Office Pranksters

Yes! Vi gjorde det!

Logh - Death To My Hometown

Skånska snyftarna i Logh har gjort en fantastiskt fin video till den fantastiska och mycket gåshudsframkallande låten "Death to my Hometown". Låten finns med på senaste albumet "North" men har nu även fått en egen EP med tre sprillans nya låtar som sällskap. "Forest Eyes" ligger uppe på Loghs Myspace, och här är alltså videon som är ett underbart sällskap en mulen fredagseftermiddag:

Seeräuber-Opa Fabian

En kunglig låt helt enkelt.

Lyssna. Nu.

Nytt från Cave In

I förrgår gjorde amerikanska kvartetten Cave In sin första spelning sedan man i slutet av 2006 meddelat att man tagit en paus på obestämd tid.

Nu släpper man även en ep med namnet "Planets of Old" som också kan avlyssnas i sin helhet på Planetsofold.com.

Det låter lite schizofrent, men skitbra. Progressivt så det räcker i "Cayman's Tongue" och Mastodon-flörtande "Retina Sees Rewind". En rejäl rallarsving i form av "The Red Trail" medan avslutande "Air Escapes" är ångestladdad poppunk åt Therapy?-hållet.

Cave In har till viss del återvänt till sina kompromisslösa hardcorerötter, samtidigt som man inte släpper det bombastiska och aningen Beatles-lika inslaget som hördes på "Jupiter" och "Antenna".

En skapligt naturlig fortsättning på senaste albumet "Perfect Pitch Black" med andra ord. Och åtminstone för min del, ett kärt återseende.

Rickrollad av DJ Morgoth

Kreative tyske mashup-dj:n DJ Morgoth har gjort en extremt ohelig allians av Nirvana och Rick Astley:



- - - -

Och Flavio Antonio klar för Gnaget, en hyfsat ung brasseforward som det ryktats om ett tag nu. Hoppas han är tänkt som lekkamrat till, och inte ersättare för, Obolo. Kul!

Grace.Will.Fall

Jönköpingsbandet Grace.Will.Fall hade en hel del gemensamt med Refused på förra plattan, på hyfsat färska "Second Album" (vad är det för jävla namn på en skiva? VA?) drar man mer åt Converge- och Dillinger Escape Plan-hållet.

Inte så dumt, lyssna själv på Spotify eller Myspace.

Kopiera filer i Windows

xkcd kan vara lite ojämna i all sin nördhumor, men ibland får de fanimej till det.

Roligt på tv – Party Down

Weeds har tappat stinget, Entourage har precis börjat, och det dröjer till september/oktober innan 30 Rock, Californication, Dexter och The Office har sina säsongspremiärer.

Sticker i mellan då med Party Down, en hittills inte alls dum komediserie fri från burkskratt och sockersött trams. Nej, Party Down är en rätt cynisk och bitter serie, med karaktärer som bär på en varierande mängd självhat. På cateringfirman ”Party Down” jobbar ett gäng lirare med mer eller mindre krossade Hollywooddrömmar. Misslyckade skådisar, komiker och manusförfattare som nu istället iklädda läckert rosa flugor tvingas servera plockmat och sprit på diverse skitnödiga tillställningar.

Upplägget är en fest per (halvtimmeslångt) avsnitt vilket känns som ett rätt fräscht koncept, åtminstone än så länge. Humormässigt drar jag paralleller till The Office och Arrested Development.

Trailer:

Peter Wahlbecks två största hits

Upptäckte just att Peter Wahlbeck gjort två suveräna videos till sina monsterhits "Ullared" och "Bakom Basistens Bas". Strålande.

(Det är förresten alltid lika kul här på jobbet när någon pratar om vår "Show Code"-funktionalitet och uttalar det "kodd".)

2009 års bästa album

Till höger bland akvarier och annan bråte ser ni nu min sammanställning över de bästa plattorna som släppts hittills i år.

Det brukar annars vara en sällsynt ångestladdad övning för musikrecensenten - endast överträffad av när Close-Up härom året avkrävde en topplista över de senaste dryga 15 årens vassaste rock/metal-album - när musikåret ska sammanfattas i form av diverse listor.

Tänkte därför pröva att ha listan fullt synlig och under förändring, under en tid framöver.

Än så länge leder Brighton-gänget The Ghost of a Thousand med sin klockrena pungspark "New Hopes, New Demonstrations".

Ny layout

Webbdesign, CD-ROM, data, multimedia, Paint och Powerpoint!

Jag föreslår att även alla ni RSS-töntar där ute bjuckar på ett klick till Hamburgertåget och spanar in den nya layouten. Ni kommer inte att tro era ögon gott folk. "Kom och se!", som gamla tiders freakshowutropare hojtade.

Extra söta, halva pris!

Layouten har jag gjort på data.

Kung Kenny och Kung Örlund

Vi tackar motståndarna och domaren med tre starka hej: "HEJ HEJ HEJ!"

Skönaste vinsten på mycket, mycket länge. Äntligen ett hörnbrunkarmål från Nisse. Den ledsna lille difaren slår en keff straff som kvällens gigant Daniel Örlund räddar mästerligt. Halvminuten innan berövas AIK på en ännu mer solklar straff då CH väljer att försöka avsluta trots ett överfall.

Utvisning Dulle, och i matchens slutsekunder ännu ett rött kort.

Jag är inte så mycket för fotbollsvåld, vårdslöst spel och såna tråkigheter. Men när Kenny Pavey klipper ifk:s lille töntige 23:a (som ändå låg i gräset och lipade hela matchen, så spela roll) är det nästan så ögonen tåras. En fullständigt vansinnig kapning som inte skådats på Råsundas gräs sedan Mats-Mats glansdagar. Ett rejält långfinger åt en töntig spelare och en ännu töntigare domare. Kom inte till Råsunda och käfta liksom.

Örlund en hjälte som sagt. Utskälld, hånad, bespottad och på väg bort, men via en bruten arm (Bergh) och ett brutet ben (Maanoja) har han övertygat i målet. Men trots Örlunds parader, AIK vinner rättvist och borde gjort det med större marginal. Extra skönt i en så pass viktig match också, förlust hade inneburit åtta poäng och fyra-fem placeringar från toppen.

Extra skönt mot äckliga skattefuskarna från baksidan.

Skotskare än Glasvegas

There Will Be Fireworks - s/t (2009)

Post-rock-doftande vemodig snällpoprock från Glasgow. Den skotska dialekten - som ju är det enda som är kul med löjligt överskattade fjolårsflugan Glasvegas - är hos There Will Be Fireworks än grövre, likväl ett av väldigt många trevliga inslag.

Passagen vid den självbetitlade debutskivans mitt, med den hårdare "Off With Their Heads" och korta munsbiten "I Like the Lights", är mycket fin. (Förstnämnda låt finns för övrigt på bandets Myspace.) Emellanåt blir det dock aningen jämntjockt, och en låt som "A Kind of Furnace" låter i bästa fall som något Sigur Rós skulle ratat.

Men så dyker "Foreign Thoughts" upp mot slutet (även den finns på Myspace), en rakare låt där den skotska accenten dessutom är fullständigt skoningslös.

Jag påminns förresten om Sigur Rós flera gånger under tiden skivan snurrar. Inte minst tack vare There Will Be Fireworks fäbless för märkliga instrument och ljud. Många gånger bygger man upp stämningsfulla ljudväggar med massor av djup som på ett fint sätt smälter ihop med den glasgowska sången. Sången och tonläget påminner också stundtals om Khoma.

Överlag en väldigt lovande debut, om än med ett par plumpar i protokollet.

- - - -

Intressant sammanträffande att This Will Destroy You dyker upp som nästa band i min jobb-iTunes. Visserligen ett instrumentalt band, men vars sorgsna och elgitarrkantiga post-rock inte alls är särskilt olik den There Will Be Fireworks bjuder på.

Nytt, avlyssnat och härmed kort avrapporterat

Poison the Well - The Tropic Rot
Jag smådyrkade ”Versions” när den kom och har därefter hunnit se Floridabandet Poison the Well live två gånger innan avtäckandet av denna uppföljare. Experimentell hardcore med nu-metal-vibbar är fortfarande en någorlunda rimlig beskrivning av bandet, men den här gången är det mer ren sång varför jag hävdar att närmaste musikaliska släkting är Blindside. (Vilkas två år gamla ”The Black Rose EP” jag har missat fram till nu.) I skivans avslutande låt närmar man sig rent av Muse.

”The Tropic Rot” är en rejäl skiva där det garanterat finns mer att upptäcka.

Murmansk – Eleven Eyes to Shade
Wow! En såväl ogästvänlig som olycksbådande albumdebut från detta finska band som spelar nån slags hårdare shoegaze. Det ekar och skramlar, gitarren är årets hittills ledsnaste, och sångerskan Laura har precis rätt balans mellan gnäll, likgiltighet och desperation. En riktig överraskning och lätt en topp-5–placering så här långt på årsbästalistan!




Tinariwen - Imidiwan: Companions
De sköna tuaregerna i Tinariwen är tillbaks med sitt fjärde album. Jag har fortfarande ganska nära till dampen när jag lyssnar på dem under längre stunder, men ett par låtar i stöten eller som bakgrundsmusik funkar deras svängiga musik, i genren som tydligen heter Tichoumaren, utmärkt.




Monolith – Eclipse
När det/den bärande riffet/slingan i en niominuters postrocklåt inte håller måttet, och inte heller produktionen, så blir det gärna dödligt tråkigt. Monoliths postrock/-metal är av det lugnare slaget, varför kontrasten mot den Neurosis-lika brölsången blir alltför stor.

Nej, det råder mördande konkurrens inom den här genren just nu, varför Philadelphias Monolith efter kvalspel tvingas till spel i Superettan nästa år.

Kungers-Grega på solokvist

Hässelbybandet Kungers har tagit välförtjänt semester och under tiden passar sångaren Grega på att köra lite solo. Han hjälper Promoe i "Mammas Gata" och egna solodebutplattan kommer senare.

Första smakprovet "Dom hade mycket att säga" låter kort och gott som ett lite poppigare och rakare Kungers. Här är videon:

En timme fredag (på Spotify)

Så här ser fredagslistan ut. Varken mer eller mindre. Lyssna och njut, eller gå och gör nåt annat.

Apropå The Ghost of a Thousand som fick med sig två låtar till listan så är det hög tid att köpa biljett till Eastpack Antidote Tour där utöver spöket även meckiga Fall of Troy, mjukpunkiga Anti-Flag och emomysiga Alexisonfire lirar.

Vill också slå ett extra slag för basspelet i Isis-låten, mellan ca 05:20 och 08:30. Så enkelt, men så snuskigt bra.

Neurosis, Debaser Medis

Neurosis igår. Total svettneuros. Precis som för två år sedan överjävligt varmt, gissningsvis återigen på bandets begäran. Möjligen inte riktigt lika saunalikt som sist, men...varmt nog.

Själva konserten liknade också till väldigt stora delar den förra. Glest i publiken dock, sist var det packat. Låtlistan svämmar över av alster från "Given to the Rising". Av de nio låtar som framförs under den 90 minuter långa urladdningen hämtas åtminstone fem från det senaste albumet.

Det har konstaterats en miljard gånger, men herresatan, Neurosis live är en så löjligt brutal maskin att bevittna. Scenen är mörk och oinbjudande. Josh Graham, bandmedlemmen som enbart står för de visuella effekterna, har snickrat ihop en riktigt obehaglig samling gryniga filmbilder på vargar, explosioner och skräckslagna människor, vilket passar den malande ångestmetallen ypperligt.

Ljudet är högt och bra. Skäggaporna Scott Kelly och Steve Von Till har fortfarande två av metalvärldens mäktigaste gutturalvrål, och de gånger då basisten Dave Edwardson hjälper till med sången är det riktigt kungligt.

Avslutande "Through Silver in Blood" (förvisso med en oerhört pajig lieman på filmduken) är ungefär så tung som musik blir. Punkt. När låten avslutas med enbart ett frenetiskt tremannakrigstrummande och gnissel blir jag sugen på att höra en hel konsert med bara det ljudet.

Smaka på de sista tre minuterna från det gamla Roadburn-giget (från typ 02:00 eller nåt, inklusive nyss nämnd pajig lieman):

Återigen var jag både mentalt och fysiskt urladdad efteråt.

En riktigt mäktig upplevelse.

Och som vanligt gör min kameramobil som bäst ifrån sig i totalt jävla mörker, som synes i detta inläggs inledning.

Feltänkt

Tänkte att jag skulle förgylla eftermiddagen med lite musik. Valet föll av någon märklig anledning på In Flames senaste platta "A Sense of Purpose".

Men den är ju faktiskt rent upprörande usel.

In Flames - vilket jävla pajasband de har blivit.

Nu blir det istället sentida Neurosis i form av "The Eye of Every Storm" och fortsatt pepp inför kvällens antagligen magiska konsert. Om du läser Indys magiska Roadburn-återblick och ändå väljer bort aftonens spelning...ja, synd för dig.