There he is!! (En sammanfattning av The Sopranos)

Några år har gått, och 86 avsnitt senare är vi nu färdiga med The Sopranos.

Nu blir det inga fler ”There he is!”-hälsningar, inga fler tacky otrohetsgåvor till frugan, ingen mer glass framför History Channel, inga fler kackiga träningsoveraller eller brutala avrättningar.

The Sopranos har varit en kär vän under dessa år. Under de första säsongerna sympatiserar man ju rent av med den lagom tjocke Tony i hans försök att rådda ihop maffia- med familjeliv. Så småningom blir det dock allt tydligare att han faktiskt är helt jävla störd i huvudet och framförallt under andra halvan av sista säsongen hatar man gubbjäveln innerligt.

Balansgången mellan i stort sett ren såpa, när de mentala tioåringarna till maffiabossar placeras i (någorlunda) vardagliga situationer och tempos dras ned, och å andra sidan kallblodiga avrättningar där hjärnsubstans geggat ned ett helt gäng bilsäten genom åren, är ren och skär briljans och också det som allra främst gör The Sopranos till en så löjligt sevärd serie.

Sedan tillkommer de riktiga guldkornen, avsnitt och sekvenser som mitt i serielunken bara brinner till och lämnar tittaren skratt/gråtfärdig i soffan.

Inte minst de mer humoristiska sekvenserna, som Tonys många drömsekvenser (ingen tv-serie eller film kommer NÅGONSIN komma i närheten av de drömsekvenserna), eller i princip alla scener med Paulie, hans sköna frilla och vita pjuck. Drömmen när Tony rider in på en häst i vardagsrummet och Carmela lackar ur är magisk. Och seriens allra roligaste avsnitt är det Steve Buscemi-regisserade ”Pine Barrens” i slutet av tredje säsongen, när Paulie och Chris jagar en rysk dödsmaskin till skurk i en vintrig skog.

Det är också intressant att se hur The Sopranos påverkar ens eget psyke. I gammal god ”Det finns grader i helvetet”-anda så sitter jag och älskar ”de snälla” i serien: Vito, Bobby, Pussy och till viss mån Paulie och Sil trots att de knappast kan sorteras in i facket Guds bästa barn. Men jämfört med till exempel Ralph Cifaretto är de hedersknyfflar (och Ralph en av de mest osympatiska figurer du kan se på en tv-skärm.)

Apropå gud förresten så ger serien också en inte helt fördelaktig bild av min favoritreligion katolicismen. Den homofobi, manschauvinism och rasism som porträtteras smälter in obehagligt naturligt i dessa sjuka personers sjuka liv.

Slutkläm: Se The Sopranos från början till slut. Det är en helt suverän tv-serie.

Nästa mastodontprojekt för egen del blir nog The Wire. Återkommer om ett antal år med en recension. Dessförinnan har jag tänkt riva av första Dexter-säsongen på nytt, samt Sons of Anarchy. Och Breaking Bad börjar ju i mars också.

Ber om ursäkt

Blev just en aning ångerfull över att för typ ett år sedan ha slängt världshistoriens kanske bästa hemkörningspizzareklamlapp.

Förutom de sedvanliga festliga stavfelen fanns en fullkomligt brutal disclaimer tryckt med stora bokstäver högst upp:

"Vi ber om ursäckt till ej reklam familjer"

(stod det alltså på de lappar som glatt trycktes ned i vartenda brevinkast)

Beck, men inte Beck (eller Beck)

Jag verkar vara inne i en Beck-period. Nej, inte Sunes pappa-snuten som halva Sveriges befolkning av okänd anledning knäböjer inför varje söndagkväll, utan den där lilla scientologtoken med rosa brallor.

Inte för att jag har lyssnat så mycket på själva Beck (hans "Songs of Leonard Cohen"-coverplatta har dock sina stunder), men väl saker som han influerat, eller varit högst inblandad i.

De senaste dagarna har jag i princip kört Why?-plattan "Elephant Eyelash" på repeat. Och den låter väldigt mycket Beck. Yoni Wolf kan liksom herr Hansen låta väldigt snäll och lite ömklig i sin medvetet slarviga mix av sång och rap. Frågan är om inte "Elephant Eyelash" är Why?:s bästa hittills, med odödliga låtar som "Gemini (Birthday Song)", "Crushed Bones", "Sanddollars" och "Yo Yo Bye Bye". Bra grejer. Jag älskar när Yoni liksom auto-tune:ar sig själv (vilket borde bli nån slags manuell tuning) genom att först råka ta fel ton för att sedan liksom glida rätt. (32 sekunder in i "Gemini (Birthday Song)" finns ett bra exempel) Det finns säkert nån bra musikteoretisk term för det, men skitsamma.

Ännu mer Beck blir det på Charlotte Gainsbourgs "IRM", där Beck producerat samt skrivit alla låtar utom skivans bästa, "Le Chat du Café des Artistes". Det är därför inte så konstigt att också "IRM" låter väldigt mycket Beck, samtidigt som detta väldigt varierade album passar Gainsbourgs väsande sångröst alldeles ypperligt.

Om jag får gå på amerikanska/brittiska skivsläppsdatum, och det får jag, så är "IRM" årets hittills bästa skiva.

Pygmy - Läsupplevelse tryckta papper komplicerad

”Pygmy” (Chuck Palahniuk)
Betyg: 6/10

Chuck Palahniuk har för vana att alltid spexa till några små eller stora detaljer i sina böcker. Senast läste jag ”Survivor”, där sid- och kapitelnumreringen var omvänd vilket gjorde hela boken till en effektfull nedräkning.

Och så de återkommande momenten. I ”Survivor” bjöds det med jämna mellanrum på nyttiga husmorstips - i ”Pygmy” varvas ett rabblande av periodiska systemet, citat från kända fascister/diktatorer, och ett helt lass schyssta fightingtekniker som ”Pounding Panda”, ”Flying Hyena”, ”Monkey Mash” och ”Manatee Murder Maul”.

Men framförallt är hela ”Pygmy” skriven på ett helt unikt språk som många gånger ter sig helt jävla oläsbart.

Agent 67 kommer till USA som utbytesstudent tillsammans med ett gäng andra agenter. Utbytesprogrammet är dock bara en täckmantel – agenterna är hårt tränade terrorister ifrån en icke namngiven totalitär vansinnesregim, skickade till USA för att utföra ”Operation Havoc” i samband med en vetenskapsmässa i skolan.

På en grammatiskt helt inkorrekt engelska, i stolpig telegramform, får vi ta del av Agent 67:s - eller Pygmy som den korte unge mannen kommer att kallas - rapporter från sitt uppdrag. Chuck Palahniuk är i vanlig ordning inte särskilt lågmäld i sin kritik av det amerikanska samhället, och det blir extra effektfullt att läsa det ur detta helt främmande perspektiv.

”Pygmy” är en bok om rasism, terrorism, utanförskap och enorma kulturskillnader, och att läsa Pygmys sakligt kalla, samtidigt ruskigt svavelosande, kritik av de vardagligheter som pågår i en mellanstor stad någonstans i mitten av ett USA till bredden fyllt av hyckleri är ofta brutalt underhållande.

Må vara att man ibland tvingas läsa varje mening både två och tre gånger. (Mer om bokens språk i denna ytterst läsvärda intervju med författaren.)

Det ryms stora mängder svart humor, när Pygmy beskriver kyrkan som ”religion propaganda distribution outlet”, eller en spelling bee-tävling med orden “forced battle to list English alphabet letters”. Eller de fantastiska beskrivningarna av skoldanserna och skolans kör som föräras flera kapitel vardera.

Svart humor hör ju som bekant till Palahniuks paradgrenar, liksom hans sätt att väldigt grafiskt beskriva våld, äckel och snusk, vilket också har sin självklara plats i “Pygmy”.

Sammanfattningsvis: En väldigt läsvärd och underhållande bok, dessvärre stundtals smått oläsbar. Så här börjar till exempel kapitel två (bokens inledande tre kapitel kan läsas här):

”Dispatch Second

Begins here second account of operative me, agent number 67, on arrival retail product distribution facility of city ___. Outlet number ___. Date ___. For official record, during American winter youth attend compulsive levels of teaching; during summer, American youth must attend shopping mall.

Magic quiet door go sideways, disappear inside wall to open path from outside. Not total all glass, extruded aluminum metal frame silver edge, doors slide gone until reveal inside stand old woman, slave woman appareled with red tunic, spring apparatus gripping tunic front to hang swinging sign, printed, "Doris." Ancient sentinel rest gray cloud eye upon operative me, roll eye from hair and down this agent, say, voice like old parrot, say, "Welcome to Wal-Mart." Say, "May I help you find something?"

Mouths of this agent make smile, face design into pleasing eye contact. This agent say, "Much venerate ancient mother... where sold here location China-make 81-S-type gas-operated, rotating-bolt, fire six hundred fifty rounds per minute machine gun?"

Face of ancient mummify bound in dying skin, clouded eye only look, no blink.

Smile of operative me say, "Revered soon dying mother, distribute you ammunitions correct for Croatia-made forty-five-caliber, long-piston-stroke APS assault rifle?"

Smile of operative me, breathing, await.”

Internetskoj vi minns - Hammer

13,5% av beståndet

Det är väldigt synd att genpoolen i Värmland och Dalarna uppenbarligen redan är i ett rätt taskigt skick. Annars hade man kunnat tänka sig en annan variant för att lösa problemet med att det i någras ögon är för många vargar/jakthundar/får/värmlänningar på en och samma plats.

"Vargen får jaga älg hela året och vi bara några veckor på hösten", lipar nån Kenneth. Ja men Kenneth, du kan ju gå till Handlarn och köpa Pärsons tunna skinkskivor resten av året, tror du inte vargen är avundsjuk på det då?

Och precis som 138 skrev igår så reagerade vi också vid frukostbordet igår när man i DN först kunde läsa om vilken succé jakten hade varit under sin första dag, samtidigt som vetenskapsredaktionen larmade om att det snart inte finns några vargar kvar i landet.

2009 års bästa album (inkl. Video-extravaganza)

Möjligen går 2009 inte till historien som ett av de bästa skivåren, men nog dök det upp en hel del guldkorn ändå.

Allra bäst gillade jag Switch Opens, även om jag nog lyssnat fler gånger på Every Time I Die. Converge gick på sedvanlig knock, och Baroness följde upp sin röda skiva med en minst lika bra blå. The Ghost of a Thousand ledde länge racet men har bleknat en liten aning och återfinns därför först på femte plats. Stämningen på Danger Mouse & Sparklehorse-samarbetet är finfin och laguppställningen vad gäller gästartister imponerar stort. The Joy Formidable är fantastiskt charmiga, och ett Isis med Tool-vibbar gör en storstilad comeback efter förra skivan som är karriärens bottennapp.

Tegan & Sara släppte en något ojämn historia men där topparna är makalöst bra. Totalt Jävla Mörker bjöd inte på några större överraskningar utan drog i vanlig ordning till med en sjuhelvetes stabil knogmacka till skiva. Mastodon följde upp flummiga "Blood Mountain" med ännu flummigare "Crack the Skye". På min interna Mastodon-lista är den inte bättre än 4:a, så att det ändå handlar om 2009 års elfte bästa skiva säger en del om Mastodons klass.

Humörhöjaren Umlaut dök upp sent på listan, vilket inte kan sägas om sluskarna i Kylesa som varit en kär vän under nästan hela året. Ångestfyllda Murmansk visade tack och lov att Finland kan mer än bara synthstruttig pajasmetal och det tackar jag hjärtligast för. Skrotnissan Micachu visade å sin sida att dammsugare fungerar finfint som musikinstrument.

Jämna Elysian Fields släppte ännu ett mycket bra album att deppa loss till under en regnig höstpromenad, och bandets sångerska Jennifer Charles befäster sin position på tio i topp-listan över de sexigaste sångrösterna. Sångerskan i Iwrestledabearonce pendlar mellan att låta som Björk och en rabiessmittad hund, vilket passar bandets spattiga metal som hand i handske. Regina Spektor blandade och gav på "Far", men det positiva väger definitivt över och hon kniper därmed sistaplatsen på listan över 2009 års bästa skivor.

1. Switch Opens - s/t


2. Every Time I Die - New Junk Aesthetic


3. Converge - Axe to Fall


4. Baroness - Blue Record


5. The Ghost of a Thousand - New Hopes, New Demonstrations


6. Danger Mouse & Sparklehorse - Dark Night of the Soul


7. The Joy Formidable - A Balloon Called Moaning


8. Isis - Wavering Radiant


9. Tegan & Sara - Sainthood


10. Totalt Jävla Mörker - Söndra och Härska


11. Mastodon - Crack the Skye


12. Umlaut - s/t


13. Kylesa - Static Tensions


14. Murmansk - Eleven Eyes to Shade


15. Micachu - Jewellery


16. Elysian Fields - The Afterlife


17. Iwrestledabearonce - It's All Happening


18. Regina Spektor - Far