Pelican – Ephemeral

EP-formatet passar ofta den instrumentala postrocken som handen i handsken.

Chicago/Los Angeles-kvartetten Pelican avverkar senaste släppet ”Ephemeral” på knappa 21 minuter och det finns knappt en död sekund.

Hårdare än så här har bandet aldrig varit, och inledande ”Embedding the Moss” låter som ett mindre tillkrånglat och aningen tyngre Red Sparowes. Avslutande Earth-covern ”Geometry of Murder” är briljant i sin malande enkelhet, och däremellan kommer skivans titelspår som inleds med ett par fläskiga och Mastodon-minnande riff.

Lyssna på Pelican om du gillar: Baroness, Isis, Red Sparowes, Mogwai eller Jesu.

- - - -

Själv ska jag lyssna på Dredgs senaste alster som eventuellt kommer fortsätta växa i och med denna fjärde genomlyssning.

Naturbloggen presenterar

Vi var ute och tittade på sothönsungarna idag. Lätt de coolaste fågelbarnen, värsta små punkslynglarna.

US and A

Lämnar nu landet under nästan två veckor för att, i tur och ordning:

Hänga på "Bill's Gamblin' Hall & Saloon" i Las Vegas


Steka mig själv till döds i Death Valley


Dega en stund i San Francisco


och slutligen nörda loss på JavaOne.

Snoppvideo någon?

Min kära flickvän kom just hem och hade sett bl.a. denna mycket sköna video på vita duken:

Familjen - Nu Händer Det Igen

"Det här var den bästa filmen jag någonsin sett", ska ha hörts utbristas i biomörkret.

Hysteriskt bra.

Breaking Bad

Jag vet att jag tjatar, men det är för ert eget bästa: Se "Breaking Bad".

Bättre än så blir nämligen inte en tv-serie.

Tori Amos = Jörgen Brink?

Om Sveriges stafettlag från längdskidåknings-vm 2003 var en framgångsrik, egensinnig sångerska/pianospelerska skulle det vara Tori Amos. Och isåfall skulle det just nu vara Jörgen Brink som kör fjärdestreckan, överatt till Amos karriär. Brink, den ökände svenske längdskidåkaren som ju fullständigt körde in i väggen när han skulle förvalta Sveriges (ointagliga…) ledning. I Tori Amos fall har kollapsen pågått i över fem år nu.

”Scarlet’s Walk” från 2002 hade ett lass riktigt fina låtar, men speltiden på dryga 74 minuter imponerade inte. Hon har därefter fortsatt med sina maratonlånga skivor, med i princip meningslösa efterföljarna ”The Beekeeper” och ”American Doll Posse”.

Nya alstret ”Abnormally Attracted to Sin” är stöpt i samma mall. Det börjar mycket bra med hotfulla ”Give” och ett sound som påminner mig om tretton år gamla mästerverket ”Boys For Pele”. Lite elektronik, och lite dystra stråkar, gott så. Sedan ska man i vanlig ordning ta sig igenom totalt sjutton låtar under 72 minuter och det är tyvärr ett omöjligt jävla uppdrag. Såsigt, segt, intetsägande.

De fullträffar (=fyra första album) hon gjort tidigare kan ingen såklart ta ifrån henne. Och live är Tori Amos magisk oavsett vilka låtar hon framför. Men de risiga mastodontskivorna hon envisas med att ge ut nuförtiden lämnas med fördel olyssnade.

Det här måste såklart räddas upp med ett Youtube-party.

"Muhammad My Friend", med gästsång från Maynard James Keenan:


"Caught a Lite Sneeze" i en finfin liveversion:

Viktig information från USA!

Humor är som roligast när det är allvarligt menat.

Det här spöar South Park, Wonder Showzen, Bill Hicks, Family Guy och all annan bra satir med hästlängder:

Regina Spektor - första smakprovet från "Far"

Regina Spektor släpper "Far", uppföljaren till tre år gamla "Begin to Hope", i slutet av juni.

Hon slängde nyligen upp låtlistan på sin MySpace, tillsammans med ett smakprov i form av låten "Laughing With".

Mitt omdöme är att det varken hör till det bästa eller sämsta hon har gjort. Man känner igen den rysk/amerikanska tösen på långa vägar, nu i sällskap med lite trevliga stråkar. Med det sagt, "Far" är för min del ett av 2009 års mest efterlängtade skivsläpp.

- - - -

Annars lyssnar jag på Nellie McKays samlade verk i blandad ordning idag. Stundtals lite likt Regina, men med större dragning åt det teatrala, rökiga femtiotalsbarer och Broadway.

Neurosis till Sverige igen

Världens. Hårdaste. Band. Neurosis kommer till Stockholm och Malmö i sommar! Förhoppningsvis blir det minst lika tungt, överjävligt varmt och svin-satans-bra som för två år sedan. Minns att jag var så överrumplad och trött efteråt att jag bara höll käft och åkte hem.

Biljett är inhandlad för min del, eftersom det vore ren och skär idioti att missa detta.

Om du inte är övertygad av 138:s eminenta recension av Neurosis Roadburn-gig för ett par veckor sedan, peppa då med ett par Youtube-klipp:







Sist men inte minst, Indys (läs hans blogg också) inspelning av "Through Silver in Blood" ifrån nämnda Roadburn-konsert (del 2 finns här):

Green Day - första intrycken

Luftslott, pretto, mycket utfyllnad, utdragen.

Några fina melodier här och där, men den överväganden känslan är att det är dags för Billie Joe Armstrong att kliva ned från sina höga hästar och sluta leka rockopera.

Tror dock att det kan bli en bra spellista framöver om man plockar ut de fem-sex smarrigaste russinen ur kakan.

Polly Jean

PJ Harvey, Nalen, Stockholm
Betyg: Full pott.

När de bästa livebanden ska koras hamnar ofta akter som The Hives, bob hund, och Kaizers Orchestra högt på listan. Jag protesterar inte nämnvärt mot detta, men nog är det ännu lättare att imponeras av artister som inte tar till spattigt publikfrieri och ändå lyckas äga sin publik fullständigt.

PJ Harvey gör just detta.

Iklädd en tjusig klänning/bakelse och en vit liten hatt liknar den graciösa, trådsmala brittiskan en mer välklädd Sally ifrån "The Nightmare Before Christmas". Med sig har hon vapendragaren John Parish och tre snubbar till, samtliga tjusigt klädda i skön tjugotals-gangsterstil.

Inramningen på tjusiga Nalen är magnifik. Ljussättningen är felfri och hjälper till att skapa en oerhört skön David Lynch-stämning. Detta trots en ovanligt lördagsförvirrad och ölspillande publik (som dock höll käft under låtarna vilket en annan Debaserplågad åskådare är oerhört tacksam för…) Ljudet är banne mig ännu bättre. I lägsta laget, men klart och krispigt, vartenda instrument från banjo och ukulele, till orgel, mustiga basgångar och larmiga gitarrer hörs perfekt. Och så Polly Jean då. SATAN vad hon kan göra grejer med sin röst!

Den i mitt tycke rätt jobbiga falsettsången hon lagt sig till med på senare år är här ett underbart komplement till alla andra sidor av hennes sångröst. ”Leaving California” är därför betydligt mer magnifik live än på skiva.

Hon håller för näsan och framkallar därmed ännu ett ljud när hon sjunger min favoritlåt från senaste skivan, balladen ”April”. Sanslöst bra. De stökiga, skramliga låtarna ”Pig Will Not”, ”Sixteen, Fifteen, Fourteen” och ”A Woman a Man Walked By/The Crow Knows Where All the Little Children Go” är likaså lysande.

Annars är låtmaterialet det enda som går att klaga på. Jag är inget jättefan av något av de två album PJ Harvey och John Parish gjort tillsammans. Ändå är det bra att PJ ganska tidigt förklarar att hon och bandet kommer att spela en blandning av låtar från de tvenne skivorna. Onödigt därmed att stå och längta efter ”C’mon Billy”, ”Down by the Water”, ”The Wind” eller ”Big Exit”.

Istället är det bara att tacksamt flyta med och se + höra de halvhyfsade styckena från studioplattorna växa något enormt när PJ Harvey grymtar, aggropratar, flämtar, skönsjunger och smeker fram deras sångslingor. Lika mycket dynamik bjuder medmusikanterna på, och årets hittills bästa konsert är ett faktum.

- - - -

PJ Harvey och John Parish plattor finns på Spotify:
"Dance Hall at Louse Point"
"A Woman a Man Walked by"

- - - -

Edit: 

Jag och Strage (DN) är uppenbarligen inte alls överens...

Även om Kristin Lundell (SvD) också lipar lite över uteblivna sololåtar är hon lite gladare.

Men KUK!

http://www.svenskafans.com/fotboll/aik/artikel.asp?id=295990

Synen på internet

Idag fabulerar Felten alldeles fantastiskt bra om Piratpartiet, andra partier, och Karin Pilsäters syn på vad internet egentligen är för något.

Läs det.

Analysen är enligt mig helt klockren, och ringar på ett ganska enkelt sätt in konflikterna kring såväl Piratebay som Piratparti.

EXTRA!! Kinamatsbluffchocken!!!

(JAG har HELA listan, och har just läst att JAG är drabbad!)

Var på Chop Sticks igår och käkade lunch. Sist jag lunchade där var för typ fem år sedan, och jag hade för mig att det inte var speciellt bra. Men man kan ju komma ihåg fel också. Satt i alla fall med den torftiga menyn och velade en stund. De patenterade flottnudlarna, lyxkylling eller "dagens"?

Valet föll till slut på sistnämnda rätt, som för dagen var: "Wokad biff med barbecuesås"


Med lika delar förvåning som ilska får jag sedan syn på vad som ligger på min tallrik. Den mest förhatliga - och lik förbannat så klassiska - rätt ur det (ofta ganska förhatliga) svennekinaköket: Biff-med-fucking-jävla-bambuskott.

Ingredienser: Saggig biff, glutamat, bark. Som hämtat ur ett gammalt Chris De Kök-recept.

Dessutom sölades det betänkligt, samt avkrävdes kontant betalning. Nej tacka vet jag Thai-Nazin.

- - - -

Inhandlat i veckan förresten: Löpardojor och en kostym. Inte utan att jag är lite sugen på att gå till jobbet klädd som en tvättäkta amerikan imorgon. Lutar dock åt "Casual Friday" igen, om inte annat som ett slags hyllning till det senaste The Office-avsnittet.

Duettdagen

Vad är egentligen oddsen för att detta inträffar? I min sexton timmar långa spellista som just nu snurrar slumpmässigt så dyker två av 2000-talets finaste duetter upp direkt efter varandra.

Först fantastiska avslutningsspåret "Ashes in Winter Light" som stänger Elysian Fields senaste alster "The Afterlife":

Direkt på det "Kiss", där Scout Niblett får sällskap av Bonnie "Prince" Billy och världens ledsnaste gitarr (fin video också):

Sen sitter man där med en klump i halsen bara för att få Hatebreeds cover på Merauders "Life is Pain" som nästa låt och då är allt som vanligt igen.

They sure don't make...

...åttiotalsactionkomedifilmtrailers like they used to. Nedan: Världens bästa film.