Black Tusk, Red Fang

Jag kanske inte ska beskyllas för att vara alltför snabbtänkt, men tillslut kom jag iallafall på det lustiga i att jag hade gjort en spellista beståendes av de senaste alstrena ifrån Black Tusk och Red Fang. Ungefär "Svart bete" och "röd huggtand", för den språkligt obegåvade.

Från Savannah, Georgia kommer tre band som för den oinvigde låter precis likadant: Baroness, Kylesa och Black Tusk. Svängig sludge-rock där trion Black Tusk är det punkigaste av de tre banden. Nya plattan "Set the Dial" har några riktigt briljanta riff i all sin enkelhet, däribland det bärande riffet i "Resistor", för att nämna en svängig bit. Det är trevligt att skivan dyker upp redan året efter sin senaste föregångare, och även ytterst trevligt att den är ett fullvärdigt substitut för dig som tyckte att Mastodons senaste till 55-60% var lite för gubbig i tonen.

Ifrån prick andra hörnet av USA kommer Red Fang, som dock musikaliskt sett är rätt närbesläktade med Black Tusk.

Red Fang har ett mer stonerrockigt sound och har på sitt andra album "Murder the Mountains" gjort det mesta rätt. Red Fang är förresten förband till Mastodon under kommande Europaturné.

Både Black Tusk och Red Fang ska in på årsbästalistan i rödaste rappet.

Medan jag fixar det kan väl ni kolla in sistnämnda bands underbart puckade video till "Wires"?



(Black Tusk verkar inte ha gjort nån video till nån låt från nya skivan, men den här gamla godingen komplett med lite skägg-bangande och allt är ju inte fel.)

Tegan and Sara - Get Along

Första lyssningen gav mig inte så mycket, kanske hade jag förväntat mig nåt annat. Men sedan började denna avskalade livespelning - som i fysisk form ackompanjeras av inte mindre än tre stycken filmer också - hitta sin naturliga plats i tillvaron.

Det är generellt rätt roliga låtval, som öppningsspåret "Divided" ifrån första skivan, och flera andra gamla godingar. "I Hear Noises" har inte åldrats så väl, medan "Monday Monday Monday" fortfarande håller måttet.

Ett par i mitt tycke ganska självklara låtar saknas, samtidigt som det är tillräckligt med hits med i låtlistan för att det ska kännas balanserat. En del stycken blir så pass annorlunda att de känns som nya låtar, såväl "Relief Next to Me" som "Night Watch" vinner nästan över sina respektive studioversioner.

Och en låt som vinner över alla de andra är "Knife Going In" som i denna pianotyngda version är en riktig gigant.

"Get Along" är också en liveskiva som inte låter så mycket liveskiva. Inga mellansnack, inte överdrivet mycket publikjubel. Mer som en välproducerad och välklippt unpluggedspelning.

Jag gillar.

Surt sa räven om Pearl Jam

Blandade känslor inför att inte ha fått tag på några Pearl Jam-biljetter. Å ena sidan rätt skönt att slippa att redan nu boka upp en lördag i juli nästa år, sommaren brukar vara knepig nog att mecka ihop ändå.

Å andra sidan irriterad över att missa Pearl Jams första Sverigespelning på en jäkla massa år. Särskilt när jag gissar att många som fick biljetter enbart köpte av nostalgiskäl. Jag gissar att Globen kommer att åtminstone till hälften vara fylld av svennebanan som ba "Jo, jag var ju nere med grungen, 'Ten' tyckte jag om när den kom, men jag visste inte att Pearl Jam fortfarande höll på". Där tycker jag nog att jag är lite mer värd en biljett, som motivering hänvisar jag till tidigare blogginlägg.

Jaja, det kommer ändå inte bli lika bra som den där magiska luftballongsdekorerade kvällen på Sjöhistoriska för elva och ett halvt år sedan. Fy fan vad bra det var.

Mvh,
Bitter jävel

Dark Horse Tres Blueberry Stout

Om jag - gud förbjude - hade varit göteborgare hade jag i ett underbart käckt tonfall ba: "Vet ni vad jag dricker? BLÅBÄRS!! *raggadish*"

Men nu är det inte så.

Till aftonens avsnitt av Deadwood avnjöts hur som helst Tres Blueberry Stout ifrån amerikanska Dark Horse. Jag hade nog förväntat mig något sliskigare och konstigare, men blir positivt överraskad av att möta en förhållandevis vanlig stout av hög kvalitet.

Gissar på mycket chokladmalt i den kolsvarta vätskan, lite knäckiga nästan brända toner av kaffe och choklad med så hög kakaohalt att tungan krullar sig. Blåbären hittar jag en liten aning av i doften, och desto mer i eftersmaken.

En udda och väldigt trevlig bekantskap. I skrivande stund finns det knappt 200 flaskor kvar på Regeringsgatan, kanske ska gå dit och plocka på mig en eller två till. Perfekt som flytande dessert under en annars rätt blaskig måndag.

Nu var det förresten länge sedan Al Swearengen var sådär riktigt jävla störig - det är ju nästan så att man börjar gilla den gamle ironikern emellanåt. Räknar med att han snart på allvar visar sina äckligare sidor igen, även om han ett par avsnitt in i tredje säsongen sedan länge mött sina övermän när det handlar om att vara vidrigast i Deadwood.

Årets bästa julkalender

Jo jag vet, jätterimligt att komma med ett tips när det redan är danföredanföredanföredan eller nåt, men om du bara ska följa en julkalender i år - eller nej, du ska förstås följa minst två eftersom oioioi.se är given även detta år - så ska du spana in SVT:s "Rim & Reson".

Några av Sveriges allra förnämsta serietecknare, däribland Liv Strömquist, Nina Hemmingsson och Sara Granér, har låtit sina alster animeras och ljudsättas.

Missa inte det. Du hinner titta ikapp, jag gjorde just det själv efter att ha upptäckt spektaklet så sent som igår.

Bill Hicks på SVT Play

"En Komikers Död" - En fin dokumentär om en av världens roligaste komiker.

Frånsett en orimligt lång harang om en svamptripp så är det en väldigt sevärd film, där förvanligen från plumpa vulgo-Bill Hicks till geniet Bill Hicks är mycket kul att se.

Dill-Inger i utförsbacke?

Har lyssnat back-to-back på "Option Paralysis" och "Ire Works", och gör man det är det plågsamt uppenbart att den senare (i satsen, men tidigare kronologiskt) är så oerhört mycket bättre. Och när - förvisso finfina - "Ire Works" i sin tur får rejält med smisk av mästerliga "Miss Machine" är det inte utan att man blir lite orolig för tillståndet hos The Dillinger Escape Plan.

Nytt album är hur som helst i görningen, dyker upp nån gång under 2012, och enligt Greg Puciato ska det bli nånting rätt så annorlunda jämfört med "Option Paralysis".

Jag är försiktigt optimistisk.

Mikkeller Spontancassis

Skönt syrlig, men ändå med mycket kropp. Med en naturlig svartvinbärssmak som faktiskt träder fram som allra mest när denna spontanjästa brygd efter några klunkar framkallar en diskret ölrap.

Jag börjar mer och mer uppskatta fruktlambics, och surare öl i allmänhet. Är nog dags för mig att på nytt testa Rodenbach Grand Cru. Men nu är det Mikkeller Spontancassis i glaset - en dryck med en helt vansinnig färg. Intensivt lilarosa med ett luftigt babyrosa skum.

Ångrar lite att jag inte plockade på mig fler flaskor av den här. Visst, den gick loss på 70 spänn, men jag tycker nog den är värd sitt pris. I skrivande stund finns det bara runt 120 flaskor kvar på Systembolaget, varav tre stycken i Stockholm, så det blir nog till att plocka upp den på krogen eller i utlandet om den ska avnjutas igen.

Alternativt leta vidare bland denna familj av belgiska fördrinksdelikatesser till öl, jag är rädd (för plånbokens skull) att jag snart kommer att börja nörda loss på lyxölen i den här kategorin. En tur till Akkurat för att ta en titt på cuvéelistan snart kanske?

Dubbelt med The Bronx på Debaser

Förlåt, jag borde ha tipsat er i god tid innan igår - möjligheterna var ju trots allt rätt goda för att (gratis-)konserten med The Bronx och Mariachi El Bronx skulle komma att bli 2011 års allra bästa.

Mariachi El Bronx infriade alla förväntningar och mer därtill.

Killarna i The Bronx - och skulle det visa sig, ljusteknikern som är en jävel på fiol - är riktigt talangfulla musiker. Sångaren Matt Caughthran behärskar mariachi-sången minst lika bra som sitt vanliga hardcoregastande, och att The Bronx-basisten Brad Magers extraknäcker som trumpetspelare är för mig klart otippat.

Det låter helt fantastiskt, tight och med inlevelse, och stundtals är det ett sjuhelvetes sväng. Strutthurtiga "Norteño Lights" är en riktigt höjdare, och tillsammans med "Slave Labor", "48 Roses" och bandintroduktionen under "Mariachi El Bronx" tillhör den mina favoriter denna afton.

Välklädda är de också.



Ett malplacerat framträdande av Tim Kasher (ex-Cursive...tänk om det hade varit Cursive som förband istället!) senare är det sedan dags för The Bronx.

De stiliga mariachikostymerna är bortbytta mot jeans och t-shirt, och The Bronx spar inte på krutet när de dundrar igång med underbara "Knifeman". Herrejävlar vilken scenförändring. Och vilket drag och vilken energi! Matt Caughthran är inte still många sekunder, och bjuder på lagom kaxiga och sarkastiska mellansnack samt ännu en djävulskt stabil sånginsats.

Kontrasten mot de välklädda mariachimännen är enorm, och det var länge sedan jag såg så mycket stagedivande ifrån en svensk publik.

Låtlistan består uteslutande av gamla godingar, eftersom det var tre år sedan The Bronx släppte ett album. Lugnare "Strobe Life" var för min del en lite oväntad höjdpunkt. "Heart Attack American", "Shitty Future" och sist men inte minst "History's Stranglers" sitter precis där de ska.

Lägger man ihop de två varianterna av Bronx så har man iallafall i min värld receptet på årets bästa konsert. Nu hoppas jag att de snart åker hem till Kalifornien och snickrar ihop en ny The Bronx-skiva. "Mariachi El Bronx II" har redan tagit plats på årsbästalistan och klättrar någon placering efter gårdagens fantastiska upplevelse.



Ps. Om ni har missat den underbara musikvideon till nyss nämnda låt så tycker jag att ni ska åtgärda det snarast möjligt:

Prisvärdhet på öl, och två snabba

Har funderat en del över öl och ölpriser på sistone. Vet inte riktigt om jag har kommit fram till något vettigt, men helt klart har jag i takt med att mitt ölsnobberi fortsatt växa också höjt gränserna för vad jag är villig att betala för öl.

Eminenta ölbloggen Humligheter har ett gäng sköna parametrar med i sina recensioner, där just prisvärdhet är ett hos mig väldigt uppskattat inslag. (Tidsåtgång och musiktips är också helt briljant.)

Gårdagkvällens första öl blev en som jag typiskt inte skulle kalla prisvärd. Mikkeller Wet Hop Kellerbier kostar 40 spänn för en 33cl-flaska och med tanke på hur ospeciell den känns så är det lite dyrt enligt mig. Det var förvisso en helt ok ölupplevelse, en välgjord öl, lite grumlig och med en skönt dammig smak av grotta/källare. Lagom mängder med humle och ett hårt och mustigt skum.

Nästa öl då? Sigtuna Ace of Spades Imperial IPA är den dyraste öl jag köpt hittills, 150 spänn för en flaska. 12 sorters humle och en rövsparkande alkoholprocent på 15! Alkoholhalten gör den ganska - för att inte säga väldigt - söt, men humlen balanserar upp rätt bra. Mörkt orange i färgen, nästan röd, och ett ytterst fjuttigt och luftigt skum som försvinner på någon sekund. Faktiskt inte helt olik GUBNA från sköna Colorado-bryggeriet Oskar Blues som avnjöts tidigare i veckan. Som avec gjorde den här sig mycket bra, och jag är glad över att ha testat en så här pass extrem öl. Men prisvärd? Hmm...

Sedan är ju 150 kronor inte så hiskeligt mycket pengar för en välgjord och intressant öl - de riktiga rånen sker fortfarande på innerstadskrogarna där man kan få slanta 75 spänn för en dassig stor stark om man har otur. Gör inte det.

(Jag var faktiskt lite sugen på Samuel Adams Utopias som dök upp nu i decembersläppet, men 1300 spänn är i saftigaste laget trots stilig flaska.)

Metallicas 30-årsjubileum

He-rre-gud vilken maffig setlist! Synd att man inte var i San Francisco igår.

1. The Call of Ktulu
2. No Remorse (Full Version)
3. The Shortest Straw
4. Leper Messiah
5. The Day That Never Comes
6. Carpe Diem Baby
7. Hate Train
8. Please Don't Judas Me
9. Wherever I May Roam (w/ MetClubber John Dent)
10. Sad But True (w/ John Marshall)
11. No Leaf Clover (w/ Apocalyptica)
12. One (w/ Apocalyptica)
13. Harvester of Sorrow (w/ Jason Newsted)
14. Damage, Inc. (w/ Jason Newsted)
15. Motorcycle Man (w/ Bif Byford)
16. The Prince (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
17. It's Electric (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
18. Helpless (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
19. Am I Evil? (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
20. Seek & Destroy (w/ Jason Newsted, John Marshall, Sean Harris, Brian Tatler, Bif Byford, Apocalyptica, and the Soul Rebels Brass Band)

Den kompletta guiden till Tanzanias ölutbud

Förra veckan återvände jag till Sverige efter två veckor i Tanzania. Det var en på nästan alla sätt helt fantastisk resa, men som ölresa betraktat var det kanske ingen höjdare. Hur som helst, här är en topplista över Tanzanias bästa öl.


1. Ndovu (4,8 %) - Ljus helmaltslager med en lite lyxigare framtoning. Inte helt oäven, lite åt Heineken- eller Grolsch-hållet. Känns välgjord.

2. Kilimanjaro (4,5 %) - Ren och fin smak, bäst beska av de tanzaniska ölen. En helt ok törstsläckare, men är samtidigt löjligt tunn och har nästan ingen eftersmak.

3. Safari Lager (5,5 %) - Lite tvålig doft och fylligare än flera av sina kollegor. Rinner ner bra efter en lång safaridag, smakmässigt skulle jag dundra in den mellan svensk fulöl à la Mariestads och en sötare blasköl som Red Stripe. En rätt oskön spritighet träder fram ju kallare den serveras.

4. Castle Lager (5,0 %) - Känns lite obalanserad alkoholmässigt, aningen spritig i smaken. Blaskig och söt - kan i bästa fall mäta sig med de riktigt sunkiga svenska ölen, tänk Kung eller Sofiero.




5. Serengeti Lager (4,8 %) - Som besökare i Landet Råfruktslager blev jag glad över att se en öl bryggd på 100% malt! Serengeti Lager är emellertid extremt fjuttig. Fungerar som törstsläckare, liknar Bud.

6. Tusker Lager (4,2 %) - Snyggaste märket, snyggaste flaskan - och en riktig jävla pissöl. Billig råfruktslager när den är som sämst. Söt, blaskig och det hela smakar bara billigt.


Det var kul att prova sig igenom Tanzanias ölutbud, och det ska ju sägas att de flesta ölen slank ner utan några större svårigheter som ackompanjemang eller avslut till makalösa dagar. Ändå blev jag lite besviken på framförallt likriktningen i utbudet - flera av ölen var grymt svåra att skilja från varandra. Jag hade ändå hoppats på åtminstone EN lite mörkare öl, eller EN öl där man kan ana lite humlesmak, men icke.

Drycken som sparkar duktigt med röv med samtliga öl på listan ovan är istället en läskeblask med attityd - Stoney Tangawizi som är en rejält pepprig och inte alls särskilt söt ingefärsläsk med underbart mycket smak av färsk ingefära.

Stockholm Filmfestival 2011 - en kort sammanfattning

På grund av Afrikaresa så blev det en kort och intensiv filmfestival i år, här är vad jag såg och vad jag tyckte:

- - -

Play - Betyg: 8/10

Ruben Östlund får se upp litegrann så att han inte fastnar i sin egen vinkelvolt. Hans "Jag lägger kameran här en stund och så får vi se vad som fastnar"-sätt att filma är i "Play" på vippen att bli jävligt enerverande, men ändå är det fortfarande ett smärtsamt effektivt sätt att skapa närvaro och en känsla av äkthet.

"Play" är väldigt jobbig att titta på. På ett bra sätt. Den ställer många viktiga frågor och är skönt befriad ifrån pekpinnar och enkla raka svar.

- - -

The Future - Betyg: 5/10

))<>(( är än idag världens bästa smiley, så Miranda Julys "The Future" kändes som ett måste denna festival. "The Future" är en alldeles lagom konstig film, småtrevlig och ofta ganska rolig, även om den inte alls var lika bra som underbara "Me and You and Everyone We Know".

Efter filmen anslöt Miranda July via Skype och bjöd på en mycket underhållande frågestund.

- - -

Invasion of Alien Bikini - Betyg: 3/10

You had me at "...hjältesaga där en kvinnlig utomjording söker efter sperma på jorden, bara för att träffa en man som svurit ett kyskhetslöfte."

Jag börjar så smått tro att alla koreanska filmskapare är aningen sjuka i huvudet - baserat på ett förvisso litet urval av tidigare festivalupplevelser så verkar de allihop vara sadister och ha en rätt skruvad människosyn samt duktigt skev inställning till sex.

"Invasion of Alien Bikini" var nog ännu lite flummigare än jag hade trott, men iallafall ungefär så bra som jag hade förväntat mig.





- - -

Ligg Med Mig - Betyg: 8/10

En riktig fullträff till norsk ungdomskomedi där en überkåt femtonårig tjej spelar huvudrollen.

Lite "Berts Dagbok"-känsla över det hela, samtidigt som det är väldigt befriande att det är just en ung tjej som står i centrum - det brukar mest handla om grabbars sexualitet när det ska göras fnittriga "sexkomedier".

- - -

7 Sins Forgiven - Betyg: 4/10

En kompis nämnde att hon kvällen innan hade sett ett riktigt bottennapp, vilket visade sig vara "7 Sins Forgiven" som enligt planen skulle bli vår nästa film. Vi funderade därför på att byta ut den mot någonting annat, men middag och en touch av lättja kom emellan, och vi gick ändå och såg denna indiska multi-genre-rulle med extremt låga förväntningar.

Och så pjåkig var den ändå inte, det var en rätt underhållande historia om Susanna som har så extrem otur i kärlek att hon måste ta kål på sina sju makar.

- - -

Becoming Chaz - Betyg: 7/10

En stark sjua i betyg till denna ytterst varma och trevliga - om än aldrig smöriga - dokumentär om kändisbarnet Chaz Bonos pågående könsbyte.

Han verkar vara en rätt påfrestande med samtidigt rak, rolig och skön person, och även denna film är väldigt rak på sak.

- - -

Hell - Betyg: 4/10

Tysk/schweizisk rulle som stundtals är så mycket (framförallt filmatiseringen av) "The Road"-ripoff att det emellanåt nästan blir lite komiskt.

Mycket spänning för pengarna och underbart vackert foto, men i övrigt lyckades "Hell" smita rätt så obemärkt förbi märker jag nu när jag skriver några rader om den.

- - -

The Lady - Betyg: 7/10

Aung San Suu Kyis öde är ett oerhört fascinerande sådant, och Luc Bessons redogörelse av detsamma har resulterat i en riktigt storslagen film. Några gånger slår svulstigheten över, men för det mesta är det en oerhört sevärd, gripande och pampig film. Rekommenderas!