Några år har gått, och 86 avsnitt senare är vi nu färdiga med The Sopranos.Nu blir det inga fler ”There he is!”-hälsningar, inga fler tacky otrohetsgåvor till frugan, ingen mer glass framför History Channel, inga fler kackiga träningsoveraller eller brutala avrättningar.
The Sopranos har varit en kär vän under dessa år. Under de första säsongerna sympatiserar man ju rent av med den lagom tjocke Tony i hans försök att rådda ihop maffia- med familjeliv. Så småningom blir det dock allt tydligare att han faktiskt är helt jävla störd i huvudet och framförallt under andra halvan av sista säsongen hatar man gubbjäveln innerligt.
Balansgången mellan i stort sett ren såpa, när de mentala tioåringarna till maffiabossar placeras i (någorlunda) vardagliga situationer och tempos dras ned, och å andra sidan kallblodiga avrättningar där hjärnsubstans geggat ned ett helt gäng bilsäten genom åren, är ren och skär briljans och också det som allra främst gör The Sopranos till en så löjligt sevärd serie.
Sedan tillkommer de riktiga guldkornen, avsnitt och sekvenser som mitt i serielunken bara brinner till och lämnar tittaren skratt/gråtfärdig i soffan.
Inte minst de mer humoristiska sekvenserna, som Tonys många drömsekvenser (ingen tv-serie eller film kommer NÅGONSIN komma i närheten av de drömsekvenserna), eller i princip alla scener med Paulie, hans sköna frilla och vita pjuck. Drömmen när Tony rider in på en häst i vardagsrummet och Carmela lackar ur är magisk. Och seriens allra roligaste avsnitt är det Steve Buscemi-regisserade ”Pine Barrens” i slutet av tredje säsongen, när Paulie och Chris jagar en rysk dödsmaskin till skurk i en vintrig skog.Det är också intressant att se hur The Sopranos påverkar ens eget psyke. I gammal god ”Det finns grader i helvetet”-anda så sitter jag och älskar ”de snälla” i serien: Vito, Bobby, Pussy och till viss mån Paulie och Sil trots att de knappast kan sorteras in i facket Guds bästa barn. Men jämfört med till exempel Ralph Cifaretto är de hedersknyfflar (och Ralph en av de mest osympatiska figurer du kan se på en tv-skärm.)
Apropå gud förresten så ger serien också en inte helt fördelaktig bild av min favoritreligion katolicismen. Den homofobi, manschauvinism och rasism som porträtteras smälter in obehagligt naturligt i dessa sjuka personers sjuka liv.
Slutkläm: Se The Sopranos från början till slut. Det är en helt suverän tv-serie.
Nästa mastodontprojekt för egen del blir nog The Wire. Återkommer om ett antal år med en recension. Dessförinnan har jag tänkt riva av första Dexter-säsongen på nytt, samt Sons of Anarchy. Och Breaking Bad börjar ju i mars också.
2 kommentarer:
Pine Barrenas - jag kommer ihåg från när jag såg det avsnittet, jag såg det utan ljud och jag var tvungen att hålla mig för skratt hela avsnittet (i)genom eftersom jag jobbade som assistent åt en kille som lagt sig för kvällen.
Hehe, fin anekdot! Kan tänka mig att avsnittet gör sig skapligt bra i stumfilmsversion också.
Skicka en kommentar