Åtta musikaliska noteringar

På pappret intressanta Maynard-projektet Puscifer, som sedan i albumväg visade sig vara rätt grått, har gjort en riktigt cool video, kolla:



- - - -

Det har Dillinger Escape Plan förresten också gjort. Jag är redan nu, med en månad kvar, galet peppad inför konserten. Där hoppas jag på att få höra klämmiga allsångsdängor som ”Milk Lizard” blandat med ungefär 80% hysteriskt matematikjazzmangel.



- - - -

Antony and the Johnsons på P3 Live i skrivande stund. Lyssnade du inte när detta skrevs, lyssna på nätet. Spelningen på Dalhalla hade osannolikt höga förväntningar på sig – dessa infriades utan större problem. Hur bra det var? Så bra att jag rent av tänker börja särskriva. Gås Hud.

- - - -

Annars har jag fått tag på skivan ”Radiodread” med Easy Star All-Stars. Radioheads fullträff ”OK Computer” i reggaetappning. Vissa låtar, däribland ”Exit music (for a film)” och ”Climbing up the walls”, låter som om de inte vore skrivna för annat än baktakt.

- - - -

Mångsysslaren Mike Patton, vars senaste uppdrag var att göra rösterna åt zombierna i ”I am legend”, har snickrat ihop ett soundtrack, och dessutom ställt upp och givit en av sina bästa intervjuer någonsin:

http://www.movieweb.com/news/87/25087.php

- - - -

Cavalera Conspiracy, återföreningen mellan brassebröderna Max och Igor, släpper sin debutplatta ”Inflikted” i slutet på mars. Redan nu finns smakprov att slanga ned från bandets MySpace. Det låter än så länge som ett mellanting mellan Soulfly och Sepultura. Otippat.

- - - -

Stone Temple Pilots ska tydligen göra ett par comeback-spelningar, det vore inte så dumt att få se dessa legender, men möjligen får jag nöja mig med De Lyckliga Kompisarna.

- - - -

Sist men inte minst: Det verkar vara ytterligare en artistcomeback på gång…

Duleegate – kapitel 654674

Idag har så ett nytt kapitel skrivits i Duleegate – sagan om vår mittfältsmotor Dulee Johnsons förehavanden.

Den här gången är det AIK som nobbar ett bud ifrån Premier League-klubben Birmingham, varpå Johnson i vanlig ordning gnäller ut hos kvällspressen och rent av hotar med strejk.

I den här soppan finns det flera aktörer att bli förbannad på, här är fyra:

1. Birmingham – ”Lån fram till sommaren med köpoption”? Ärligt? Ska vi släppa allsvenskans bästa mittfältare på lån? Kom igen. Öppna plånkan.

2. Dulee Johnson – Ever heard of the expression ”No comments”? När kvällspressen ringer stänger man sin käft, så enkelt är det. Citat på knagglig svenska som på sant kvällstidningsmanér kan vinklas till precis vad som helst är inte det smartaste man kan häva ur sig i en sån här situation. Och OM delar av det som står i tidningarna ändå är sant, vad är det för jävla sätt att gnälla ut i pressen så fort man inte är överens med sin arbetsgivare? Tycker du på allvar att AIK ska släppa sin, enligt både dig och mig, bästa spelare på lån? Har du tänkt att bli så pass mycket sämre under säsongen att det här verkligen är sista chansen att få flytta till en större liga?

3. Kvällstidningarna – Hittills är det uteslutande kvälls- och tillhörande gratispress som rapporterat kring den här frågan. En samling näringsidkare vars hela affärsidé går ut på att lura, skrämma, ljuga och smutsa ned. Man insinuerar på ett jäkligt obehagligt sätt att Mr.Dulee minsann kan tänka sig att strejka, givetvis utan att underbygga med ett endaste litet citat. Och de citat man mäktar med är gissningsvis översatta från engelska till svenska på ett sätt mången engelsklärare skulle ge poängavdrag för.

Jag gillar själv hur Mathias Lühr drar sina slutsatser kring den eventuella strejken.
” Johnson utesluter inte en strejk i AIK under våren.
– Just nu är det svårt att säga, eftersom det är på torsdag som transferförnstret stänger. Vi får se var vi står då. ”

Vad var frågan egentligen?

”Kommer du ta ett parti rundpingis med Lukas, Tjerna och Bojan innan helgen eller?”

”Tror du Bolton kommer låna ut han töntiga bonnläppen du vet från Mjällby?”

Det lär vi aldrig få veta...

4. Mig själv – Varför läser jag då skiten gång på gång? Varför inte vänta tills någon riktig journalist med lite heder och moral i kroppen skriver om denna soppa?

Själv hoppas jag att Dulee blir kvar under första halvan av 2008 års allsvenska, hjälper AIK en bra bit på väg mot SM-guld och därefter går till Milan för 40 millar och omgående petar Pirlo ur startelvan. Jo jo.

- - - -

AIK har för övrigt skött det här oerhört snyggt, så här långt ska tilläggas. Inga löjliga hot om repressalier åt några håll, utan ett par konstateranden om att Dulee minsann inte är på någon EF-språkresa, och att det krävs skälig ekonomisk ersättning för att släppa allsvenskans bästa mittfältare. Klokt.

- - - -

PVVR lämnar förresten. Lite synd kan tyckas, men med Nisse Johansson, komplementet Arnefjord, nygamle Per Karlsson och påläggskalven/nyblivne U21-landslagsmannen Atta ser vi ändå ut att ha en rätt hyfsad besättning på mittbacksplatserna.

(foto: anders-h.nu)

En bra dag

1. Vi såg Ian Wachtmeister på lunchen. Han gick klädd i en fullständigt vanvettig outfit värdig endast en rasistisk gammal greve. "Sprudlande...lila...och gammal" är min kollega Mattias beskrivning. Tyvärr hann ingen upp med mobilkameran, allt kom lite som en chock.

2. DLK gör ett återföreningsgig och jag har redan köpt biljett!

Änna gôtt med film ellerrrrrrr

Göteborgs Filmfestival, helg 1

Om jag vore arbetslös och göteborgare skulle jag, förutom att prata med en skapligt ful dialekt, möjligen inte ha ett lika späckat schema under de helger som Göteborgs internationella filmfestival pågår.

Härmed några ord om den inledande helgens rullar.

- - - - - -

Encounters at the end of the world (Betyg 8/10) – Werner Herzog har åkt till Antarktis och träffat en brokig skara forskare, bohemer, överlevnadsexperter och eremiter. Resultatet är en oerhört sevärd och framförallt mångfacetterad bild av en del av världen som åtminstone jag inte visste så mycket om. Ni vet, den som annars brukar porträtteras uteslutande med bilder på maffiga isberg i solskenet och pingviner struttandes omkring på desamma. Annorlunda, utbildande, fascinerande. Se den.

- - - - - -

The Speed of life (Betyg 5/10) – Amerikanskt indie-drama. En helt ok historia som dock inte lämnade några bestående intryck trots en massa (för många?) känslosamma och komplicerade relationer hit och dit. Lite småsvårt att komma innanför skinnet på karaktärerna.

- - - - - -

The Trap (Betyg 7/10) – Serbisk dramathriller. Till skillnad mot ovan nämnda The Speed of life lärde jag direkt känna denna films karaktärer. Och därmed våndas med dem i alla de svåra problem och beslut de ställdes inför. Gripande drama om en familj som rasar samman i jakten på pengar till sonens hjärtoperation.

- - - - - -

Take the bridge (Betyg 5/10) – Tjusigt berättat självmordsdrama som kretsar kring fyra ungdomar i New York-stadsdelen Washington Heights. Stundtals lite småjobbig och även repetitiv, men på det hela taget underhållande och sevärt. Regissören Sergio Castilla kom på besök efter filmen och gaggade lite vilket alltid är trevligt.

- - - - - -

Autistic disco (Betyg 4/10) – Tysk ångest. Sju mer eller mindre psyksjuka ungdomar ska under en tid komma överens isolerade i en liten alphydda. Mängder av skitjobbiga och starka scener, men resultatet blev intressant snarare än bra. Filmens regissör Hans Steinbichler och manusförfattarinnan Melanie Rohde svarade på frågor efter filmen, och avslöjade att detta autistiska diskotek egentligen var resultatet av en skådespelarkurs.

- - - - - -

Night of the innocents (Betyg 3/10) – Jag fick lite ”Jönssonligan”-vibbar av denna kubanska komplikationskomedi. Skaplig underhållning men (på ett dåligt sätt) märkliga personporträtt och i längden en smula långtråkigt. Att filmen dessutom var textad av någon som inte ens låtsades att han eller hon kunde engelska gjorde ingenting bättre, då det till exempel tog typ halva filmen innan jag insåg att tillmälet ”travesty” nog skulle vara beskrivningen ”transvestite”.

- - - - - -

Casual day (Betyg 3/10) – En spansk version av ”Office space”? Jo, det var ungefär vad jag trodde på förhand. Istället en rätt dyster berättelse om ett företag på en härligt teambuildande kick-off. Inte särskilt engagerande, långtråkig, och dessutom fick jag vatten på min fördomskvarn kring hur många år (30? 40?) efter Sverige (m.fl.) en del (ofta katolska…) länder ligger i jämställdhetsarbete och kring kvinnosyn. Sjukt snygg vinjett dock!! Samt ett face-to-face med regissören Max Lemcke efteråt, kul!

- - - - - -

Echo (Betyg 8/10) – Dansk psykologisk thriller som trots fina sommarbilder var en rätt bra bit ifrån ”Bestefar og jeg”. Inledningsvis riktigt jävla obehaglig, men efterhand bättre balans mellan de olika delarna. Ömsint far-son-skildring, ondskefull spökhistoria, spännande thriller och sorgsen tragedi. Se den.

- - - - - -

Vintervärd: John Ajvide Lindqvist – 18:58 kom vi ut från Pustervik och visningen av ”Echo” och två minuter senare skulle John Ajvide Lindqvist hålla låda i festivaltältet. Han snackade film och visade klipp från sina favoritfilmer och sådant som inspirerat honom. Allt från ”Idioterna”, ”Naked lunch” och ”Pans labyrint”, till ”Jönssonligan” och skitläskig japansk skräckfilm avhandlades. Mycket underhållande och en fin bonus samt avslutning på en första filmhelg.

- - - - - -

Sammantaget ovanligt många rätt dåliga filmer, men som synes i alla fall tre guldkorn. Och trots allt bara en film som jag blev ordentligt uttråkad av (Casual day). Nästa helg blir det några sköna kortfilmsrace, en Erlend Loe-filmatisering och lite annat smaskigt.

Och eftersom det kommer från mig som stolt Stockholmare och i vissa sammanhang inbiten Göteborgshatare (sportsliga anledningar snarare än de omkring 280 regndagarna per år) tål det att sägas igen:

Göteborgs filmfestival spöar Stockholms dito på de flesta fronter. Festivalkänslan är betydligt större liksom utbudet. Priserna å andra sidan är lägre och ja…det är mer gemytligt helt enkelt.

Men det kanske är så det blir i en småstad, vad vet jag…

Skönt förspel

Av erfarenhet vet jag att man inte ska räkna med att ett annonserat förband faktiskt kommer att vara det som så småningom står på scen när det väl är dags, men för två av den tidiga vårens kommande konserter ser det iallafall på förhand väldigt lovande ut.

Först ut är hetsiga Dillinger Escape Plan (MISSA INTE DEN KONSERTEN!) den 1 mars, och med sig har de Stolen Babies, en kabarétrockande orkester med lika delar Dog Fashion Disco, Tim Burton, No Doubt och modern rock/metal. Titta så fint:

(samt live: http://www.youtube.com/watch?v=mxO9tZnbFRE )

Knappt två veckor senare ska jag se Tegan and Sara live för första gången, och de lär ha med sig New Yorkska old-school-raptrion Northern State. http://www.myspace.com/northernstate

Det ska bli skoj.

Kollektiv bestraffning

Tack ska ni ha alla Internetmiffon som gått på de ständigt lika kackiga phishingförsöken mot Nordeas kunder. Ja, ni vet de där mailen man får ibland som ser ut typ så här:

”Hej det här är Nårdea Nordeas kundsupporten som talar. Vi är en säkerhet och vill att du måste skika alla dina pengar i en papperspose till os så att vi kan kontrolera. Skika oxå alla dina kåder och kåntonummer för säkerhets kontrollen. Och pengar. Hejdå och hälsningar från Nordea!”

Hur som helst, mer än en idiot skickar ju gladeligen iväg alla sina kontouppgifter till dessa finniga snorungar, varpå Nordea nu tvingats bestraffa samtliga kunder - alla från normalbegåvade till snäppet dummare – genom att byta ut sina möjligen osäkra och mycket smidiga engångskoder.

Istället har denna framåtsträvande bank nu klivit in i 2000-talet och infört en liten koddosa.

Problemet är bara att ingenting är direkt litet med den. Nej, stort och fint som vanligt i framtiden ska det vara. En jättestor dosa där man måste stoppa in sitt jättestora kontokort.

Sen skriver man in en jättestor kod tillsammans med sin pin-kod, och får tillbaks en minst lika jättestor kod varje gång man ska skicka lite pengar till ett eller annat plusgirokonto.

Jag vill ju bara skrapa för helvete!

Samt kunna sköta mina bankärenden på Internet utan att behöva släpa runt på en elektronisk mackapär som får Nintendos ur-Gameboy att verka smärt.

Som sagt: Stort och fint, som vanligt i framtiden.

Jag = Gubbjävel? (och några schyssta våfflor)

Scheisse.

Jag som gärna står först i hånskrattets kö när koffeinklena människor, typ mina föräldrar, avböjer en kopp kaffe vid sena 17:30-snåret med ett pensionärsklämmigt ”Då går det inte att sova sen”.

Nog för att jag fyllde år igår, och att jag gärna tar en mazarin eller Programledare på P3s marsipanbröd till kaffet, men så förbannat gammal är jag ändå inte.

Nu är det jag som två kvällar i rad tagit en kopp kaffe runt 20:30 för att sedan somna kl.02.

- - -

Waffles börjar närma sig OiNK vad gäller utbud, regler och tillgänglighet. Inte så dumt i en tid där jag blir allt mer bitter i jakten på att faktiskt få göra rätt för mig när jag ska konsumera musik. När iTunes store mest känns jobbigt och klent på hårdrocksfronten, när Play.com och CDWOW dräller bort skivor i postgången, när Amazon/Cdnow skickar sina paket till tullen och de fysiska skivbutikerna värda namnet i Stockholmsområdet nu uppgår till tre eller möjligen fyra stycken – då skulle jag lätt kunna betala för ett schysst alternativ som Waffles.

Legalisera nu, typ.

- - -

Jag fick för övrigt ett par högst fysiska cd-skivor ifrån Close-Up idag. Har redan börjat skissa på en av recensionerna, och med det upptäckt att jag nog har saknat skivrecenserandet en smula sedan Meticas nedläggning. Men Peter hade ju uppenbarligen lite abstinens han också, så nu får vi se hur det blir framöver…