SL Vs. Jaguar Love

Bland alla SL:s risiga ursäkter till varför de inte kan få sina tåg att gå i tid är vi nu inne i den årstid då de kan riva av min personliga favorit:

Lövhalka.

Extra kul blir det när de skyller på lövhalka när det gäller den blå linjen, som till typ fyra femtedelar går under jord.

Det är alltså någon illvillig jävel som tar med sig löv i fickorna (hallå, Securitas, varför spöar ni inte skiten ur dessa dårar!?), ned på perrongen och helt sonika singlar ned löven på spåren?

Maken till fräckhet från dessa rackarungar.

Skönt då att ha lite Jaguar Love i lurarna. Blood Brothers-avkomman har slipat bort rätt mycket av de hårda kanterna, och kvar är nån slags catchy powerpoprock-variant som sätter sig vid första lyssningen. Släktskapet till det dampiga ursprungsbandet (spana förresten in Queen-covern ”Under Pressure”!) är ändå rätt stort.

Inte minst tack vare att den minst sagt karakteristiske sångaren Johnny Whitney fortfarande har en röst som får honom att låta som en halvdöv femåring där herren gud räknat aningen fel på antalet kromosomer. De allra flesta borde hata sången hans, själv älskar jag den när jag är på rätt humör.

Lyssna till exempel på ”Highways of Gold” och den mindre direkta ”Vagabond Ballroom”.

Good stuff säger jag, och ska nog tjacka på mig några av deras t-shirts på momangen, från Whitneys eget klädmärke.