Att säga att Lana Del Reys "Video Games" svepte undan fötterna på mig i somras är inte bara att ta till en sliten klyscha - det är inte heller sant. Men det är en förbannat skön låt hur som helst, och jag såg verkligen fram emot fullängdsdebuten....som, kom det att visa sig, inte var någon debut egentligen för att [bla bla bla, googla hela de meningslösa nedtystade debutskivan/indiecred/äkthets/botoxläppar/nervös på SNL-diskussionerna om du orkar, jag orkar inte skriva om det] det fanns någon gammal skiva, men iallafall.
Hypen är enorm kring "Born To Die", men jag måste säga att den 15(!) låtar långa skivan är en liten besvikelse.
Det spretar för mycket, och det finns ett antal låtar som knappast håller måttet. Spretigheten gör att Lana Del Rey ena stunden påminner om Cat Power, eller briljerar med en Fiona Apple-seg finstämd "Million Dollar Man" - för att nästa sekund bli radiopop i Lady Gagas eller i bästa fall Marina and the Diamonds skola.
Några smått misslyckade R'n'b- och raputflykter känns väldigt omotiverade. Lite mer skitighet/konstighet hade kunnat få "This is What Makes us Girls" och "National Anthem" att stå prydligt i hyllan bredvid CocoRosie och Emily Wells, men nu blir det istället ett par ganska oförargliga låtar som jag nog kommer att ha tröttnat på redan nästa vecka.
Nej, jag tror att en EP hade varit lagom, för skivans fem första låtar är alla riktigt bra. Vore det inte för en lite irriterande "sexig" bäbisröst som Lana Del Rey lägger sig till med här och där hade jag nog utsett "Off to the Races" till årets hittills bästa låt.
Det är också i början av skivan som Lana Del Rey som mest framgångsrikt använder sin Nancy Sinatra-möter-trip-hop-stil, och jag hoppas att hon fortsätter på den vägen framöver och styr bort från det värsta radioblasket. Men risken är väl rätt stor att det blir tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar