Dryga dussinet böcker släpades med till de två avslutande semesterveckorna på Öland. Givetvis ett aningen överdrivet antal, då läsupplevelsen av att klämma en bok om dagen nog blir rätt så stressad och splittrad.
En väldigt sträckläsvänlig bok som emellertid höll sig inom den tidsramen avslutade jag igår – ”Nick & Norahs Oändliga Låtlista” av Rachel Cohn och David Levithan. Det är en bok sprängfylld av känslor. Tempot är högt och den korta boken utspelar sig under en enda natt. Greppet att växelskriva en bok, där två författare berättar vartannat kapitel ur respektive huvudpersons perspektiv känns för mig väldigt fräscht.
”Nick & Norahs Oändliga Låtlista” kan nog kategoriseras som en ungdomsbok, och av någon anledning verkar jag ha en grej för just ungdomsböcker. Tillsammans med ”Sandor slash Ida” och ”I Taket Lyser Stjärnorna” är den här boken en av de som ryckt tag i mig allra hårdast på senare år.
Sedan ovanstående skrevs har jag rivit av ”The Death of Bunny Munro”. Sjukt jävla deprimerande bok. Äcklig, och som jag gissade, skapligt barnförbjuden. En av de äckligaste karaktärerna någonsin. Stackars hans familj. Kan du köpa lite ögondroppar till din son eller gubbjävel? Men också en fascinerande och rätt så bra bok. Eftersom den är så pass mörk och totalt fylld av den värsta misär blir de små stunderna av glädje också så väldigt glada.
Ninaninananana...eh...iallafall. Jag är inne i en bra bokläsarstreak där varje bok jag plockar upp är guld, eller iallafall riktigt bra. Det började med ett projekt som sträckte sig över ett större antal månader, och därefter har det fortsatt med tre betydligt mer lättsmälta historier i rask takt.
- - -
Cormac McCarthys episka mästerverk "Blood Meridian" är alldeles uppenbart ingenting för slöläsaren. Den är ingenting för kollektivt resande i rusningstrafik, och den är heller ingenting man läser några sidor i en trött vardagkväll precis innan sovdags. Antagligen hade det varit bra med 2-300 högskolepoäng i engelska också. Kort sagt: En rejält krävande jävla bok.
Men ack så belönande. Med sitt snudd på bibliska språk och sina fantastiska miljöskildringar är denna blodiga, skitiga, deprimerande och osentimentala bok en otroligt mäktig upplevelse. Den utspelar sig i 1850-talets Vilda Västern, men är oftast rejält långt ifrån glammigheten som visas upp i många Westernrullar. Vi får följa ett rätt oskönt rövarband som är ute efter att slakta indianer och kränga deras skalper, men som så småningom börjar skalpera... tja, lite av varje. Vissa våldsskildringar är väldigt nära att få min mage att vända sig ut och in, och vissa tröstlösa vandringar genom ökenlandskapet får "Sagan om de Två Tornen" att likna Madicken. Stundtals blir det väl högtravande, men allt som allt en maffig läsupplevelse.
Efter detta marathonprojekt behövde jag läsa något lättuggat, på svenska.
Fredrik Strages fullmatade "Fans" kändes som en lagom utmaning. Det är en fin reportagebok som visar upp många sidor av mer eller mindre galen idoldyrkan.
I vad som så lätt kunde ha blivit en enda stor freakshow behandlar Strage sina intervjuoffer med oerhört stor respekt, och antagligen är det också därför som han får ur dem så pass många minnesvärda citat och anekdoter.
Kapitlet om Agnetha Fältskogs holländske pojkvän/stalker var nog min favorit.
- - -
Under en kort bussresa och en knapp timmes sängläsande slukade jag sedan Hans Koppels elaka feel bad-komedi "Vi i Villa". En kolsvart humoristisk historia som gör upp med medelklasshetsen - ifrån innebandyn med grabbarna, via inredningshysterin, till allt annat som rör Det Perfekta Villaområdet. Cynisk som fan, och inte sällan mår man rätt risigt mellan småfnittrandet.
Hans Koppel är förresten en pseudonym. Birro, Benke, Jonas Karlsson eller Bob Hansson gissar man på lite olika ställen på nätet. Fan vet. Men läs "Vi i Villa", det går fort och du mår dåligt på ett rätt behagligt sätt efteråt.
- - -
En av väldigt få - eller rent av den enda - författare vars nya böcker jag alltid införskaffar snabbare än Lucky Lukes skugga är John Ajvide Lindqvist.
"Lilla Stjärna" är nog hans mörkaste bok hittills. Varenda vuxen karaktär i boken, undantaget en donna som heter Paris, är mer eller mindre rutten inombords. Ungdomarna är förresten inte särskilt snälla mot varandra de heller. Ett återkommande tema i Ajvide Lindqvists böcker är utanförskap, och här skildras den på ett väldigt trovärdigt, och väldigt fint sätt, ur ett par tonårstjejers perspektiv.
De onaturliga inslagen är här aningen färre än i tidigare böcker, samtidigt som "Lilla Stjärna" ofta hör till det allra obehagligaste i hans karriär.
Det finns en hel del verktygsrelaterat slafsigt våld för den som går igång på sånt. Och det finns som vanligt nackhårsresande mystik och ett stort lass finfina personporträtt. En del humor, en del tacky nittiotalsmusiknostalgi, och på det stora hela - trots att "Lilla Stjärna" möjligen är hans minst fantastiska bok hittills - en riktigt skön historia.
Jag passade förresten på att sno Youtube-videon från Adlibris-länken ovan. Så kolla in det här:
Chuck Palahniuk har för vana att alltid spexa till några små eller stora detaljer i sina böcker. Senast läste jag ”Survivor”, där sid- och kapitelnumreringen var omvänd vilket gjorde hela boken till en effektfull nedräkning.
Och så de återkommande momenten. I ”Survivor” bjöds det med jämna mellanrum på nyttiga husmorstips - i ”Pygmy” varvas ett rabblande av periodiska systemet, citat från kända fascister/diktatorer, och ett helt lass schyssta fightingtekniker som ”Pounding Panda”, ”Flying Hyena”, ”Monkey Mash” och ”Manatee Murder Maul”.
Men framförallt är hela ”Pygmy” skriven på ett helt unikt språk som många gånger ter sig helt jävla oläsbart.
Agent 67 kommer till USA som utbytesstudent tillsammans med ett gäng andra agenter. Utbytesprogrammet är dock bara en täckmantel – agenterna är hårt tränade terrorister ifrån en icke namngiven totalitär vansinnesregim, skickade till USA för att utföra ”Operation Havoc” i samband med en vetenskapsmässa i skolan.
På en grammatiskt helt inkorrekt engelska, i stolpig telegramform, får vi ta del av Agent 67:s - eller Pygmy som den korte unge mannen kommer att kallas - rapporter från sitt uppdrag. Chuck Palahniuk är i vanlig ordning inte särskilt lågmäld i sin kritik av det amerikanska samhället, och det blir extra effektfullt att läsa det ur detta helt främmande perspektiv.
”Pygmy” är en bok om rasism, terrorism, utanförskap och enorma kulturskillnader, och att läsa Pygmys sakligt kalla, samtidigt ruskigt svavelosande, kritik av de vardagligheter som pågår i en mellanstor stad någonstans i mitten av ett USA till bredden fyllt av hyckleri är ofta brutalt underhållande.
Det ryms stora mängder svart humor, när Pygmy beskriver kyrkan som ”religion propaganda distribution outlet”, eller en spelling bee-tävling med orden “forced battle to list English alphabet letters”. Eller de fantastiska beskrivningarna av skoldanserna och skolans kör som föräras flera kapitel vardera.
Svart humor hör ju som bekant till Palahniuks paradgrenar, liksom hans sätt att väldigt grafiskt beskriva våld, äckel och snusk, vilket också har sin självklara plats i “Pygmy”.
Sammanfattningsvis: En väldigt läsvärd och underhållande bok, dessvärre stundtals smått oläsbar. Så här börjar till exempel kapitel två (bokens inledande tre kapitel kan läsas här):
”Dispatch Second
Begins here second account of operative me, agent number 67, on arrival retail product distribution facility of city ___. Outlet number ___. Date ___. For official record, during American winter youth attend compulsive levels of teaching; during summer, American youth must attend shopping mall.
Magic quiet door go sideways, disappear inside wall to open path from outside. Not total all glass, extruded aluminum metal frame silver edge, doors slide gone until reveal inside stand old woman, slave woman appareled with red tunic, spring apparatus gripping tunic front to hang swinging sign, printed, "Doris." Ancient sentinel rest gray cloud eye upon operative me, roll eye from hair and down this agent, say, voice like old parrot, say, "Welcome to Wal-Mart." Say, "May I help you find something?"
Mouths of this agent make smile, face design into pleasing eye contact. This agent say, "Much venerate ancient mother... where sold here location China-make 81-S-type gas-operated, rotating-bolt, fire six hundred fifty rounds per minute machine gun?"
Face of ancient mummify bound in dying skin, clouded eye only look, no blink.
Smile of operative me say, "Revered soon dying mother, distribute you ammunitions correct for Croatia-made forty-five-caliber, long-piston-stroke APS assault rifle?"
Chuck Palahniuk är en extremt cynisk jävel. I hans böcker visar mänskligheten allt som oftast upp sig från sin allra pissigaste sida, och "Survivor" är långt ifrån något undantag.
Tender Branson växer upp i en minst sagt skruvad självmordssekt avskärmad från civilisationen. Men vid vuxen ålder skickas (de flesta av) Creedish-barnen ut för att arbeta i den riktiga världen. En rad händelser leder till att Tender Branson plötsligt är den enda överlevande i sekten, varpå ett absurt kändisskap tar sin början.
"Survivor" svingar hårt mot ytlighet, idoldyrkan, religiös fanatism, profithunger, kändisindustrin och västvärldens sjukligt materialistiska syn på saker och ting. Alltsammans på ett mycket underhållande sätt.
Det är som alltid en fröjd att få följa med Palahniuk när hans skitiga berättelser snurrar igång likt en rostig och söndertrimmad helveteskarusell som garanterat kommer att spinna allt fortare, för att så småningom lossna, och sluta i total olycka.
"Survivor" är inget undantag.
- - - -
Det här var den sista delen i "Läst på semestern"-serien. Nu blir det Kalle Ankas Pocket igen för hela slanten till nästa sommar. Gött!
En man och hans lille son är ute på en lång, tröstlös och enslig vandring på väg mot kusten genom ett sönderbränt och fruktansvärt ogästvänligt USA, en tid efter en (okänd) fasansfull (natur-?)katastrof. Med sig har de inte mycket mer än en skraltig kundvagn med några pinaler. Och en pistol. Det sistnämnda är en bra idé med tanke på att mannen och sonen visar sig bara nästan vara de enda överlevande...
Språket i "The Road" är poetiskt och flyktigt. Det är en kortfattad historia som i all sin ohygglighet tar tid att läsa. Jag uppslukas av denna karga bok, där det målande språket (som dock aldrig blir överambitiöst eller överdetaljerat) gör att jag hela tiden är på plats under mannen och pojkens resa. Men gärna med nattlampan (och helst ytterligare någon belysning) tänd, för det är riktigt satans läskigt emellanåt.
Greppet att göra en sådan här avskalad berättelse - något som antagligen också bidrog starkt till att Cormac McCarthy ("All the Pretty Horses", "No Country for Old Men") vann Pulitzerpriset för "The Road" - och utelämna i stort sett all den bakgrundsinformation som brukar finnas på plats i mer konventionella romaner, är inget annat än genialt.
"The Road" har förresten även blivit film, men av trailern att döma är det precis som en av kommentarerna till YouTube-klippet säger: "Way too much action", men jag tänkte hela tiden när jag läste boken att det borde kunna bli typ den bästa filmen i världshistorien, så jag ska nog ge den en chans ändå.
"Män Som Hatar Kvinnor" (Stieg Larsson) Betyg: 6/10
Hundra år efter alla andra har jag också läst Stieg Larsson(s första bok). Jag är i allmänhet vansinnigt skeptisk till allt som "Svenska Folket" gillar (tänk: TV3, Digilistan, Coldplay, aftonbladet.se som startsida, Spy Bar) och i synnerhet när det gäller den fruktansvärt uttjatade genren deckare. Jag kröp till korset härom året också, och läste "Da Vinci-koden". En spännande bok, visst, men med personporträtt plattare än pannkakor och som lämnade mig med ungefär samma starka intryck och känslor som efter en fil och flingor-frulle.
"Män Som Hatar Kvinnor" är dock en riktigt schysst bok.
Som brukligt för genren är det endimensionella karaktärer som gäller - annat tycks inte hinnas med - men det är en smart, nervkittlande och välskriven berättelse. Vettiga sidospår och en rejält komplex men ändå inte fullkomligt orimlig huvudhistoria.
Nästa gång det är dags för deckare blir det nog uppföljaren. Kanske om ett år eller så, kanske rent av tidigare.
Men glöm att jag läser nån jävla Läckberg eller Mankell, det säger jag bara!
Jag har mest läst flamsigheter från Coupland tidigare. I "Hey Nostradamus!" är den lilla mängd humor som förekommer av betydligt svartare sort, och den har sällskap av ett antal ganska deppiga människoskildringar.
"Hey Nostradamus!" kretsar kring en amerikansk skolmassaker och vad som hände sen. Det är en sanslöst snyggt berättad historia som spänner över 15 års tid, där bokens fyra huvudpersoner - nästan på stafettvis - berättar en del var under olika tidpunkter.
17-åriga Cheryl, nygift och gravid, berättar första delen innan hon mördas brutalt. Vi följer sedan den nyblivne maken Jason i bokens andra del, hans flickvän Heather i den tredje, för att avslutningsvis får höra Jasons religiöst fanatiske idiot till pappa redogöra för sina tankar.
Det här ger boken en fantastisk dynamik utan att för den sakens skull bli någon löst sammanhängande novellsamling. Jasons pappa som fungerar som en av ett par stycken välbehövliga röda trådar boken igenom.
Han kan sannerligen skriva, den där Coupland - i det här alstret så bra att jag rev av hela boken under loppet av 24 timmar.
Jag överdoserade Paasilinna för ett antal år sedan och fick läggas in på klinik för avgiftning. "Tio Rivjärn" blev mitt återfall och jag ångrar det bittert.
"Tio Rivjärn" är en lättuggad, enformig och trött historia med en extremt svinig huvudperson som man, dessvärre till ingen nytta, önskar allt ont.
Finsk mansgris och företagsledare åker runt i Helsingfors med omnejd och ligger med damer i blandade åldrar. Jaha. En del finska roligheter förekommer förstås, men nej - läs inte den här boken.
Läs istället "De Hängda Rävarnas Skog", "Adam och Eva" och "Harens År" av samme Arto Paasilinna när du är sugen på lite skön finsk humor.
Precis som planerat hann jag plöja en hel del böcker under semestern. Kommer att publicera några korta recensioner av vad jag läst, i kronologisk ordning, börjandes på bryggan i Hälsingland, via ett par sidor på en klipphäll i Stockholms skärgård, till hängmattan och solnedgångarna på södra Öland.
- - - -
"A Thousand Splendid Suns" (Khaled Hosseini) Betyg: 9/10
"A Thousand Splendid Suns" är otroligt nog en ännu mer gripande, olycklig och makalös bok än föregångaren och dundersuccén "The Kite Runner" ("Flyga Drake"). Via två kvinnors uppväxter och liv får läsaren en rejäl lektion i Afghanistans nutidshistoria, från Sovjetockupationen via tokiga krigsherrar och de sinnesrubbad, vidriga talibanerna, till allas vår världspolis USA.
Jag känner mig stundtals riktigt illa berörd av all misär - det är i grund och botten en väldigt mörk bok - men det ryms också massor av värme, samt små strimmor av humor och hopp.
Det känns som att det går så jäkla enkelt när Khaled Hosseini plitar ned sina historier. Han hoppar utan problem flera dagar, månader eller år framåt i tiden, hela tiden med både flyt och nerv i behåll. Man känner oerhört starkt för bokens två huvudpersoner, och person- och miljöbeskrivningarna är så klockrena att man lever sig in i boken på ett sätt som gör den omöjlig att lägga ifrån sig.
Jag kan precis som i "Flyga Drake" störa mig litegrann på att det ibland blir lite väl otroliga vändningar på saker och ting, men det hindrar inte "A Thousand Splendid Suns" från att vara en helt fantastisk bok.
Berättandet står i centrum i Jennie Dielemans ”Välkommen till Paradiset” (med medryckande foto av Shahab Salehi). Möten med människor, och deras egna berättelser, är grunden i denna rätt obehagliga granskning av turistindustrin. Boken är egentligen inte särskilt ilsket skriven, men berättelserna och samtalen är stundtals så äcklande att ”Välkommen till Paradiset” är en av de senaste årens viktigaste, bästa, och hårdaste käftsmällar.
Med avstamp i turismens historia och svenska långliggare på Gran Canaria tar Dielemans och Salehi oss med till mexikansk miljöförstöring via ett mänskligt zoo, en Hollywoodputsad tripp i DMZ, dominikanskt All inclusive-elände, burmesiska slavar byggandes thailändska lyxhotell, och en svensk guidebok till hur du bäst köper sex i Phuket.
Olika sorters turism avhandlas, med den gemensamma beröringspunkten att turismen ständigt förstör och förvanskar de platser där den likt en farsot drar fram. Förstör genom att hänsynslöst trasha miljön på de platser lyxhotellen och golfbanorna ska byggas. Förvanskas för att genomsnittsturisten vill att resan ska motsvara förväntningarna – som bilderna ser ut på film, i resereportage eller i resebyråernas kataloger. Thailändarna SKA vara ständigt leende, ursprungsbefolkningen i det där mystiska landet SKA bära höftskynke och ring i näsan, det SKA vara primitivt och fattigt i byarna och spanjorerna SKA vara lite sådär härligt ”mañana mañana”.
Begreppen ”linkage” och ”leakage” är högintressanta för den som tror att turism i fattiga länder skulle vara en välgärning. ”Linkage” handlar om turismens anknytning till lokalbefolkningen, medan ”leakage” är ett mått på hur mycket pengar som läcker ut från turistorten och tillbaks i händerna på de utländska företag som etablerat sig där. I de värsta All inclusive-fallen kan det röra sig om 70-80 % och en form av turism där hotellägarna samarbetar med korrumperade poliser för att så effektivt som möjligt kunna stänga ute lokalbefolkningen så att pengarna hamnar i ”rätt” fickor.
”Välkommen till Paradiset” lämnar en grymt sur eftersmak i munnen. Det är en ytterst välskriven och gedigen bok som alla borde läsa.
Mats-Erik Nilssons ”Den Hemlige Kocken” – en omskriven bok som knappast lär ha undgått någon någorlunda medveten konsument – är en stundtals väldigt skrämmande bok i reportageform. Genom tv-middagar och finurliga smakuppfinningar tar Nilsson oss med till kemilabbet och till mataffären, och dess varor med löjligt låga halter ”äkta vara”. Den avslutas med en rejäl genomgång av ett antal livsmedel - dels hur det fuskas med dem, dels vilka man faktiskt kan käka om man som konsument inte vill få i sig mängder av tillsatser som kompenserar för risiga (alternativt praktiskt taget inga) råvaror.
Uppföljaren, ”Äkta Vara”, tar avstamp i denna aningen torrare genomgång av ett antal vanliga livsmedel. En del av innehållet i de två böckerna är samma, så att läsa de två strax efter varandra rekommenderas icke.
Jag tycker ibland att Herr Nilsson blir aningen tröttsam när han på ett smått maniskt vis jiddrar loss om alla tillsatser – i synnerhet när han ondgör sig över produkter som ingen jävel lär misstänka för ”äkta”. Du får cancer och damp om du käkar blå pyntgelé. No shit. Överlag är dock ”Äkta Vara” ett både genialiskt och kusligt alster.
Mats-Erik Nilsson lär läsaren känna igen mogen frukt, samt går igenom när det är säsong för dessa, och en hel del grönsaker därtill. Det kanske låter lite präktigt, men å andra sidan; tycker du själv att de gas-färglagda tomaterna smakar gott nu i vintertider? Vidare ger han oss också vettiga alternativ till de värsta fuskvarorna, även om det många gånger landar i dyra specialalternativ eller uppmaningar om att laga själv.
Bäst är när han slaktar fullständiga bluffprodukter som Tryffelolja, Balsamvinäger och andra lurendrejerier. Eller när han tålmodigt tar sig igenom de vanligaste tillsatserna för att sedan med stor energi i detalj berätta om diverse miljömärkningar. Själv lärde jag mig att det finns två stycken nära nog identiska KRAV-märken: Ett som kräver 95 % kravgodkända ingredienser, och ett annat (där ordet ”ekologisk” saknas i den lilla texten runt märket) där siffran sjunker till 70 %. Det är också intressant att lära sig varför man hittar Sojalecitin, Modifierad stärkelse, Jästextrakt och Delvis härdat vegetabiliskt fett (Hej transfetter!). Den snabba sammanfattningen är, föga oväntat, att livsmedelstillverkarna fuskar med råvarorna och tvingas konsultera kemilaboratoriet för att få till en billig produkt som liknar originalet.
Man stoppar färgämnen i foderpellets till odlad lax för att få rätt kulör på laxfiléerna.
Man målar gröna oliver svarta för att tillverka de svarta. Busenkelt.
Man saluför sex veckor gammal färsk pasta, och elva månader gammal färskpressad Tropicana-juice.
Listan är nästan jobbigt lång och nog fan lär det bli köpbojkott på en hel del grejer framöver. ”Hälsa Pågen att jag bakar eget bröd i vinter”, som Apan uttryckte det.
Läs Nilssons bok och bli en lite mer medveten konsument. Läs på innehållsförteckningarna. Läs sedan ett recept och rulla dina egna köttbullar. Läs vidare på Mats-Erik Nilssons hyfsat nystartade site: aktavara.org
Dryga dussinet böcker släpades med till de två avslutande semesterveckorna på Öland. Givetvis ett aningen överdrivet antal, då läsupplevelsen av att klämma en bok om dagen nog blir rätt så stressad och splittrad.
