The Scared is Scared

En fantastisk liten kortfilm.



the Scared is scared from Bianca Giaever on Vimeo.

CocoRosie - Tales of a Grass Widow

Jo men visst var jag peppad på CocoRosies nya skiva, men nånstans hade jag ändå litegrann givit upp hoppet om en ny fullträff. Detta efter att jag känt mig rätt så klar med den amerikanska duon, och att tre år gamla "Grey Oceans" så här i efterhand faktiskt inte var speciellt kul. Men "Tales of a Grass Widow" är helt suverän! Antony gästar på briljanta Tears For Animals (och ytterligare en sväng mot slutet av skivan), och arrangemangen som den här gången stundtals låter rätt mycket Matmos (Björks polare ni vet) passar systrarna Casady perfekt.

"Child Bride" ger mig rysningar. En riktigt sorgsen låt lätt i klass med de närbesläktade depplåtarna på "The Adventures of Ghosthorse & Stillborn". Och apropå den magnifika gamla skivan så rappas det här en del i "End of Time" vilket för tankarna till "Promise" - en av syrrornas bästa låtar genom tiderna.

Mer nostalgi blir det för min del i "Roots of My Hair". Den påminner om den musik som hörs på de två första albumen - de skivor som tack och lov fick mig att en gång börja lyssna på detta konstiga konstiga band.

Dillinger Escape Plan och Sigur Rós

Måste säga att jag är lite besviken på båda. "One of Us Is the Killer" respektive "Kveikur" är förvisso inga dåliga album per se, men det här handlar om två av mina absoluta favoritband och i ljuset av bandens övriga diskografier är det aningen blekt.

Det är såklart egentligen inget fel med att Dillinger Escape Plan-sångaren Greg Puciato dyrkar Mike Patton - det bör ju för fan alla som är någorlunda musikintresserade göra - men här blir det stundtals lite väl tydligt och därmed tråkigt. "Paranoia Shields" och framförallt "Nothing's Funny" låter extremt mycket Patton. Mitt andra klagomål är att det tidigare så skarpa berg-och-dalbanemeckandet nu blir lite blaskigt och ofokuserat. Skruvade "Understanding Decay" är förstås fin, och instrumentala "CH 375 268 277 ARS" ett otippat guldkorn.

Pluspoäng också för två rätt äckliga musikvideos, inget jag rekommenderar att kika på om du samtidigt sitter och käkar pasta med tomatsås.





Sigur Rós då. Numera en trio efter att pianisten Kjartan Sveinsson lämnade bandet i fjol. Resultatet är att "Kveikur" knappast är någon pianobaserad skiva. Istället tung och dyster elektronik som stundtals klappar mothårs på ett riktigt skönt sätt. Men på det stora hela så är det för poppigt och rakt, och framförallt alldeles för mycket sång. Sigur Rós var ju så jäkla bra i början när Jónsi lät tordönsstråken tala över sin gitarr oftare än han sjöng.

Nu låter det istället lite väl ofta som Kent, och det blir ju ingen lycklig av.

James Blake - Overgrown

Två år efter vad som på kvällstidningsspråk skulle kallas "chockgenombrottet" har engelska underbarnet James Blake släppt en uppföljare till debuten. På "Overgrown" är han ledsen och ömklig och när han är på det viset är han så jävla jävla bra.

Här är dubsteputflykterna färre och antalet låtar jag skulle våga spela för min mamma betydligt fler. Det är egentligen bara "Digital Lion" och "Voyeur" som är aningen stökiga. I övrigt står unge herr Blakes sångröst i centrum, och det är en samling riktigt vackra låtar. Mestadels pianobaserat och mestadels väldigt lågmält och stämningsfullt.

Samtidigt känner man igen sig från debutplattan, särskilt om man tar vägen via EP:n "Enough Thunder". En naturlig fortsättning, och om jag ska spekulera lite så finns det en risk att nästa skiva blir i tråkigaste laget faktiskt, men med James Blake vet man aldrig riktigt. Bara en sån sak som att RZA gästar på eminenta "Take a Fall For Me" liksom.

James Blake gästade Seattle-radiostationen KEXP i slutet av april och spelade upp det bästa från nya skivan plus "The Wilhelm Scream", en mycket trevlig liten spelning som kan avnjutas här:



- - - -

Jag hittade James Blake-spelningen som en relaterad video till när Daughter lirade på samma radiostation, även det mycket bra.