Draken i skjulet

Jag snor den här rakt av från min gamle Close-Up-kollega Steve (som i sin tur tydligen blivit tipsad av en Johan Öström). Troligen den bästa filmtitelöversättningen någonsin. Tack Danmark!

SJ

Tänkte här bjuda på en lång och mycket upprörd utläggning och SJ:s uselhet.

Men jag orkar fan inte. Det är på tok för mycket som är skevt. Kolla de här sköna tilläggsvarianterna där jag otroligt nog kan få välja att göra min 1000-kronorsbiljett ännu lite dyrare:

Här dör fotbollen

Nu börjar jag förstå vad sportkrönikörerna pratar om när de gång efter annan utbrister i ett unisont ”Här dör fotbollen!”

Sport”journalisternas” skäl brukar vara att några kids slagits i ett industriområde, eller möjligen att någon singlat in en papperssvala på plan, medan min förklaring är en annan.

Ljungskile.

I varje allsvensk omgång dessa drängar ska ut och förstöra spelet dör fotbollen litegrann. Sällan har jag varit så förbannad efter en match där tre poäng har bärgats. (Tack Mendes/Burgic!)

Inte nog med att Ljungskile maskar från minut ett och drar ned på tempot när varje sådan möjlighet ges. Grisspel vars like jag inte sett sen Örebros glansdagar i mitten av nittiotalet. Men dessutom går man in medvetet sent i varje situation och försöker skada sina motståndare i sämsta Rubarth-stil (Mats var för övrigt rent magiskt usel idag). Helt jävla makalöst att domaren i princip släpper alltihop.

Nästa gång någon gnäller om Allsvenskans standard vill jag inte i nästa mening höra uppmuntrande ord om dyngspelande småstadsgäng som Ljungskile eller Gefle. (Eller för den delen stora, stolta, mäktiga, ofelbara djurgården – som ju trots allt uppfunnit den moderna fotbollen.)

Märkeshysteri

En hyfsat sjuk upplevelse var när vi under förra söndagens tripp till Harajuku, Aoyama och Shibuya letade upp A Bathing Ape-butiken i Ayoama.

Det är ett närmast sekt-likt beteende som uppvisas från det inte alls ödmjuka klädmärket och deras anhängare.

Vi fick stå i kö för att komma in i butiken, de ville max ha typ 6-7 kunder i den rätt feta tvåvåningsaffären. Där inne får man sedan endast handla ett plagg av varje design, bara i sin egen storlek, och några byten/återköp kommer inte på fråga.

Inte vansinnesdyra kläder direkt, och tjusiga aptryck är det ju. Men ändå.

Vi fick förresten inte fotografera affären utifrån heller, men vi råkade klämma av ett par bilder ändå.

Roligast var ändå folket som troget köade för att få komma in. Förutom vi själva var människorna i kön redan fullständigt uniformerade i BAPE-kläder. Skor, kepsar, t-shirts och brallor med apan på sågs på VARENDA liten japan i kön. Vi har sedan roat oss med att varje gång vi ser någon med BAPE-t-shirt även försöka identifiera märket på övriga plagg på personen.

Inte sällan syns en liten apa eller blaffig logga även på byxor, skor, väska eller keps också.

Undrar hur man säger Märkeshysteri på japanska.

Cirkeln är sluten

Tillbaks på Cross Hotel i Osaka igen. Första hotellnatten tillbringades ju där, och nu har vi tänkt sova här de sista tre också. Trots att det bara ligger på sjunde våningen. En slappardag i Osaka med så kort agenda som möjligt (parkhäng står högt på listan), samt en dag i Nara är planen.

Kyoto då? Det finns hur mycket som helst att berätta. Och se. Och uppleva. Allt sånt.

Vi har hunnit med vår beskärda del av geisha-spaning i de mysiga gränderna, alldeles lagom många tempelbesök, traditionellt japanskt boende, japansk frukost, japansk middag. Har ätit slemmig mat för ett sekel nu.

Gion Matsuri sägs vara en av Japans mer sevärda festivaler, och den lyckades vi bevittna direkt när vi kom till Kyoto. Helt ok timing. Första kvällen folkfest, gågator, krimskrams och plockmat i små stånd. Hade det varit i Sverige hade det känts Vattenfestival och/eller Kiviks Marknad, nu var vi en bit hemifrån och knatade runt bland stånden med ögon stora som faten man får sin kopp med grumligt grönt te från. På morgonen efter gick en enorm parad med 32 stora vagnar och lite annat jox genom staden.

Det gyllene templet i Kyoto kändes klart överskattat. Förvisso en mycket vacker byggnad i suveränt snygga omgivningar, men av de UNESCO-världsarv vi prickat av kändes det här mest turistigt och inte alls lika charmigt som övriga tempel och palats. På bussresan hem i förmiddags stannade vi dock till vid Nijo-jo, ett gammalt Shogun-palats. MYCKET häftigt, storslaget och lågmält på samma gång. Tipset till Kyotobesökare är därmed att hoppa av bussen halvvägs ut mot guldtemplet. Ni kan få vår turistbild istället, vassego:


Arashiyama, i Kyotos västra utkanter, besöktes igår. Där fick vi blandad sightseeing med ett mysigt tempel, en fet bambuskog och inte minst ett tvättäkta apberg som höjdpunkterna. Vi testade också det traditionella krubbet Soba, kalla bovetenudlar med lite sjögräs, wasabi, lök och nån sojasås. Perfekt bukfylla på väg till aporna. Aporna fyllde vi i sin tur med äppelbitar direkt från våra händer. Vi tog typ en kvackiljon bilder på aporna som strövade fritt uppe på berget.



Boendet i Kyoto var på traditionellt Ryokan. Pappersväggar, sömn på futon, tatamimattor/golv, schyssta bad, och en orgie i japansk artighet ifrån folket som hade stället.

Väl i Osaka en promenad längs hysteriska Dotonbori och dess många uteställen och ännu fler spelhallar. Japanerna i allmänhet, och Osakaborna i synnerhet, verkar ha ett inte alltför hälsosamt förhållande till sin Pachinko. Nästan lika hälsosam är förresten ljudnivån i dessa spelhallar. I den sista vi besökte försökte man visst överrösta kulsmattret med Extremes gamla slagdänga “More than words” på repeat.

Surrealistiskt.

Mot Kyoto

Rollspelscaféerna lät ju mycket fina, tyvärr tror jag inte vi hinner. Vi sticker till Kyoto imorrn, räknar med många tempel och kanske lite apor.

Igår var vi i Hakone, fin natur, rykande svavelgaser från vulkaniskt berg, sköna transportmedel (diverse linbanor, skumma tåg och ett ytterst turistigt piratskepp). Stundtals lite väl turistanpassat, men vi hittade en fin skogsstig att knata på där turistbussarna inte kunde köra. Utomhus-skulpturmuséet var också häftigt.

På sena kvällen en drink på det där überflashiga Känt-från-Lost In Translation-hotellet. Mycket flådigt där uppe på 52:a våningen även om vår utsikt nästan är lika bra.

Idag bytte vi felinköpta kamerafilter till motsvarande i rätt storlek. Det krävdes inte mindre än 7 artiga japaner/japanskor inne på Bic Camera för att få till bytet. En turistattraktion i sig. Alltihop givetvis ackompanjerat av den där fina låten som inte går att få ur huvudet:



Sedan har vi åkt monorail till Odaiba, en konstgjord ö med flashiga köpcentran (Venus Fort var roligt) och Muscle Park var fullständigt briljant. Som att hamna mitt i ett av de där sinnessjuka japanska tävlingsprogrammen på tv ungefär.

Det finns såklart mer att göra i Tokyo, men vi har hunnit med i stort sett det vi hade tänkt. Sticker till Roppongi en sväng ikväll också, men först förfest på rummet.

Tokyo efter 2,5 dag

Tokyo är en löjligt stor stad om ni inte redan visste det. Vi har hur som helst försökt plocka stadsdelar efter bästa förmåga, men den ena är ju större än den andra! Samtliga med egen karaktär och väldigt väldigt trevliga.

Påstått snobbiga Ginza var väl också ganska snobbigt, men samtidigt grymt trevligt. Lallade runt på 5 våningar leksaksaffär, Sony Building, en enorm saluhall, käkade bento-låda i parken och hade det allmänt trevligt. På eftermiddagen/kvällen själpte vi i oss ett gäng drinkar på gemytliga (och som namnet antyder, väldigt prisvärda) 300 Bar och fortsatte sedan shoppandet.

Innan dess ett besök i Akihabara, elektronikshopparstadsdelen. Lite lagom hysteriskt, och med shopping i form av ett mycket prisvärt makroobjektiv. Första snabba testet:


Och så rullbandssushi till middag. Vi åt dock inga fräscha minifiskar:


Upp i svinottan sen, och fiskmarknaden i Tsukiji. Vi hade från flera håll hört att det var ett måste, men när klockan ringde 05:45 imorse kändes det inte riktigt så. Det var definitivt värt att inte ignorera klockjäveln. Inte ett dugg turistvänligt med livsfarliga små truckar som försökte plöja ned en, och ilskna fiskargubbar som inte ens var i närheten att buga inför störiga turister. Likväl ruskigt häftigt! Dels för att det är en del av näringskedjan man sällan ser, dels för den makabra uppvisningen i döda/halvdöda havslevande ting av alla dess slag.

Parkbesök i solskenet/hettan, båtåkning i ösregnet/åskvädret, samt tempelbesök och sightseeing i extremt mysiga Asakusa därefter. Och nyss hemkomna från den sjukaste matupplevelsen hittills i mitt liv.

Vi hade fått nys om en tofurestaurang som vi hittade efter vissa besvär (För er som sett Wayne’s World 2: Tänk bröllopsjaktscenen med “2nd Presbyterian Church”). Där var varken menyer eller personal engelskspråkiga. Vi beställde två menypaket, vilket innebar något i stil med åttarätters. Några små krux infann sig dock. Dels var en lite väl stor del av rätterna baserade på den slemmigare sortens tofu - majoriteten av dem dessutom i början av middagen, och dels vägrade de duka ut och bära in nästa rätt innan vi rensat tallrikarna. Hur man skulle få i sig spektaklet, vad som skulle blandas med vad, och vad vi överhuvudtaget åt förstod vi inte mycket av. Nåväl, ett minne för livet, och om inte annat grymt vällagad mat fick vi. Samt två-tre årsransoner av Tofu då.

Tokyo är allt som allt helt suveränt än så länge. Det är lätt att hitta, finns något att garva åt och fascineras av i varje gathörn, och inte sällan får man känslan av att vara i framtiden.

Imorrn är det söndag, och därmed läge att dra till Harajuku.

Och för er som undrar: Ja, utsikten från hotellrummet duger även på kvällen:

Luxus

Just checkat in på vårt rum på 32:a våningen på hotellet i Shinjuku, Tokyo. Det här känns som en utsikt vi kan leva med under de närmaste dagarna:


Helt smärtfri tågåkning, skapligt många artighetsfraser från konduktören. Alla små melodier som spelas upp för att indikera “nästa station”, “ankommande tåg” etc. är väldigt fina. Den långa truddelutt som förkunnade slutstationen hade knappt gjort bort sig i schlagerfestivalen.

Nu dags att leta föda. Troligen inte på Krispy Kreme Donuts tvärs över gatan, även om köskylten när vi gick förbi bara sa 30 minuter. Har läst historier om väntetider uppåt 1h 50 min.

Trendkänsliga, de däringa japanerna.

Lost in Translation

Framme i Osaka! Och lagom jetlaggade har vi hunnit röja igenom delar av stan under 8 hektiska timmar.

Hysterisk spelhall * 20? Check.
Hysterisk automat för t-banebiljettinköp? Check.
Köpa whisky i automat? Check. Utspädd som fan.
Torkat ändalykten enligt japanska sedvänjor? Javisst...
Skrattat gott åt instruktioner på klockren Engrish? Haha, jo...


Märklig japansk gameshow på tv? Ganska.

Kaffet dracks på Starbucks, men våra två måltider har så här långt varit väldigt genuint japanska. “Det där är väl ris? Nä...det är små fiskar som tittar på oss.” Vi lyckades kroppsspråka oss fram till en riktigt smarrig middag till slut, sushin var inte oväntat grymt fin.


Vi hängde en lång stund i ett par kamerabutiker också. Lekplats för vuxna när man kan testa alla tänkbara roliga objektiv, pilla och känna.

Imorrn blir det tåg till Tokyo. Det har tågfarbrorn som hjälpte oss med tågpassen fixat.

Redan många intryck att smälta. Sjukt bra.