Betyg: Full pott.
När de bästa livebanden ska koras hamnar ofta akter som The Hives, bob hund, och Kaizers Orchestra högt på listan. Jag protesterar inte nämnvärt mot detta, men nog är det ännu lättare att imponeras av artister som inte tar till spattigt publikfrieri och ändå lyckas äga sin publik fullständigt.
PJ Harvey gör just detta.
Iklädd en tjusig klänning/bakelse och en vit liten hatt liknar den graciösa, trådsmala brittiskan en mer välklädd Sally ifrån "The Nightmare Before Christmas". Med sig har hon vapendragaren John Parish och tre snubbar till, samtliga tjusigt klädda i skön tjugotals-gangsterstil.
Inramningen på tjusiga Nalen är magnifik. Ljussättningen är felfri och hjälper till att skapa en oerhört skön David Lynch-stämning. Detta trots en ovanligt lördagsförvirrad och ölspillande publik (som dock höll käft under låtarna vilket en annan Debaserplågad åskådare är oerhört tacksam för…) Ljudet är banne mig ännu bättre. I lägsta laget, men klart och krispigt, vartenda instrument från banjo och ukulele, till orgel, mustiga basgångar och larmiga gitarrer hörs perfekt. Och så Polly Jean då. SATAN vad hon kan göra grejer med sin röst!
Den i mitt tycke rätt jobbiga falsettsången hon lagt sig till med på senare år är här ett underbart komplement till alla andra sidor av hennes sångröst. ”Leaving California” är därför betydligt mer magnifik live än på skiva.
Hon håller för näsan och framkallar därmed ännu ett ljud när hon sjunger min favoritlåt från senaste skivan, balladen ”April”. Sanslöst bra. De stökiga, skramliga låtarna ”Pig Will Not”, ”Sixteen, Fifteen, Fourteen” och ”A Woman a Man Walked By/The Crow Knows Where All the Little Children Go” är likaså lysande.
Annars är låtmaterialet det enda som går att klaga på. Jag är inget jättefan av något av de två album PJ Harvey och John Parish gjort tillsammans. Ändå är det bra att PJ ganska tidigt förklarar att hon och bandet kommer att spela en blandning av låtar från de tvenne skivorna. Onödigt därmed att stå och längta efter ”C’mon Billy”, ”Down by the Water”, ”The Wind” eller ”Big Exit”.
Istället är det bara att tacksamt flyta med och se + höra de halvhyfsade styckena från studioplattorna växa något enormt när PJ Harvey grymtar, aggropratar, flämtar, skönsjunger och smeker fram deras sångslingor. Lika mycket dynamik bjuder medmusikanterna på, och årets hittills bästa konsert är ett faktum.
- - - -
PJ Harvey och John Parish plattor finns på Spotify:
"Dance Hall at Louse Point"
"A Woman a Man Walked by"
- - - -
Edit:
Jag och Strage (DN) är uppenbarligen inte alls överens...
Även om Kristin Lundell (SvD) också lipar lite över uteblivna sololåtar är hon lite gladare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar