definiera ”nya” som post-2003. (Gubbjävel.)) och mot slutet dyker fyra helt nya alster upp. Kanske är de från en skiva som kommer i april, som kanske kommer att heta ”Which Side Are You On?” - för övrigt en gammal kamp/strejksång, skriven av Florence Reece och numera omgjord en smula av Ani DiFranco. Den framförs också under aftonen, med mycket sväng.

Det är lyckligtvis inga dåliga låtar, de nya dängorna – snarare tvärtom. Låtarna är bluesiga, fulla av attityd, och rent allmänt verkar Ani vara lite mer på hugget igen. Vassast av de nya låtarna – dömt utifrån en genomlyssning – är klockrena ”Amendment” vars budskap och maffiga text är helt omöjliga att missförstå:



Och det är litegrann så hon jobbar rent allmänt, DiFranco. Ofta förhållandevis enkla texter som träffar som ett knytnävsslag, men som samtidigt både tål och kräver en jäkla massa eftertanke. Lika ofta oerhört roliga som klump i halsen-framkallande. Sådan är hennes lyrik, och sådant är hennes mellansnack, sådan är hela hennes utstrålning.

Ani DiFranco är medveten om att hennes publik trots allt är betydligt mer lättflörtad när det gäller det äldre materialet. När hon kommer in till den jublande folkskaran för extranummer börjar hon med att tacka oss för vårt tålamod med alla de nya låtarna. Därefter river hon i rask takt av ”Gravel”, ”Both Hands” och ”Untouchable Face” - tre låtar som jag har på min personliga Ani-Topp-10, och jag glömmer med ens bort att jag nästan satt och skruvade lite på mig femton minuter tidigare.

Men grejen med Ani DiFranco är att det inte spelar någon roll vilka låtar hon väljer att framföra, vad hon än gör så är hon min favoritgitarrist. Vad hon än gör så är hon en sån jävla underhållare, och sättet hon suger in hela publiken i sitt våld är...magiskt. Hennes gitarrlir i ”Lag Time” är svårslaget, och när jag sitter där i det fina konserthuset inser jag att ”Smiling Underneath” är en kärlekslåt som garanterat är fin nog att framföra på ett bröllop.

Kruxet med att Ani DiFranco släppt ungefär en skiva om året sedan 1989 är att hon har en enorm låtskatt att plocka ur. Att en jäkla massa av mina personliga favoriter saknas ikväll är därför rätt naturligt och något jag får leva med.

Men är det inte dags för Ani att ta sig till Stockholm snart igen? Har hon ens varit här sedan 1999? Skärpning.

Jag glömde ju det roligaste

"– Man ska ha valfrihet som kund, vill man bli datalagrad ska man kunna bli det, men då kostar det 50 kronor extra i månaden." - Jon Karlung

Bahnhof står för veckans hjältedåd

Det är inte ofta jag säger det - snarare blir jag mer eller mindre besviken på de flesta företag/leverantörer jag har att göra med - men jag är en oerhört stolt kund hos kloka, modiga - och till skillnad från andra leverantörer av internetaccess, aldrig krånglande - Bahnhof.

Företagets VD Jon Karlung berättade igår för P3 Nyheter att man kommer att låta all sin trafik gå via VPN-tunnlar och därmed göra Datalagringsdirektivet helt tandlöst.

Han har med detta retat upp två av Sveriges minst teknikkunniga men samtidigt kanske mest osympatiska personer: justitieminister Beatrice Ask, samt teknik- och integritetshataren Per Strömbäck som gått FULLSTÄNDIGT bananas i ett oerhört underhållande inlägg på Netopia. (Jag hoppas att inlägget får ligga kvar i sin helhet, men vore jag Strömbäck skulle jag radera det illa kvickt och därefter ringa FRA och be dem sopa igen alla spår.)

Rasmus Fleischer, Cybernormer, och antagligen en massa andra, har som vanligt skrivit betydligt sakligare och mer insatta inlägg i ämnet.

Annars känns inlägget jag publicerade igår tyvärr smärtsamt aktuellt, eller läs själva här vad Ifpis VD säger i dagens nätupplaga av DN.

Läs samtliga artiklar och blogginlägg länkade ovan, och fundera sedan på om ni vill skratta eller gråta. Eller strunta i alltsammans och fortsätt tänka ungefär så här:

"Övervaka på ni, jag har ingenting att dölja. Om vi inte övervakar vinner ju barnporrälskarna och terroristerna. Och skivbolagen förlorar. Jag och frugan kör ju ändå alltid missionären hemma om vi har lördagsmys, så sätt för all del gärna upp en kamera i vårt sovrum och skicka filmerna till staten. Jag har som sagt ingenting att dölja."

Öppet brev till Musikindustrin

Bästa Musikindustri!

Jag hatar (uppskattningsvis 85 % av) er.

Ni är giriga jävla idioter som fokuserar på helt fel saker. Ni vägrar tänka nytt, och istället hoppas att någon annan ska lösa problemet. Eder Frälsare, tillika lilla hobbyprojekt Spotify till exempel, som dock i rättvisans namn ska sägas har någorlunda mycket musik i sin katalog sedan ni blev en storägare i företaget.

Ja, annars kan ni ju fortsätta att parallellt med Spotify-spåret via era lobbygrupper försöka påverka våra – dessvärre så inåthelvete omdömeslösa och tekniskt inkompetenta – politiker att stifta ännu fler Orwellska 1984-lagar så att vi lydiga konsumenter skräms till att köpa fysiska musik-CD och konsert-VHS igen.

Det här inlägget skulle egentligen vara en uppmaning till mina läsare att i rödaste rappet dundra iväg till lämplig digital musikaffär och inhandla The Joy Formidables debutalbum som nu äntligen har sett dagens ljus. Men när jag själv skulle köpa skivan igår så fick jag nobben av iTunes, eftersom skivan inte släppts i den svenska iTunes-affären än. Nu löste det hela sig till slut ändå, via en krånglig och långsam nedladdning ifrån bandets officiella sida ett antal timmar senare, men nog fan är det här ni borde lägga ert krut, genom att:

Se till att göra de lagliga tjänsterna bättre än de aningen mer ljusskygga varianterna, för vi är rätt många som är beredda att betala för vår kulturkonsumtion.

Men för all del, fortsätt vifta bort oss som bortskämda snorungar som ska ha allting gratis bara för att vi inte längre vill prenumerera på era Mr.Music-CD:s.

För det verkar ju helt orimligt att ni skulle se till att en skiva finns tillgänglig i hela världen samtidigt, i samtliga format konsumenterna kan tänkas vilja tanka ned skivan i?

Formatfrågan är förresten nästan värd ett helt inlägg i sig, men här nöjer jag mig med att konstatera att det är rätt svårt att köpa musik på nätet som inte är rätt hårt komprimerad. Men vad vet jag om vad konsumenterna vill ha, JAG JOBBAR JU INTE MED ATT SÄLJA MUSIK!

I fallet The Joy Formidable uppstår dessutom ett härligt Moment 22: Jag kan inte på ett enkelt och lagligt vis köpa skivan, bandet får således inga slantar, och har inte råd att åka ända till Sverige på den stora Europaturné som inleds i dagarna. En eventuell Sverigekonsert utgår därmed — en konsert som jag skulle dra med mina polare till, köpa en t-shirt och med det kasta en lagom stor bunt pengar på bandet. Kanske byta några uppskattande ord med bandet efteråt också, det finns band (jfr. ”produkter” på ert språk) som gillar sånt.

Nej, istället ska skivbolagens del av kakan fortsätta växa på något märkligt sätt — alltid jaga tillväxt — trots idoga försök att göra produkterbjudandet sämre för konsumenten. Jag minns med fasa det tidiga 00-talets pinsamma fokusering på diverse usla ”kopieringsskydd” som lyckades med att:

* Försämra eller i värsta fall omöjliggöra upplevelsen för kunderna
* Gissningsvis ta en jäkla massa R&D-tid ifrån utvecklingsavdelningarna så att Napster, Audiogalaxy, Kazaa, DC och Soulseek under olika tidsperioder var ohotade kungar inom musikspridning på internet
* INTE stoppa kopiering av skivor och illegal fildelning, eftersom man av ännu okänd anledning (och än idag!) inte fattar att en ljudström är en ljudström är en ljudström som därmed enkelt kan kopieras.

Men för all del, fortsätt ni med era härligt öppna och objektiva ”forum för digitala samhällsfrågor”, era förskottsböter på USB-minnen och EXTERNA hårddiskar (inte interna hårddiskar gudbevars, de kan ju inte användas till något pirateri), och som sagt, fortsätt framförallt att värna om upphovsrätten och kampen mot terrorismen via era kanaler in till våra folkvalda.

Det var allt för den här gången, nästa gång kanske vi kan ta upp den där filformat-tråden igen, eller kanske diskutera villkoren för musikrecensenter, hur mycket pengar era artister tjänar genom Spotify eller nåt annat skoj.

Till dess, ha det fint.
/The Hamburger Train

Köper skivor

Fick ett utbrott över den usla musikindustrin tidigare ikväll, men den ska avhandlas i ett eget blogginlägg lite senare tror jag.

Kanske imorrn.

I afton har jag hur som helst inhandlat två färska skivor av två artister som ligger mig varmt om hjärtat.

Walesiska trion The Joy Formidable har idag ÄNTLIGEN släppt debutalbumet "The Big Roar" - en hel evighet efter munsbiten "A Balloon Called Moaning" som jag nära nog lyssnade sönder för snart två år sedan. Kul!

Och den med Neil Gaiman nygifta Amanda Palmer offentliggjorde i fredags "Amanda Palmer Goes Down Under", en (mestadels) liveskiva med Australien- och NZ-tema. Köp skivan här för så lite som 69 cent om du vill.

Covern på Nick Caves "The Ship Song" borde i rimlighetens namn vara helt enastående bra. Vi får se och höra. Den är nog iallafall bättre än första singeln "Map of Tasmania" som inte alls föll mig på läppen, trots en småkul video som - beroende på hur kristen din arbetsplats är - möjligen lämpligast avnjuts hemma:

Den lille hemmabryggaren

I slutet av oktober gjorde jag en skön grej. En kollega som tagit sitt ölnörderi några steg längre än jag själv lät mig haka på när det var dags för (för hans del ännu en) ölbryggning.

Glädjande var att det inte alls var särskilt knepigt, eller åtminstone inte så många delmoment även om de krävde noggrannhet och renlighet. Precis som diverse svenska sunkölreklamer deklarerat genom åren så är det malt, humle, jäst och vatten som är grejen.

Vi siktade på en lite juligare, och lite humligare variant av Nils Oscar Kalasöl och vi fick till det rätt bra faktiskt om jag får säga det själv. Fem (eller var det sex?) sorters malt fick sig en omgång i kaffekvarnen och maldes till spillror. Sedan tillreddes en geggig gröt av alltihop. Därefter ta tillvara på vätskan från gröten, koka upp och i med fyra sorters humle vid olika lämpliga tidpunkter. Räkna lite + späda så att kalasölen inte blir kalasstark, och sedan i med jästen.

Jäsa, kolsyra, hälla upp, kyla, dricka.

Vänner och familj har provsmakat med gott resultat.

Det här ska göras om.

Årspremiär på albumlistan

Skivåret 2011 ligger inte på latsidan, och än så länge är (sedan "Ten" räknat) tjugoårsjubilerande Pearl Jams samlings/liveskiva "Live on Ten Legs" en riktig höjdare. Lika många gamla som nya låtar i en trevlig mix, inspelade på lite olika platser i världen, och med grymt ljud. "Just Breathe" är helt sanslös. Rent av sanslösare än i sin studioversion.

Mogwais sjunde studioalbum "Hardcore Will Never Die, But You Will" kommer att behöva mer tid att växa, men än så länge är det riktigt lovande, och min bedömning är att det nog är en vassare skiva än de två senaste föregångarna. Mer varierad, mer experimentell. Här finns mycket att upptäcka.

iPhone-anpassat skivomslag

Amerikanska indie-rockbandet Now, Now (tidigare Now, Now Every Children) släppte strax före årsskiftet en mycket trevlig EP vid namn "Neighbors".

När jag idag lät deras musik ackompanjera dagens skift i kodfabriken upptäckte jag att skivomslaget (originalbild) passar helt löjligt bra på iPhonens låsta skärm.

Avdelarstrecket som hamnar just under bandet och skivnamnet. Benknotorna, symmetrin, gråskalorna, klockan.

Lysande.

Här är förresten en gammal video:

Svängigt med Eliza

Idag har übersvängiga "Pack Up" med Eliza Doolittle gått varm i casa de hamburgertåg.

Videon går inte av för hackor den heller:



Resten av skivan behöver jag lyssna mer på, men än så länge är jag inte helt övertygad. Lite lätt generaliserande så skulle jag placera henne mitt mellan Kate Nash och Lily Allen, och därmed klumpa ihop henne med övriga unga brittiskor.

MEN, kolla på det här:



Exakt HUR bra är inte den covern på en redan sjukt svängig låt? Bara hennes två medbrottslingar - särskilt dans- och körkillen i hörnet - är ju värda entrépengen.