Pausmusik - I See A Darkness

Will "Bonnie 'Prince' Billy" Oldham har spelat in nya versioner av sina egna låtar. Steve Albini-producerade "I See A Darkness" är varken lika vacker som sitt original eller Johnny Cash-covern, men videon är cool och låten rätt skön i sin nya upptemposkrud.

Den går inte att bädda in här på bloggen, så ni får snällt klicka er vidare till New York Times och lyssna/speja.

Inbäddningsbar är dock hans Black Cab Sessions-spelning från februari i år, väldigt fin.

Garbage betyder skräp

Precis så jävla trött och nittiotalsunket som jag hoppades att det INTE skulle vara. Skivan fick en halv genomlyssning, jag är nöjd så. Synd.

1 maj - dubbel-IPA:ns dag?

Nøgne Ø #500 är, inte helt oväntat, det sydnorska bryggeriet Nøgne Ø:s femhundrade brygd. De firar med en ordentlig dubbel-IPA, med 5 sorters malt, 5 sorters humle och en beska på 100 IBU.

Bli för all del inte avskräckta av det här, men i doften hittar jag inledningsvis - när ölen är i kallaste laget skulle det visa sig - köttbuljong och gummi som faktiskt stör en del.

Å andra sidan är färgen och skummet alldeles bedårande, färgen klar bärnsten, skummet kritvitt. I smaken - lämpligt nog till köttbuljongsdoften? - hittar jag lite dilltoner, och börjar fundera på om Sorachi Ace är en av de 5 humlesorterna i denna jubileumsbrygd? Tydligen är det inte så, däremot är den torrhumlad med Nelson Sauvin, och utöver lustigheterna jag nämnt hittills så är det en viss kryddighet och allra främst tropisk frukt som är de smaker jag känner.

De oortodoxa smakerna och dofterna till trots, det här är riktigt jävla bra. Jag skulle sätta den någonstans mellan en dubbel-IPA och ett barley wine. Robusta 10% alko som norrbaggarna har dolt mycket väl, men besk som fan. Den är dessvärre i det närmaste slutsåld på Systembolaget, där den släpptes för en månad sedan. Synd, för priset, 60 spänn för en halvliter, är/var riktigt bra!

Jag följde upp med ett av de senaste samköpen jag joinade via BeerSwedens eminenta forum, ytterligare en dubbel/imperial-IPA, men den här gången ifrån Brooklyn. Har vi i Sixpoint fått en värdig utmanare till Brooklyn Brewery? Nja, av det jag har testat hittills så är jag inte jätteimponerad. Jag drack Bengali Tiger - bryggeriets IPA - i fredags, och den var god men inte fantastisk.


Sixpoint Resin kommer i en smal burk på 35,5 cl, vars modell och design för tankarna till allehanda äckliga energidrycker. Det första som slår mig när jag sippar på den är hur spritig den känns. Den ligger en procentenhet lägre än Nøgne Ø #500, men jag hade gissat på en diff åt andra hållet och dessutom högre.

Aningen blekare i färgen än nyss nämnda finöl, men också väldigt stilig.

Klart stabil ändå. Goda smaker, välbalanserad förutom alkot då. Den har de klassiska smakerna, tropisk frukt, nyskördat gräs och tallbarr, är ordentligt torrhumlad och ordentligt besk. Om jag får vara lite nationalistisk för en stund så tycker jag att Resin faller ganska platt i jämförelse med våra svenska giganter Drakens DIPA och Anders Dubbel-IPA.

Kul med bra öl på burk dock!

Skivvåren 2012

Medan jag var upptagen med att blogga om öl så släpptes det ett helt lass med intressanta skivor! Årets första fyra månader har för min del varit de roligaste på länge.

I för min del kronologisk ordning så började jag med High On Fires "De Vermis Mysteriis"som dock än så länge är en liten besvikelse. Fläskiga riff och bra drag till trots - känns det inte lite oinspirerat?

Roligare då med Black Breaths "Sentenced to Life", som innehåller en alldeles lagom dos nytt blod ovanpå samma gamla skåpmat som resulterade i 2010 års bästa album.

Under april har jag sedan fått jobba hårt.

"Look to the Sky", James Ihas andra soloskiva, fjorton år efter "Let it Come Down", har jag utöver 1,5 genomlyssning hoppat över, får se om jag orkar ge den mer tid.

Den tiden har helt enkelt inte funnits, eftersom Frida Hyvönen, Jack White, Cancer Bats, Emily Wells och Best Coast alla släppt nytt och bra.





Och eftersom Unsane och Marina and the Diamonds behöver lyssnas in mer, och den nya bekantskapen Rise and Fall konkurrerar i den hårdare kategorin (men ändå helt olika) med tunga Mares of Thrace, alltmedan jag fortsätter smaska i mig Record Store Day-släppen ifrån S:t Vincent ("Krokodil") och Feist/Mastodon ("Feistodon", där Feist gör "Black Tongue" och Mastodon lirar "A Commotion").





Sigur Rós "Valtari" har jag inte kommit in i riktigt än, och Santigolds "Master of my Make-believe" känns ungefär till hälften jäkligt skön, till hälften som en halvtrött M.I.A.-ripoff.

Antagligen kommer några av de nämnda artisternas skivor att fortsätta göra intryck på mig, och förhoppningsvis ta plats på årsbästalistan här till vänster. Än så länge har jag iallafall satt upp Frida Hyvönen och Black Breath där.