Lamb of God och några till i fredags

Som jag skrev i tisdags så var det hårdrock som skulle kicka igång helgen.

Between the Buried and Me inleder fredagkvällens fyrabandsspelning i Stockholms sämsta konsertlokal, gympasalen Arenan. Jag står till en början långt bak och ljudet är dessvärre skit. Varken detta faktum eller att klockan precis slagit 19 och lokalen är halvfull verkar bekomma virtuoserna från North Carolina. Självsäkra som få inleder man med drygt tolv minuter långa "Fossil Genera" ifrån senaste plattan, med sin tivolihurtiga Dog Fashion Disco-inledning.

När denna låt är klar är vi helt plötsligt halvvägs in i bandets spelning, och den andra och avslutande låten blir matiga "White Walls" ifrån mästerliga "Colors". Efter den har det gått 27 minuter sedan Between the Buried and Me gick upp på scen, och det är dags för dem att gå av. Jag längtar så inihelvete tills de kommer hit igen, gärna då på egen hand.



Nästa band är August Burns Red. Jag hade lyssnat in mig litegrann på förhand och tyckte åtminstone på skiva att de lät helt ok. Live är det dessvärre riktigt risigt. Trötta låtstrukturer, meningslösa "tunga" breakdowns, och ett antal "hårda" poser som såg rent kristna ut och flera gånger var snubblande nära crabcore. Vill jag se en jävla JC-reklam så tittar jag väl på en jävla JC-reklam, eller?

Job for a Cowboy då? Den av dödsmetallpuritanerna så bespottade Arizonakvintetten som väver in metalcoreelement i sin i övrigt ganska klassiskt tekniska dödsmetall. Variationen är inte jättestor, och sångaren Jonny Davys mer traditionella skrik låter rätt risiga, men i stort är det ändå en riktigt bra spelning. De låtar (och de är i majoritet) som inleds i ursinnestempo är ordentliga explosioner, och jag skulle gärna se Job for a Cowboy en gång till, på en mindre och mer passande scen. Förslagsvis Debaser Slussen eller Mosebacke.

Publiken är sedan grymt peppad inför Lamb of God, och exakt enligt tidtabell rullar det inspelade introt "The Passing" ifrån senaste plattan "Wrath" igång. Sången är för låg konserten igenom, och ljudet är aningen grötigt, vilket får låtarna att smälta ihop lite väl mycket emellanåt, men framförallt under "hitsen" så är Lamb of God en maffig jävla maskin.

När singelspåren från de senaste två, mer grooveorienterade, plattorna rullar är det riktigt maffigt. "Redneck", snabba "Contractor", "Set to Fail" och personliga favoriten "Walk With Me in Hell" är tillsammans med den inledande halvtimmen från Between the Buried and Me kvällens höjdpunkter.



"Blacken the Cursed Sun" är förresten en annan höjdare. Från det stiliga introt med enbart en upplyst gitarrist, till slutet med Randy Blythe som vansinnig helvetespredikant. En låt som rätt bra ringar in bredden hos Lamb of God(s senare material) och som får mig att hoppas på ännu svängigare plattor i framtiden, eftersom de äldre låtarna ofta mest känns brötiga och bleka i jämförelse. Lamb of God börjar helt enkelt så smått växa till en värdig arvtagare till Pantera.

Allt som allt en bra konsertkväll, som hade varit betydligt bättre på annan plats typ Debaser Medis.