Power Ballad-veckan

Först ut den här veckan var Slipknot med "Snuff", en fläskig ballad som är hyfsat långt från vad bandet pysslat med tidigare. Visst fanns det ett par ballader på förra plattan också, men inte av sån här bombastisk cigarettändarkaliber. Snyggt!

Igår kväll var det dags att stifta bekantskap med "Fade to Black II". Metallica har släppt ut första singeln "The Day That Never Comes" från kommande albumet "Death Magnetic". (Lyssna här.) En åtta minuter lång historia där den första halvan luktar "Fade to Black" på långa vägar. På ett mycket bra sätt ska sägas, det här är en fullt godkänd, klassisk Metallica-ballad. Hetfield pressar sin röst i refrängen till precis rätt läge. (Det vill säga inte över gränsen till det där störiga Tupp i halsen-läget.)

Andra halvan av låten är märkligare. En rätt så maffig Rida ut på fälten-progrockig passage följs av sladdrig d-takt i ett skapligt hårt parti. Duellerande gitarrsolon är inget Metallica skämt bort oss med de senaste sjutton åren, så detta inslag är förstås ett kärt återseende. Sista två minuterna är farligt nära att osa utfyllnad, men de kanske växer med tiden.

Alternativt bleknar lika löjligt snabbt som den i backspegeln sett jävligt bleka "S:t Anger". Jag skäms fortfarande över min gravt felaktiga betygsättning.

Snabb som en bolt

Mer vatten på konspirationsteorikvarnen, det här är intressant läsning.

Nytt kneg och ny festival

Två grymt kul och festivalrelaterade grejer på gång:

1. Jag ska skriva om film! Stockholms Filmfestival ska få min hjälp att sätta ihop katalog + program till årets festival. Smickrande och förbannat roligt!

2. I december sticker jag till England för att bevittna en prettohårdrockares våta dröm. Eller vad sägs om Mastodon, Isis, Fantômas, Melvins, Dälek, The Locust, Trevor Dunns MadLove, Soulsavers + Mark Lanegan, The Damned, Butthole Surfers och ungefär lika många akter till? Jag har redan gåshud.

Det blir boende i lägenhet med fem andra mer eller mindre sköna snubbar och platsen är ett brittiskt Skara Sommarland med vansinnig vattenpark och lite annat spex.

Fett med pepp!

15 guldmedaljer!

Tänk om sprintlöpningen nu var som simning. Då skulle den hormonstinne Usain Bolt lätt kunna spöa den där löjlige simnissen i antal guld.

Vi lägger till några distanser så att vi har 60m, 80m, 100m, 150m och 200m.

Multiplicera dessa med disciplinerna fritt, höga knäuppdragningar, samt armarna utfällda som flygplan, och vi har helt plötsligt 15 guld att slåss om!

Bäska droppar

Jag köpte ett lass svensk finöl eftersom öldrickande besök från USA anländer Sverige imorgon.

När jag stod där bland Nils Oscars ädla varor fick jag syn på Punk IPA från Brew Dog och blev givetvis tvungen att testa en.

En framtoning värdig Arrogant Bastard, men ett öl som mest smakar beskt. Jaja, andra halvan rinner nog ned ändå, och kapsylen är ju den finaste jag sett på länge.

Men nja, utöver den rejält beska eftersmaken känns Punk IPA lite klen, jag har hällt i mig betydligt smarrigare IPA:s i mina dagar.

- - - - -

Såg just reprisen av Usain Bolts kvallopp på 100m. Killen springer i princip baklänges och klockar in på 9.92. Herrejävlar.

- - - - -

Kolla på Metica förresten, nån jeppe skriver om Way Out West. I skrivande stund ett bildlöst reportage, men bilder kommer lite senare.

http://www.metica.se/index.php?sida=betraktelser&r_id=0198

2

1. Sigur Rós "( )" är en skiva så skitnödig och pretentiös att man kan få fnatt för mindre. Den är samtidigt det bästa bandet gjort, och en av de vackraste skivorna som någonsin spelats in.

2. Jag vill ha en polaroidkamera. Ska nog gå på Tradera-jakt imorrn.

Way Out West - klart slut

Även sista dagen gick i barnkalasens tecken.

N*E*R*D gav en lektion i publikfrieri. Stor fest framför scenen, men under konsertens avslutning också stor fest på scen. Ett gäng kids fick komma upp och dansa med sina idoler och det var grymt skön stämning. Maffigt, och ett barnkalas som spöar Sigur Rós dito från dagen innan.

Lil' Kim var däremot inget vidare. En dampigt genomförd spelning med förinspelade låtar som sällan spelades klart. GP sammanfattar bra men möjligen lite väl hårt och delar inte ut några fyrar överhuvudtaget.

Sahara Hotnights ok, Frida Hyvönen likaså. Fleet Foxes lät ju fint och sådär, men njäe...

Om N*E*R*D visade klass kring publikkontakt var det inget mot vad The Flaming Lips gjorde i grenen Scenshow.

Det börjar med att Wayne Coyne rullar ut över publikhavet i en plastbubbla. Sedan följer en orgie i muntra effekter. Ännu mer barnkalas, med Wayne "Professor Balthazar" Coyne i huvudrollen, och ett gäng dansande teletubbies i några av de övriga rollerna. Ett aldrig sinande förråd av konfetti. Serpentiner och jätteballonger. Diskokula och blinkande ljus. Man kan bli fånigt leende för mindre.

Way Out West - drygt halvvägs

Vi hörde till de få lyckliga som lyckades ta oss in på en av klubbarna igår. Ingrid Olava var nära nog magisk. Wildbirds & Peacedrums var svinbra. Kul för oss, mindre kul för de som drabbades av äckligt giriga klubbägare, den totala bristen på information och de fullsatta klubbarna.

Idag så första riktiga festivaldagen.

Lightspeed Champion skötte festivalöppnandet ypperligt. Området är betydligt större och betydligt bättre organiserat i år. Sonic Youth var bra. Okkervil River har världens gladaste trummis. Broder Daniel är fortfarande helt värdelösa. Nick Cave och Warren Ellis tittade på Sonic Youth från scenkanten innan de röjde loss med sitt Grinderman på scenen mitt emot.

Sigur Rós gav mig gåshud en, två och sju gånger ungefär. Kontrasten mellan konfettibarnkalasdängan "Gobbledigook" och en av mörsarna från "( )"-skivan som avslutning kommer nog förbli festivalens allra största höjdpunkt.

Vansinneskö till Dengue Fever på Pustervik, istället ett stopp hos crepes-mannen och nu sömn.

Jag har förresten haft mycket trevligt med mitt fotopass och det mustiga teleobjektivet idag. Smakprov ovan - Nick Cave i högform, här nedanför Sigur Rós mitt i barnkalaset.

"Jag kallar det poop"

"...det vill säga bajs på engelska"

Långt åt Helvete Västerut *

(* fri översättning)

Imorrn börjar andra upplagan av Way Out West. Jag tänkte inleda med Greg Dulli och Mark Lanegans dystra The Gutter Twins, då får jag ju dessutom besöka den någorlunda klassiska rocklokalen Sticky Fingers också.

Lämnar dock inga garantier - trion Ingrid Olava, Silje Nes och Wildbirds & Peacedrums lockar också.

På fredagen sedan myspys i form av Lightspeed Champion, Christian Kjellvander och Iron & Wine. Ett getöga ska nog hinna kastas på kenyanska Kenge Kenge också. Till skillnad från alla poptöntar skiter jag i såväl Franz Ferdinand som Okkervil River, men efterföljande kvartetten Sonic Youth, Grinderman, The National och Sigur Rós känns ju som fyra givna höjdpunkter. Broder Daniel? Tre-fyra låtar kanske.

Jag kommer nog dessvärre att missa Henry Fiat’s Open Sore och The Night Marchers, då Dengue Fever är ett band jag är vansinnigt sugen på att se live. De har på ett ytterst själviskt vis ockuperat massor av speltid i min iPod och på mitt jobb de senaste veckorna.

Lördagen känns sedan mer ljummen, med Håkan Hellström, Lil’ Kim, Kelis och några halvkul svenska akter. Men Frida Hyvönen ska förstås bli mycket skoj. Joan As Police Woman och Fleet Foxes kan bli fin fågel eller trött surfisk. Eller lite av varje. N*E*R*D är jag osäker på, Neil Young ska såklart spanas in men jag vill mycket gärna hinna se A Place to Bury Strangers på Henriksberg också.

Ska förresten skriva och knäppa två-tre bilder för Meticas räkning, det ger förhoppningsvis en nytändning till mitt rätt så vilande musikskrivande. Här finns förra årets rapport, inklusive några riktigt sköna läsarkommentarer.

Bra om FRA

Överstepiraten Rick Falkvinge skriver makalöst långt, men förbannat bra, om Moderaternas interna kommunikation kring FRA-lagen.

Fungerar dessutom ypperligt som en faktafylld introduktion till i princip allt debatten handlar om.

Läs och begrunda