Låt som låter som låt

Började ikväll kolla på franska zombieserien Gengångare (Les Revenants) på SVT Play. Skönt creepy men samtidigt väldigt lågmäld stämning, väldigt lovande!

Mogwai har gjort soundtracket, och både i första och andra avsnittet dök en låt upp som kändes jobbigt bekant. Det blev ett klassiskt "MEN VAD ÄR DET FÖR LÅÅÅÅT!??"-ögonblick innan jag hittade rätt.

Så här är det:

Mogwais "The Huts":



Portisheads "Over":


Då har vi rett ut det. Skönt.

(Ett tag var jag lite inne på den här också:

)

Twin Peaks - 20 år senare

OBS! Den här texten innehåller eventuellt lite spoilers för Twin Peaks, men gemene hen vet väl ändå vem som mördade Laura Palmer vid det här laget?

Vi har haft Twin Peaks som tv-serieprojekt under sommaren. Jag har sett serien flera gånger tidigare, men nu var det ett par år sen sist.

Första gången jag såg Twin Peaks var när den sändes på SVT 1990 då jag var tio år gammal. Så här i efterhand känns det minst sagt tveksamt att mina föräldrar lät mig se Twin Peaks, men till deras försvar kanske ska sägas att det inte fanns något internet där man kunde göra research innan man tittade. Det fanns inte heller så många tv-kanaler och det enda vi hade att leka med var djur gjorda av kottar. Och Twin Peaks liknade ju dessutom ingenting annat.

Hur som helst är ju Twin Peaks ordentligt otäck på sina ställen, och mellan åldrarna tio och sjutton vågade jag knappt titta i en spegel tack vare den där jävla BOB. Ändå återvände jag till denna banbrytande serie i stort sett varje gång den repriserades på tv - det är något med stämningen och genreblandningen (komedi, skräck, sci-fi-flum, såpa) som är så skön.

22 år senare är jag dock inte lika övertygad.

Påfallande ofta sitter jag och ursäktar de mest pinsamma intrigerna med att tv-serieklimatet (Falcon Crest och sånt mög) såg ut så på den tiden. Gränsen mellan såpoperaparodi och såpopera är oerhört tunn för att inte säga obefintlig när vissa av karaktärerna syns i bild. I princip alla scener med James och Donna är klockrent skämskuddematerial. Likaså stora delar av Hank/Norma/Nadine/Ed-ploten. Highschool-scenerna, med Bobby och Mike i spetsen, är även de lite lätt besvärande ur pinsamhetsperspektiv. Skämskudden behövs också när Catherine Martell och Ben Horne konspirerar som bäst, och jag tvingas så smått inse att i stort sett det enda som håller måttet är seriens huvudstory.


Den är å andra sidan desto vassare. Dale Cooper är och förblir en av de bästa tv-seriekaraktärerna någonsin, och det slår jävlarimig gnistor när hans storstadssnut tillsammans med icke-sidekicken Albert Rosenfield möter hillbillysherifferna i Twin Peaks. Den kemin tillsammans med stämningen i stort, och allt det onaturliga, gör att denna banbrytande serie ändå fortfarande är riktigt bra ända till den punkt då Laura Palmers mördare faktiskt avslöjas. Därefter ballar det ur. Ordentligt.

Det dras i olika storylines hit och dit men ingenting tycks ta fart. Intrigerna blir alltmer krystade, de övernaturliga inslagen känns påklistrade och de humoristiska inslagen känns väldigt överdrivna även om David Lynch i rollen som Coopers i stort sett heldöve chef Gordon Cole åtminstone till 40-50% är rätt skoj.

Att serien lades ner efter sin andra säsong är fullt förståeligt. Men att den fick fortsätta när i stort sett alla lösa trådar redan knutits ihop efter knappt tjugo avsnitt känns i ärlighetens namn som rent och skärt vansinne.

Men ok, utan Twin Peaks hade vi antagligen inte haft HBO och alla dess lika fantastiska som tålamodsprövande dramaserier. Lynch och hans gäng var vad jag vet de första att våga bygga upp en historia på det här sättet, med flummiga storylines som ibland var blindgångare, ibland flöt ihop med - eller ifrån - huvudspåret. De första som vågade leka med genrer på det här sättet och garanterat de första som vågade fokusera så enormt mycket på kaffe i en så pass charmerande tv-såpa.

På söndag

Två bra saker?

Ska precis testa två saker som folk säger ska vara bra:

Game of Thrones - blir nog ett bra projekt kompletterandes Twin Peaks och så småningom också Breaking Bad som snart har säsongspremiär.

Alesmith IPA. En av världens bästa ipor sägs det, och dess rykte fick Systembolagets hemsida att kasta in handduken i samband med junisläppet. Jag lyckades boka två flaskor efter en halvtimmes datorhaveri, för att sedan - likt många andra - få beskedet om att Systembolaget lyckats översälja dessa via webben. Blev därför mycket glatt överraskad när tjejen på bolaget ändå kom med mina flaskor trots att jag fått besked om att så inte skulle ske.

Första intrycket? En väldigt stabil och välgjord IPA. Vet inte om det är den bästa jag har druckit, må hända är den lite trött, nära halvåret gammal om man ska gissa utifrån bäst före-datumet. Men god!

Breaking Bad flåsar The Wire i nacken

Bara för att jag ännu inte bloggat något om senaste Breaking Bad-säsongen betyder inte att alla inte måste titta.

Själv rev jag just av de avslutande två avsnitten och hade typ konstant ont i magen för att det var så överjävligt jävla kukbra.

Att nästa säsong blir seriens sista känns helt perfekt. Efter den är det dessutom på allvar dags att ställa Breaking Bad mot The Wire och Sopranos när listan över världshistoriens bästa tv-serier ska revideras.

Nu ska jag ägna någon timme åt att läsa vad andra bloggare skriver om säsongsavslutningen, eftersom jag ändå är alldeles för uppjagad för att sova.

Herregud.

Hej tv-seriekonsument!

Med tre färska boxar i bokhyllan verkar det ju inte bättre än att det blir Deadwood som blir nästa tv-serieprojekt för min del.

Treme och Six Feet Under var länge de hetaste spåren, men sedan såg jag att Sepinwall drog igång ett "Deadwood rewind"-projekt - och inledde det hela med att konstatera att Deadwood är "one of a handful of shows with a legitimate argument as the best drama ever in the history of American TV".

Då blir man ju lite sugen.

Annars är det lite stiltje på tv-fronten för min del.

Harvar förvisso på med den fantastiskt obekväma danska komediserien Klovn (som införskaffades efter Bloggfrossas ihärdiga lovordande), samt nya säsongen av Breaking Bad som ännu inte gjort mig besviken, tvärtom! Suger långsamt i mig de sista avsnitten av Arrested Development, och funderar lite halverst på om jag ska orka ta tag i Parks and Recreation samt fortsätta jobba mig igenom Louis CK:s samlade verk.

Men först och främst som sagt: 30 timmar svordomswestern!

Sheeeeeeeeit, The Wire är slut

”Återkommer om ett antal år med en recension” skrev jag i mitt Sopranos-inlägg för ganska precis ett år sedan angående att nästa långkörare nog skulle bli The Wire.

Nu tog det inte alls så mycket kalendertid i anspråk att spendera de 60 timmarna i Baltimore, och förklaringen till det är ytterst enkel:

Alla tipsare/evangelister hade rätt, och nu sällar jag mig gladeligen till den skaran, för The Wire är än så länge världshistoriens överlägset bästa tv-serie.

Och med risk för att upprepa vad alla som tipsat mig om serien redan sagt så kommer här ett kort försök till att förklara storheten med detta komplexa stycke tv-historia. Det här är en spoilerfri hyllning, tänkt till er som sitter där i tv-soffan och funderar på om ni pallar med ännu ett inredningsprogram eller en till intelligent dokusåpa, eller om ni borde ta er an något som verkligen kommer att skaka om er värld.

Se The Wire.

The Wire är en serie som vägrar hålla sig till spelreglerna. Vid första anblicken är det en klassisk historia, med hårda snutar och knarkkrig i amerikansk storstadsmisär, men ganska snart märker man att det inte riktigt är Hollywoods regelbok som gäller. Du kan säkert se serien som en ganska vanlig underhållningsserie också om du vill, den är inte direkt svår i den bemärkelsen även om det ibland kan tyckas hända väldigt lite.

Myllret av karaktärer är – utöver att vara över 200 stycken listade i Wikipedias förteckning – ofta mycket mer komplexa och gråskaliga, för att inte säga mänskliga, än vad vi är vana vid. I stort sett varenda person vi får stifta bekantskap med kommer att dyka upp i en eller annan form senare. Vissa försvinner tidigt, andra är till en början huvudpersoner för att sedan kliva tillbaka. En del smyger omkring i kulisserna för att helt plötsligt visa sig vara ytterst centrala för historien. Och de allra flesta beter sig många gånger på sätt vi inte riktigt förväntar oss. Nästan ingen är helt igenom god, nästan ingen är fullständigt rutten. I The Wire är karaktärerna med andra ord människor, klyscha eller ej.

Inte heller glorifierar man våldet, morden eller för den delen polisarbetet. Snarare är det en väldigt realistisk och därmed komplex tv-serie (likväl är det just en tv-serie, det får man ha i bakhuvudet) som låter tittaren tänka lite utan att ge avkall på underhållningsvärdet eller bli alltför knepig och pretentiös.

Seth Gilliam (Carver) refererar i en intervju i sista säsongens extramaterial till alla andra gånger amerikanska poliser porträtteras på film/tv, alltid utrusandes ur en bil med dragna pistoler. I verkligheten är pistolerna sällan dragna, så heller icke i The Wire.

<minimal spoiler>
Och i ett avsnitt när det vankas lite shoot-out får de inblandade för sig att– precis som i hårda gangstafilmer - försöka utföra en drive-by medelst bil.

Om det fungerar bra?
</minimal spoiler>

Jag märker att det redan börjar bli långt, det här inlägget. Då har jag inte ens nämnt detaljerna, symboliken, budskapen, svärtan, tålamodet eller humorn. Eller det enorma mervärdet Alan Sepinwalls sanslöst ambitiösa blogginlägg ger. Men vi kanske stannar här trots allt, och avslutar med ännu en uppmaning om att se The Wire. Det kan liksom inte sägas nog många gånger.

Bara den här scenen liksom! Den är helt legendarisk, och avslöjar inte så farligt mycket av handlingen:

Gåshud direkt

Säsongspremiären av Sons of Anarchy är avklarad och nu sitter jag i vanlig ordning med gåshud i soffan och längtar så jävla hårt efter nästa avsnitt.

Det här måste ju rimligtvis vara säsongen då många många fler upptäcker storheten med denna fantastiska tv-serie. De två inledande säsongerna slukar man rätt snabbt när man börjar titta, det gjorde iallafall jag i vintras.

Men nu: Dags att se vad Sepinwall och hans kloka läsare har att säga om premiäravsnittet.

7/9

Party Down S02E09

Efter att just ha sett andra säsongens nionde avsnitt av Party Down känns det mest vemodigt. "Cole Landry's Draft Day Party" var ett av de roligaste avsnitten hittills, och Party Down blir en allt trognare vän i tv-soffan.

Nämnda vemodighet kommer därför ganska naturligt eftersom jag nu bara har ett avsnitt kvar, någonsin.

Tittarsiffrorna i USA har nämligen varit rent jävla pissdåliga, och serien kommer därför att läggas ned. Hade jag fått välja hade typ 1,5 säsong till varit alldeles lagom. Då hade karaktärerna kunnat fortsätta få växa, och som i det näst sista avsnittet få en hel rad sköna skämt per person.

Samtidigt brukar det ju heta att bla bla to burn out bla bla bla fade away, så att Party Down går till vila efter bara 20 avsnitt - medan publikmässigt större serier som "The Office" och "30 Rock" hackar betänkligt från och med sina femte respektive fjärde säsonger - kanske inte är så jäkla dumt ändå.

Men jag kan ändå inte låta bli att irriteras lite över folks i vanlig ordning dåliga smak. Att inte fler tagit "Party Down" till sitt hjärta är en gåta.

Breaking Bad - Säsong 3

(Spoilerfritt inlägg)

En magisk säsong fullt i klass med de första två - och en kunglig fortsättning på den enligt mig vassaste dramaserien just nu.

Jag tyckte precis att Breaking Bad var på väg att tappa lite fart i och runt det förvisso riktigt coolt utförda avsnittet "Fly", när geniet Vince Gilligan återigen växlade tempo på ett smått ursinnigt vis i god tid före säsongsavslutningen.

Utan att avslöja för mycket kring handlingen så har många av seriens karaktärer visat upp sina allra grisigaste sidor hittills och med det utvecklats många, många dimensioner. Skyler, Marie, Hank, Mike, Saul, Gus - alla har de växt något enormt under säsongen, från att ha varit rätt så lätta att förstå sig på, till rejält komplexa personligheter.

Breaking Bad är så otroligt bra på att visa upp alla vidrigheter som handeln med droger för med sig, och hur säckar med pengar och/eller kemisk glädje radikalt kan förändra en människa man trodde man visste var man hade. Och hur den kan plocka fram en ännu lite äckligare handling ur en redan äcklig människa.

På samma gång vidrigast som mest älskvärd har Jesse varit. Aaron Paul har fått spela ut sitt fulla register där jag skrattade högt åt en replik som "Gatorade me, bitch!" för ett par avsnitt sedan, och led med honom under säsongens första, för Jesses del, miserabla halva.

Stundtals tyckte jag att säsong tre av Breaking Bad trampade lite vatten, så jag hoppas verkligen att Vince Gilligan och övriga inblandade ger denna briljanta serie en, max två, säsonger till och därmed en värdig avslutning. Om bara serien fortsätter att hålla stilen lär den att gå till tv-historien som en av de smartaste, visuellt häftigaste och mest nerviga serierna någonsin.

Nu ska jag över till Sepinwall och läsa hans (garanterat spoiler-rika!) intervju med Gilligan.

Breaking Bad och Party Down

"Breaking Bad" är, sju avsnitt in på sin tredje säsong, fortfarande kanske den allra vassaste dramaserien du kan se på tv just nu. Makalöst nog fortsätter serien att vara minst lika bra som tidigare, avsnitt efter avsnitt. Höll nästan på att kväva mig själv då jag glömde bort att andas i slutet av senaste avsnittet...

Och att stilla sina nerver med ett nytt avsnitt av "Party Down" känns som en klockren lugnande medicin. Säsongspremiären var lite svajig, men redan avsnitt två lovar mycket gott, samt innehåller ett ganska äckligt skämt om apsperma.

Dessa två är mina favoritserier just nu, när "V", "30 Rock" och "The Office" sviker, och när "The Life and Times of Tim" och "Modern Family" börjat kännas aningen tröttare (men fortfarande riktigt bra) på sistone. Längtar som faan till "Sons of Anarchy" som ännu inte fått något startdatum för säsong tre, och "Dexter" som drar igång först i slutet av september.

Manic Monday

Statusrapport:

Lyssnar på nya Massive Attack. Drar mig till minnes hur onykter jag var under Martina Topley-Birds spelning på ATP-festivalen. Tar mina första stapplande steg med Google App Engine, i väldigt maklig takt. Funderar på att borra lite i väggen och sedan se lite Sons Of Anarchy. Har HELT fastnat i SAMCRO:s sjuka och obehagligt fascinerande värld. Dricker kaffe ur den bästa muggen.

"I'm never gonna work another day in my life,
the gods told me to relax..."

There he is!! (En sammanfattning av The Sopranos)

Några år har gått, och 86 avsnitt senare är vi nu färdiga med The Sopranos.

Nu blir det inga fler ”There he is!”-hälsningar, inga fler tacky otrohetsgåvor till frugan, ingen mer glass framför History Channel, inga fler kackiga träningsoveraller eller brutala avrättningar.

The Sopranos har varit en kär vän under dessa år. Under de första säsongerna sympatiserar man ju rent av med den lagom tjocke Tony i hans försök att rådda ihop maffia- med familjeliv. Så småningom blir det dock allt tydligare att han faktiskt är helt jävla störd i huvudet och framförallt under andra halvan av sista säsongen hatar man gubbjäveln innerligt.

Balansgången mellan i stort sett ren såpa, när de mentala tioåringarna till maffiabossar placeras i (någorlunda) vardagliga situationer och tempos dras ned, och å andra sidan kallblodiga avrättningar där hjärnsubstans geggat ned ett helt gäng bilsäten genom åren, är ren och skär briljans och också det som allra främst gör The Sopranos till en så löjligt sevärd serie.

Sedan tillkommer de riktiga guldkornen, avsnitt och sekvenser som mitt i serielunken bara brinner till och lämnar tittaren skratt/gråtfärdig i soffan.

Inte minst de mer humoristiska sekvenserna, som Tonys många drömsekvenser (ingen tv-serie eller film kommer NÅGONSIN komma i närheten av de drömsekvenserna), eller i princip alla scener med Paulie, hans sköna frilla och vita pjuck. Drömmen när Tony rider in på en häst i vardagsrummet och Carmela lackar ur är magisk. Och seriens allra roligaste avsnitt är det Steve Buscemi-regisserade ”Pine Barrens” i slutet av tredje säsongen, när Paulie och Chris jagar en rysk dödsmaskin till skurk i en vintrig skog.

Det är också intressant att se hur The Sopranos påverkar ens eget psyke. I gammal god ”Det finns grader i helvetet”-anda så sitter jag och älskar ”de snälla” i serien: Vito, Bobby, Pussy och till viss mån Paulie och Sil trots att de knappast kan sorteras in i facket Guds bästa barn. Men jämfört med till exempel Ralph Cifaretto är de hedersknyfflar (och Ralph en av de mest osympatiska figurer du kan se på en tv-skärm.)

Apropå gud förresten så ger serien också en inte helt fördelaktig bild av min favoritreligion katolicismen. Den homofobi, manschauvinism och rasism som porträtteras smälter in obehagligt naturligt i dessa sjuka personers sjuka liv.

Slutkläm: Se The Sopranos från början till slut. Det är en helt suverän tv-serie.

Nästa mastodontprojekt för egen del blir nog The Wire. Återkommer om ett antal år med en recension. Dessförinnan har jag tänkt riva av första Dexter-säsongen på nytt, samt Sons of Anarchy. Och Breaking Bad börjar ju i mars också.

Dexter: Early Cuts

I samband med att säsong fyra av Dexter rullat på, så har en kortare, webbaserad animerad liten serie vid namn "Dexter: Early Cuts" snurrat vid sidan av. Här får man se hur hans sjuka mördarbana fick sin början. Vet inte riktigt om småtrevligt är rätt ord, men ok då, småtrevligt och fint tecknat är det.

Här är de två (åtta) första avsnitten:





(plus en "Behind the scenes")

Dexter - efter säsongsavslutningen

Oj oj oj oj oj. En rent mästerlig Dexter-säsong - som dock började lite trevande, med det löjliga tredje avsnittet som det absoluta lågvattenmärket - avslutades igår.

Bästa säsongen hittills? Kanske. Fullt i klass med den första, lätt i klass med den sjukt nerviga andra, och många gånger vassare än den lite fladdriga säsong tre.

Dexter hör fortsatt till en av mina absoluta favoritserier, och det är nu dags att se om den första säsongen igen. Han är ju inte direkt samma person nu som då, den gode seriemördaren.

Här några se- och läsvärda länkar för dig som redan sett säsongsavslutningen. För dig som ännu har det kvar att se fram emot och vill ha spänningen i behåll, klicka för helvete inte på någon av dessa länkar:

Michael C. Hall och John Lithgow diskuterar säsongen i stort (video) - del 1 (INNEHÅLLER SPOILERS)

Michael C. Hall och John Lithgow diskuterar säsongen i stort (video) - del 2 (INNEHÅLLER SPOILERS)

Q&A med "Dexter-bossen", exekutive producenten Clyde Phillips - del 1 (INNEHÅLLER SPOILERS)

Q&A med "Dexter-bossen", exekutive producenten Clyde Phillips - del 2 (INNEHÅLLER SPOILERS)

Alltid läsvärde tv-kritiker-gurun Alan Sepinwalls recension av (,och ofta smarta läsares kommentarer till) säsongsavslutningen (INNEHÅLLER SPOILERS)
(Det är samtidigt mycket gnäll på senaste Dexter-säsongen från både Sepinwall och många av hans läsare. En del befogat såklart, men mycket känns bara så jävla Comic Book Guy)

EW:s Ken Tucker's Watching TV Blog om avsnittet (INNEHÅLLER SPOILERS)

Själv ska jag nog spola tillbaks VHS-bandet och se om sista kvarten ytterligare en gång. Så magiskt bra.

Time Warp

Kan. Inte. Sluta. Titta. På. Time Warp-klipp.

(Tack till min bror för tipset.)

(Den sista länken är dock vidrig på alla sätt och vis.)

Det här är nog det coolaste hittills:

Fyra dagar i tv-soffan

En halv veckas förkylning innebär en del filmtittande, utöver ikapptittande av "The Office" och "Californication", samt påbörjande av än så länge småbriljanta "Modern Family". Här några korta omdömen om filmskörden:

"The Hangover" - Skulle ju vara så fruktansvärt rolig. Men det var den inte riktigt. Mer småkul. Betyg: 4/10

"Up" - Fin! Första halvan riktigt bra, ointressant och dassig avslutning. Betyg: 6/10

"The Cove" - Otrevlig och engagerande dokumentär i thrillerformat. Se den. Och bojkotta därefter Kolmården, Sea World och annan skit. Samt Japan. Betyg: 8/10

"Inglourious Basterds" - Storslagen, underhållande, elak, uppkäftig. Betyg: 7/10

"Brüno" - Älskade Borat. Hatade Brüno. Antagligen för att den ena filmen är rolig, den andra tråkig. Betyg: 2/10

Californication Madafakkaaaaa

Jag trodde jag var klar med Californication efter den svaga säsongsinledningen, men under den senaste veckans förkylning tog jag upp tråden igen. Och efter avsnitt fem började formkurvan peka uppåt igen. Kathleen Turners sexgalna agentboss är fantastisk, och i avsnitt sju dyker Hank Moodys allra bästa fras "madafakkaaaa" upp igen. Dock inte lika bra som "originalet", men det är å andra sidan den roligaste scenen i Californications historia.

Nya:


Gamla:

Entourage - magnifik säsongsavslutning

Det blev en riktigt fin säsongsavslutning av en riktigt bra Entourage-säsong! Det känns som att det har hänt ovanligt lite under denna sjätte säsong, men att den just därför hör till de vassaste hittills.

Matt Damons gästspel som sig själv var helt suveränt, här det avslutande klippet som inte spoilar alltför mycket för er som ännu inte sett avsnittet:



Avsnittet innehöll också två av de bästa scenerna någonsin med en av de bästa tv-seriekaraktärerna någonsin. Här är den näst bästa av dem, dock innehållandes en del spoilers:



Jag ser verkligen fram emot ännu en säsong, vilket är mer än jag kan säga om de andra trotjänarna Weeds och The Office.

(Även om jag fnittrade en hel del när de körde Parkour i säsongspremiären av sistnämnda program:


)