Snyggt, smart, mäktigt. Fullsatt på Cirkus och gemytlig stämning kvällen igenom. Att den enligt egen utsago jävligt nervöse och ringrostige Åkerfeldt skulle vara ur form kändes mest som en ödmjuk halvlögn. Gitarrspel och sång som en gud eller två. (Nästan) lika snortajt som vanligt.
(Roligt att han drar argumentet "If the global's so warm, why was it so cold this winter" som korkade kvällstidningsläsare och annat stadsjeepskörande avskum gått och svamlat om hela vintern.)
Ni som lyssnat på och gillar senaste Sigur Rós-skivan "Með suð í eyrum við spilum endalaust" kommer både känna igen er och trivas.
Det är en rätt munter platta, med fina melodier, härligt slagverksspel och enkla pianokomp. Och en jäkla massa annat. Men mindre annat än hos Sigur Rós. Även mindre valsång än vad vi är vana i från Jónsis sida, här är det mer...vanligt...mer åt Radiohead-hållet.
Jag har bara hunnit igenom "Go" en och en halv gång ungefär, men det känns som en skiva som kommer fortsätta växa. Redan nu tar den plats på årsbästalistan, och den har goda möjligheter att bli kvar där året ut.
Sitter och lyssnar på Worm Ouroboros eftersom nån tyckte att fans av Battle of Mice borde gilla dem. Mitt första intryck av den ostavningsbara Kalifornientrion är att det är lite för mycket Enya och lite för lite ångest.
Kommer på mig själv med att sitta och fundera på var fan Julie Christmas håller hus nuförtiden. På hennes Facebooksida och på MySpace är det rätt tyst. Made out of Babies verkar ha haft en spelning för några veckor sedan. Sidoprojekten Spylacopa och Battle of Mice verkar ligga nere. Det pratas om ett soloalbum, men det enda smakprov som finns är en halvfärdig (och mycket bra!) mix av covern "If You Go Away". Letar lite hos Neurot för att se om det är nåt kul på gång. Men det är det inte, inte för oss nordbor iallafall.
Ja ja, i väntan på livstecken kör vi väl ett litet Youtubeparty för att hedra den coolaste kvinnan i rockvärlden just nu:
Fina solonumret "If You Go Away":
Maffiga all-star-bandet Spylacopa:
Christmas i huvudbandet Made out of Babies, i en av sina skramligare stunder. En vansinnigt skön liveversion av "How to Get Bigger", avslutningsspåret från senaste plattan "Ruiner" som för övrigt finns på Spotify:
Och slutligen, "Sleep and Dream" med Battle of Mice. En av världshistoriens obehagligaste och samtidigt bästa låtar. Jag har flera gånger tänkt skriva ett helt blogginlägg om den här låten, men har hejdat mig för att det kanske skulle förta lite av magin. Hur som helst, lyssna på den här låten och den (förvisso många gånger råare) kvinnliga motsvarigheten till Mike Patton, d v s någon som med en och samma sångröst kan illustrera femtioelva olika sinnesstämningar i en och samma låt:
Nja, Serj Tankians samarbete med Aucklands filharmoniska orkester är roligare på pappret.
Han är helt enkelt inte en tillräckligt bra sångare, och hans solomaterial håller inte samma klass som System of a Downs.
Stundtals blixtrar det till, men överlag känns det lite gnälligt och slätstruket. Av trailern att döma är det Serj själv som haft allra roligast. Glad som ett barn på julafton.
Avslutande "Empty Walls" hör dock till de pampigare undantagen. Nog skymtar jag lite gåshud på mina armar när jag ser och lyssnar på det här:
Between the Buried and Me inleder fredagkvällens fyrabandsspelning i Stockholms sämsta konsertlokal, gympasalen Arenan. Jag står till en början långt bak och ljudet är dessvärre skit. Varken detta faktum eller att klockan precis slagit 19 och lokalen är halvfull verkar bekomma virtuoserna från North Carolina. Självsäkra som få inleder man med drygt tolv minuter långa "Fossil Genera" ifrån senaste plattan, med sin tivolihurtiga Dog Fashion Disco-inledning.
När denna låt är klar är vi helt plötsligt halvvägs in i bandets spelning, och den andra och avslutande låten blir matiga "White Walls" ifrån mästerliga "Colors". Efter den har det gått 27 minuter sedan Between the Buried and Me gick upp på scen, och det är dags för dem att gå av. Jag längtar så inihelvete tills de kommer hit igen, gärna då på egen hand.
Nästa band är August Burns Red. Jag hade lyssnat in mig litegrann på förhand och tyckte åtminstone på skiva att de lät helt ok. Live är det dessvärre riktigt risigt. Trötta låtstrukturer, meningslösa "tunga" breakdowns, och ett antal "hårda" poser som såg rent kristna ut och flera gånger var snubblande nära crabcore. Vill jag se en jävla JC-reklam så tittar jag väl på en jävla JC-reklam, eller?
Job for a Cowboy då? Den av dödsmetallpuritanerna så bespottade Arizonakvintetten som väver in metalcoreelement i sin i övrigt ganska klassiskt tekniska dödsmetall. Variationen är inte jättestor, och sångaren Jonny Davys mer traditionella skrik låter rätt risiga, men i stort är det ändå en riktigt bra spelning. De låtar (och de är i majoritet) som inleds i ursinnestempo är ordentliga explosioner, och jag skulle gärna se Job for a Cowboy en gång till, på en mindre och mer passande scen. Förslagsvis Debaser Slussen eller Mosebacke.
Publiken är sedan grymt peppad inför Lamb of God, och exakt enligt tidtabell rullar det inspelade introt "The Passing" ifrån senaste plattan "Wrath" igång. Sången är för låg konserten igenom, och ljudet är aningen grötigt, vilket får låtarna att smälta ihop lite väl mycket emellanåt, men framförallt under "hitsen" så är Lamb of God en maffig jävla maskin.
När singelspåren från de senaste två, mer grooveorienterade, plattorna rullar är det riktigt maffigt. "Redneck", snabba "Contractor", "Set to Fail" och personliga favoriten "Walk With Me in Hell" är tillsammans med den inledande halvtimmen från Between the Buried and Me kvällens höjdpunkter.
"Blacken the Cursed Sun" är förresten en annan höjdare. Från det stiliga introt med enbart en upplyst gitarrist, till slutet med Randy Blythe som vansinnig helvetespredikant. En låt som rätt bra ringar in bredden hos Lamb of God(s senare material) och som får mig att hoppas på ännu svängigare plattor i framtiden, eftersom de äldre låtarna ofta mest känns brötiga och bleka i jämförelse. Lamb of God börjar helt enkelt så smått växa till en värdig arvtagare till Pantera.
Allt som allt en bra konsertkväll, som hade varit betydligt bättre på annan plats typ Debaser Medis.
Nä, nu fuskade AIK igen! Så att de för fjärde gången i rad kunde ta en DJUPT orättvis seger mot stora, ärliga blåvitt. Fy faaaaaan. Men alla VET ju att blåvitt egentligen var värda gårdagens seger, liksom fjolårets dubbel.
(Eller så är det lite extra roligt när Sveriges största fuskarförening åker på däng av storebror än en gång, och efter matchen i vanlig ordning skyller detta på domaren. Extra roligt när gnällspiken den här gången är en man som borde sitta inburad. Ibland är det svårt att vara en ödmjuk vinnare.)
Robotar, skrot och luriga Pettsonmaskiner. Ofta behövs inte mer för att jag ska sitta och fånle. Här följer de två senaste fynden inom Pettsongenren:
1. Machinarium Ett äventyrsspel av klassiskt snitt där du rimligen bör sugas in i den fulsnygga skrot- och robotvärlden fortare än...snabbt. Här finns en demo där du kan testa de första banorna i spelet (man får så småningom lite större spelrum än bara ett rum i taget), annars har du en trevlig trailer här:
2. Veckans tveklöst coolaste musikvideo (efter Facebooktips från Janek):
Lite oroväckande dock att den trallvänliga andra halvan av låten bärs upp av en melodi som är lite väl lik bandets tidigare singlar. Lik förbannat är det en riktigt skön låt och "Option Paralysis", som släpps om ett par veckor, bör kunna hamna högt på årsbästalistan så småningom om inte The Dillinger Escape Plan säckat ihop fullständigt.
Jag sa ju att det skulle bli en maffig spelning! En tre timmar lång konsert beståendes av "Blackwater Park" i sin helhet, och därpå ett set med en låt per studioplatta i kronologisk ordning.
