Årets bästa skivor 2010, inkl. visuellt godis

Bredd men inget större djup. Så skulle jag vilja sammanfatta skivåret 2010, ett år med många fina skivsläpp men (än så länge) utan någon skiva som (av mig) kommer att ses tillbaka på som en klassiker om säg, tio år.

Min toppkvintett, beståendes av Black Breath, High on Fire, samlingsskivan "Terrible Thrills Vol.1", Scout Niblett och The Black Keys skulle till exempel alla kunna byta inbördes plats med varandra. En del dagar är "The Calcination of Scout Niblett" årets i särklass bästa skiva i all sin enkla skramlighet, men så drar jag igenom mäktiga "Snakes for the Divine" eller kompromisslösa "Heavy Breathing" och börjar återigen vackla.

Ett litet hopp sedan ned till Deftones, Envy och Sleigh Bells, och ytterligare några snäpp ned till The Dillinger Escape Plan, Årabrot, Kylesa och Best Coast. Och där nånstans går det också nåt slags gräns för en riktigt vass topp-12 för 2010.

Därmed inte sagt att de åtta utfyllnadsplatserna på listan är några dåliga alster, de har trots allt petat bort finfina album med Jonsi, Lightspeed Champion, Mose Giganticus och First Aid Kit från listan.

Jaguar Love har hängt med hela året, Howl dök upp först mot slutet. Khomas "A Final Storm" är vissa gånger en helt makalös skiva, men under andra genomlyssningar högst ordinär. Band of Horses, Charlotte Gainsbourg och Säkert! har släppt varsin...genomarbetad skiva. Inte särskilt överraskande, mest bara jävligt bra.

Marina and the Diamonds och Julie Christmas kniper listans två sista platser med två skivor som inte liknar varandra ett dugg.

Robyn då? tänker ni. Och här tänkte jag först skriva något lite halvtaskigt om att sjunga Teddybears-covers med bäbisröst, men jag avstår och konstaterar istället i all enkelhet att Robyns musik inte alls är min grej.

Vi avslutar väl som sig bör med ett stycke musik med tillhörande bild ifrån respektive skiva på listan.

1. Black Breath - Heavy Breathing

Inleder gör årets vinnare, Black Breath, med en rätt kackig video, dessutom till en av skivans svagaste låtar. Ändå bra:



2. High On Fire - Snakes for the Divine

Vanlig jävla hårdrock:



3. v/a - Terrible Thrills Vol.1

Det verkar inte finnas någon kul video ifrån den här coverskivan, här är istället en magisk soloversion av "Fall Asleep" signerad originalbandet Steel Trains sångare Jack Antonoff:



4. Scout Niblett - The Calcination of Scout Niblett

Skivans kanske bästa låt "I.B.D." i ett finfint liveklipp:



5. The Black Keys - Brothers

"Tighten Up" - en av årets skönaste låtar har årets I SÄRKLASS bästa video:



6. Deftones - Diamond Eyes

Det Meshuggah/motorljuds-klingande gitarrspelet i slutet är lika bra varje gång:



7. Envy - Recitation

JA, det är skitnödigt, men JA, det är också sjuhelvetes vackert och kraftfullt. Titta själv:



8. Sleigh Bells - Treats

Snygga cheerleaders, en sångerska med basebollträ, samt ett torn av brinnande gitarrer. Ibland behövs inte mer än så:



9. The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis

Om alla låtar på "Option Paralysis" var lika bra som "Farewell, Mona Lisa" skulle detta album varit överlägsen etta på listan. Här är iallafall nyss nämnda låt:



10. Årabrot - Revenge

Jag är fortfarande lite skraj för de här jävla dårarna. Särskilt när jag tittar på videon samtidigt:



11. Kylesa - Spiral Shadow

Det här, mina vänner, är årets bästa låt- (och skiv-) intro:



12. Best Coast - Crazy For You

Titta så somrigt och fint, en jättetrevlig saga om kärleken till en snabbmatsclown:



13. Jaguar Love - Hologram Jams

Beskåda världshistoriens kanske oröjigaste och mest malplacerade konsertpublik i en av mina favoritlåtar från i år, med lagom mycket spattighet i verserna och en sjukt poppig refräng:



14. Howl - Full of Hell

Av YouTube att döma verkar Howl svåra att fånga på film. Här iallafall ett rått och elakt liveklipp i form av albumöppnaren "Horns of Steel":



15. Khoma - A Final Storm

"In it for Fighting" är en rätt mjäkig låt, men videon är stilren och tjusig:



16. Band of Horses - Infinite Arms

Videon till "Dilly" får man tydligen inte bädda in på sin blogg. Men skit i det då, det är ändå en av de sämre låtarna på "Infinite Arms", trots schyssta dancemoves i videon. Här är istället underbara snyftaren "On My Way Back Home", komplett med ostig nattkörning och allt:



17. Charlotte Gainsbourg - IRM

Ännu ett trevligt liveklipp, här är "Heaven Can Wait":



18. Säkert! - Facit

Jag har inte sett så här mycket inlevelse i en video på väldigt länge, här är "Dansa, Fastän", min favorit ifrån "Facit":



19. Marina and the Diamonds - The Family Jewels

Det finns ett helt lass trevliga videos ifrån Marinas förstlingsverk, men den här avskalade versionen av "Hollywood" är nog bäst av dem alla:



20. Julie Christmas - The Bad Wife

Det är är rätt udda:

Steel Train - Turnpike Ghost

Håller som bäst på att leta videos till årbästalisteinlägget, men i Steel Train-coverskivefallet är det än så länge svårt.

Sprang dock på detta konstverk:



(även om jag fortfarande gillar Tegan & Saras cover bättre:

)

Musikåret 2011

PJ Harvey:



Kaizers Orchestra:







Bloodiest:



The Joy Formidable, som äntligen släpper sin fullängdsdebut och har gjort en färsk video till en gammal låt:

God Jul/Uppesittarkväll/Beef Log

Via Eric Cartman ger jag er all julstämning ni behöver.

Laddar inför julhandeln

Med årets ojuligaste och antagligen bästa jullåt.

Säsongen 2011

+



+



(Edit:

+ DET HÄR! Grymt bra initiativ, jag skickar in min ansökan imorrn, gör det du också.)

Nytt på årsbästalistan - Howl och Kylesa, och efter viss tvekan också Julie

Amerikanska Howl skivdebuterar på för genren anrika Relapse med "Full of Hell" (känns den titeln bekant?), och det är ingen dålig debut den skitiga kvartetten meckat ihop.

Hur låter man då om man ligger hos Relapse och har ett skivomslag som ser ut som bilden till vänster? Som andra band som ligger hos Relapse och har skivomslag som bilden till vänster. Med andra ord närbesläktat med Kylesa, Baroness, Blacktusk, Black Cobra och Mastodon runt "Remission". Släng förresten in en rejäl dos Entombed i mixen också så börjar ljudbilden bli komplett.

Knarkiga, tunga sjuttiotalsriff och elak sång. Ibland behövs det inte speciellt mycket mer än så.



- - - -

Att det inte behövs mer än så har även Kylesa hajat. I år igen. De knep en trettondeplats på förra årets lista med "Static Tensions", och har alltså redan i år släppt en uppföljare vid namn "Spiral Shadow".

En skiva som börjar med ett par ordentligt svängiga bitar, stundals snudd på trallvänliga men ändå rejält mustiga, och där gitarristen Laura Pleasants tagit över alltmer av sången. Växelsången i en av årets bästa låtar, inledande "Tired Climb" är förbannat fin.

Kylesa - även det ett amerikanskt östkustband - blandar också sludge med lite doom, lite sjuttiotalssväng och dessutom en hel del som rör sig in i stonerrock-land.

Mot slutet av skivan, eller nästan under hela andra halvan, är det rejält flummigt, och det är en riktigt höjdare att flyta med hela vägen i takt med att ölruset tilltar då "Spiral Shadow" gradvis känns allt lösare sammansatt.

- - - -

Solodebuten från Julie Christmas, "The Bad Wife" som uppmärksammades här på bloggen för någon månad sedan, nästlar sig i nuläget också den in på listan, även om det är med ytterst liten marginal.

Julie Christmas storhet ligger inte så mycket i den rena sången som i vansinnet och ombytligheten. På "The Bad Wife" blir det aningen för mycket av förstnämnda vara, och här backas hon inte heller av lika starka (och inte heller lika hårda) låtar som i hennes övriga projekt. Några av de hårdare låtarna når inte högre än låter ofta på sin höjd som ett lite mesigare Made Out Of Babies, eller som något Battle Of Mice antagligen hade ratat på idéstadiet.

"July 31st" är dock ett lysande undantag, som tillsammans med lugna covern "If You Go Away", matiga "Bow", stillsamma deppbluesen "Secret All Men Keep (Salt Bridge, Part II)" och skräckfilmspsykopatiska "Six Pairs of Feet and One Pair of Legs" bildar en rejält stark A-sida på detta album, om man får prata vinylspråk.

- - - -

Det här innebär att Jónsi, Mose Giganticus och Holly Miranda samtliga tvingas lämna årsbästalistan. Ändå tre riktigt starka album, och 2010 känns som ett väldigt brett skivår, möjligen utan de där riktigt legendariska plattorna man kommer prata om i hundratals år framöver.

NES-hyllning

Meh! Varför har ni inte sagt nåt, den här videon är ju svincool! (01:53 = magi!)



Som av en händelse - fråga mig inte varför - kom jag i förmiddags att tänka på den här gamla godingen också:

Stockholms Filmfestival: Avslutningen (3 * USA-indie)

Det blev tre filmer under festivalens avslutande dag. Samtliga tre amerikanska indierullar, om än med väldigt olika teman.

”Happythankyoumoreplease” är Josh Radnors (”How I Met Your Mother”) regidebut, och han har även skrivit manuset samt spelar huvudrollen. Det är en skön feel good-film, humoristisk och varm och oftast inte alltför sötsliskig.

I ”Holy Rollers” spelar Jesse Eisenberg en ortodox jude som börjar langa knark. En väldigt förutsägbar, verklighetsbaserad film som tack vare ämnesvalet ändå blir intressant.

Skön sjuttiotalsestetik och svängig musik av The Roots sedan i ”Night Catches Us”, en gripande film om Black Panther-rörelsens efterdyningar i ett segregerat Philadelphia.

Betygen blir starka femmor eller möjligen svaga sexor på de tre filmerna. Kanske har jag överdoserat på amerikansk indie på senare tid, men återigen känner jag att det är mycket god underhållning för stunden, utan att ge några bestående intryck och minnen.

Veckans bandnamn

Än så länge är det dött lopp mellan mexikanska Ultratumba och Poor Genetic Material från Tyskland.

Länkar får ni googla fram själva, men googla inte efter något olagligt, för Beatrice Ask ser dig och kommer skvallra för USA.

Snart har helgen v.48 tagit slut

Men det är ännu ett par timmar kvar, och innan dess är det obligatoriskt för alla att titta på den eminenta videon.

Minst en gång per skalle.

Stockholms Filmfestival: All About My Father

All About My Father – Betyg: 2/10

”All About My Father” är en sydkoreansk rulle i tre delar, alla fokuserandes på homosexualitet, krångliga familjeförhållanden och faderskap. Liksom fjolårets ”Animal Town” är det en rå, ful och äcklig film, med osnygg ljussättning och rätt osympatiska karaktärer. Jag avskyr dem nästan allihop, och jag avskyr filmskaparna som på ett ytterst oskönt sätt lyckas avbilda alla homosexuella som incestuösa psykfall, och allt är bara konstigt.

Filmens första två delar är en total katastrof, och jag sitter mest och hatar.

I den sista delen blixtrar det emellertid till. Alla i familjen är fortfarande bögar, men den lille bögsonen och gamle bögfarfar porträtteras med värme och humor, karaktärerna känns betydligt mer trovärdiga och betyget är snubblande nära att höjas upp till en trea.

Kanske är det en kulturell grej, med en massa nyanser som flyger sextio meter förbi mitt huvud. Men den cyniska sidan av mig känner att homosexualitet fortfarande är något JÄTTEÄCKLIGT och JÄTTEKONSTIGT i Sydkorea, och visas upp utifrån de premisserna.

En sak ska ”All About My Father” iallafall ha lite cred för: Jag har aldrig tidigare sett så fula sexscener i en film - och då har jag ändå sett Lars Von Triers ”Idioterna”.

Laura Marling - The Needle and the Damage Done

Här är en fin och ganska ledsen video till Laura Marlings till originalet väldigt trogna cover på Neil Youngs vackra "The Needle and the Damage Done". Se den.

Stockholms Filmfestival: The Experiment

The Experiment – Betyg: 7/10

En remake av en film, baserad på en bok, i sin tur baserad på ett rätt skruvat experiment som utfördes vid Stanford 1971, där ett antal frivilliga män delades upp i två grupper och lekte fångar och fångvaktare under ett par kaotiska dygn.

Mot en rejäl summa pengar för ett tvåveckors-experiment blir fångarna av med sina rättigheter, och måste lyda sina vakter, som å sin sida inte får bruka våld mot fångarna – däremot ska rimliga straff utdelas till de som bryter mot reglerna... Kameror övervakar hela tiden allt som händer, och skulle någon eller något balla ur så avbryts experimentet omedelbart. Gissa om det ballar ur?

”The Experiment” är en psykologisk thriller om människans inneboende grisighet. En skitig, våldsam och deprimerande film som samtidigt fascinerar.

Hade det inte varit för att karaktärerna är extremt endimensionella – Adrien Brodys hjältefigur är otroligt mycket hjälte, och Forest ”Idi Amin” Whitaker på motsatta sidan är inte så lite galen – så hade betyget blivit ännu högre.

Deftones i måndags

En riktig koloss till konsert i måndags.

Khoma värmde upp med en dryg halvtimme svärta, där "One of Us Must Hang" visade de nya låtarna var skåpet ska stå. Avslutningen av den låten fick mina nackhår, armhår, ja ALLT att stå (no homo).

Coheed & Cambria följde upp med 45 mustiga minuter, där både inledande "In Keeping Secrets of Silent Earth: 3" och avslutande "Welcome Home", samt mycket av det där emellan, var mer eller mindre lysande.

Avslutningsvis dryga 100 minuter i sällskap med Chino Moreno och hans Deftones. Ett band jag följt under de senaste tretton åren, men märkligt nog ännu inte sett live. Den 23 låtar långa konserten innehöll nästan allt jag ville, och jag vet inte om jag någonsin varit på en spelning med en smartare upplagd setlist. Det hela började med färska "Rocket Skates", för att sedan följas av bandets största hits. Tre låtar ifrån mästerverket "White Pony" efter det, och sedan en rejäl batch låtar ifrån "Diamond Eyes" innan tidsmaskinen - via en duo ifrån den självbetitlade plattan - ånyo tog oss till "White Pony"-land och en version av alltid magiska "Passenger", där Stephen Carpenter spelade neongitarr och Chino visade att Maynard James Keenan knappt behövs i duetten.

Liksom Claudio Sanchez med sitt Coheed & Cambria gör Chino i stort sett Deftones till ett enmansband denna afton. Han jazzar runt på scenen, stundtals i ett frenetiskt tempo, och han ser ut att ha förbannat kul där uppe. I kommentarerna till inlägget om "Diamond Eyes" avslöjade jag att Chino Moreno är en av mina absoluta favoritsångare. Sättet han kontrollerar sin röst på, kombinerat med den sköna svajigheten som ger så mycket nerv och känsla till de mer melankoliska låtarna är underbart att få uppleva live.

Och när bandet avslutar med en kvartett beståendes av "Birthmark", "Engine No.9", "Root" och "7 Words" skiter jag i att klockan är alldeles för mycket för en måndagkväll på fel sida stan, jag vill inte att Deftones ska sluta spela.

Margaret Cho hänger med T & S

Komikern (m.m.) Margaret Cho har gjort en humor/musikskiva där hon gästas av ett lass (Fiona Apple, Ani DiFranco, Andrew Bird...) namnkunniga artister.

"Cho Dependent" heter skivan, och jag har än så länge bara hört ett par smakprov.

Här är iallafall videon till "Intervention" där Margarets vänner Tegan och Sara fått nog: